Vad är en människa värd?

Hur mycket är en människa värd?
Finns det ett pris, en summa, ett värde i pengar eller betydelsefullhet som kan sättas i en osynlig lapp om halsen? Är vissa människor värda mer än andra?
I lördags tände jag ett ljus för Raoul Wallenberg vid Raoul Wallenbergmonumentet vid Nybroplan i Stockholm. 
Det var 70 år sedan han försvann.
I dagsläget med ökad islamistisk terror, mord på oskyldiga och växande antisemitism och islamofobi i kölvattnet av Parisattentaten är det viktigare än någonsin att påminna oss om hans gärning, empati och vad det var han kämpade för.

Foto: Pressbild från Raoul Wallenberg academy

Foto: Pressbild från Raoul Wallenberg academy

17 januari 1945.
För exakt 70 år sedan kliver en man in i en ambassadbil i Budapest, Ungern, tillsammans med sin chaufför. Han är på väg till den sovjetiska arméns högkvarter. Portföljen han bär på är full med viktiga papper, återuppbyggnadsplaner för det nya Ungern. Under närmare sex månaders tid har han arbetat oavbrutet med att försöka rädda människoliv och tillsammans med sina medarbetare bokstavligen lyckats slita dödsdömda människor ur förövarnas klor. Han kliver in i bilen och vinkar till sina medarbetare.
Det är det sista någon ser av diplomaten Raoul Wallenberg.

Alla människor är födda fria och lika i värde. Så börjar första artikeln i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Den allmänna förklaringen slår i en teoretisk dröm fast att alla har lika värde. Rätten att inte bli diskriminerad, rätten till liv, rätten att inte hållas i slaveri och rätten att inte bli torterad, tas upp som grundpelare.

Migrationsverket i Sverige har beslutat att ge alla syrier permanent uppehållstillstånd. Över 150 000 har dött i det tre år långa syriska inbördeskriget och samtidigt flyr hundratusentaks människor undan ISIS härjningar. I fjol sökte sammanlagt 81 301 personer asyl i Sverige, de största grupperna kom från Syrien, Somalia, (statslösa) och Eritrea. En siffra som upprört en del personer som anser att vi kan inte ta emot fler människor. Och visst uppstår konflikter lätt när människor från olika kulturer, länder och med skilda värderingar ska bo tillsammans. Men vem ska bestämma vilka som ska få komma in i Sverige och vilka som ska skickas tillbaka?
Vad är en människa värd? Vad finns empatin och medmänskligheten?

En återblick till andra världskriget ger en mörk bild av Sveriges flyktingpolitik på 30-40-talen. ”Throughout the 1930′ Sweden was as restrictive in blocking jews from entering the country, if not more so, than almost every other Western democracy.” (”From Indifference to Activism (…)” av Paul Levine).
När övriga länder i Europa beslutade om en betydligt generösare invandringspolitik drog Sverige alltså åt svångremmen; ”Sweden turned the other way and tightened its restrictions when the need for the refuge grew most acute” (=Paul Levine).
Hur många människor hade kunnat räddas om Sverige agerat annorlunda?

Orkar vi bry oss om ytterligare en svältkatastrof eller mänskligt lidande i övermått? Är ett afrikanskt barn som dör av hunger värd mindre än ett vitt, västerländskt, helst europeiskt barn? Enligt FN:s förklaring är det inte så. I verkligheten är det precis så. Och kanske ligger det i det mänskliga psyket att den egna familjen, bekanta, släktingarna, samhället står oss känslomässigt närmare. Men det innebär inte att människor i andra länder inte lider mer och att lidandet inte angår oss.
För förmågan till empati är en av de saker som gör oss till människor.

Tillbaka till januari 1945. Det är egentligen bara början till slutet på en av de mest omtalade gärningarna under vår livstid. Visst var Raoul Wallenberg en hjälte, men han var också en helt vanlig människa. Född 1912 in i den omtalade släkten Wallenberg. Hans far dog innan han föddes och hans mor gifte om sig med Fredrik von Dardel. Efter avslutat gymnasium studerade han arkitektur i USA, därefter kom han tillbaka till Sverige och ägnade sig åt affärsverksamhet. Han var 27 när andra världskriget bröt ut och 32 år när han fick uppdraget att bistå svenska ambassaden i Budapest. Då hade man redan bedrivit ett omfattande arbete på diplomatisk och byråkratisk väg för att rädda judar undan den nazistiska förföljelsen. Personalen på den svenska legationen i Budapest bestod bland andra av Per Anger, rödakorsdelegaten Asta Nilsson, makarna Langlet, Göte Carlsson och ministern Ivan Danielsson.
Wallenberg s engagemang, mod, personlighet och energi skulle bli en drivande kraft.
Tillsammans med övriga medarbetare satte han igång ett intensivt räddningsarbete. På diplomatisk väg, på icke-diplomatisk väg, genom mutor, spontana räddningsaktioner och hundratals svenska skyddspass. Med alla medel försökte han rädda så många människor son möjligt. Man tror att mellan 50-100 000 judar överlevde tack vare hans insatser.

I Januari 1945 tågade Röda armén in i Ungern, nazisterna flydde och Raoul Wallenberg reste för ett möte med ryssarna. Men han kom aldrig tillbaka utan fördes bort till rysk fångenskap. (För mer om Sveriges svek och vad som hände se t ex journalisten och författaren Ingrid Carlgrens artikel i DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/sveriges-svek/).

Hur mycket är en människa värd? I Stephen Spielbergs film Schindlers list ställer Oscar Schindler denna fråga till nazisten Goeth sedan Schindler plötsligt insett nazisternas vansinne och vill köpa människor fria. De ska sätta en prislapp på varje individ, varje människa. Och Schindler ska betala i guld. Men Goeth kontrar och kastar Schindlers ord tillbaka i ansiktet på honom; ”Nej, frågan är, vad är en människa värd för dig?”

I den ideala världen bedöms eller prissätts inte människor på grund av hudfärg, religionstillhörighet, kön, sexuell läggning eller kulturell identitet utan för den unika individ som utgör varje människa. Antisemitismen är en skrämmande mörk kraft som på nytt växer runt om i Europa.
Det är viktigare än någonsin att stå upp för medmänsklighet, demokrati, frihet och alla männsikors lika värde. Den mördade redaktionschefen Stephane ”Charb” Charbonnier på Charlie Hebdo lär ha sagt i en intervju; ”jag vill hellre dö ståendes än lever på knäna.”
Ett citat som jag tror Raoul Wallenberg utan tvekan skulle ha skrivit under på.

Och till slut är frågan enkel.
Vad är en människa värd för dig?

Yttrandefriheten måste försvaras

I fjol miste 66 journalister livet runt om i världen. I många länder är yttrandefriheten ingen självklarhet och de som skriver eller säger sådant som är obekvämt förföljs, trakasseras, misshandlas och dödas.
Attentatet mot Charlie Hebdo är bara toppen på isberget.
För nio år sedan 2006 mödades ryska journalisten Anna Politkovskaja, som jag var en stor beundrare av. Här återges en artikel jag skrev då och som ursprungligen publicerades i nättidningen Sourze men som i dessa dagar åter känns aktuell…

imagesY4IHKTVWDen upproriska clownen har klivit av mattan

Även om Anna Politkovskaja är död så har hennes röst inte tystnat. Den fortsätter att ljuda genom hennes kvarlämnade arv av böcker, tidningsartiklar och det hopp och inspiration hon lämnat efter sig.

”Kovjornyj är ett gammalt ryskt ord som betyder nästan detsamma som clown. Men det är exaktare, för det kan härledas till ordet för matta – kovjor. Och konsten att hålla sig på mattan var viktig för den ryske clownen. För om han började oroa publiken istället för att bara roa den blev han genast bortjagad av cirkusdirektören.”

Orden är den ryska journalisten Anna Politkovskajas. Hennes kritik mot Rysslands krig i Tjetjenien och avslöjanden om ryska soldaters övergrepp på civila väckte myndigheternas vrede. Texten handlar om hur pressfriheten i Ryssland inskränks dag för dag och hur regimen vill kväva det fria ordet. Den är en svidande kritik av Putins samhälle. Nu har den upproriska clownen klivit av mattan och fått betala priset.

47-åriga Anna Politkovskaja hittades ihjälskjuten på lördagen utanför sin lägenhet i centrala Moskva. Hennes kropp påträffades i en hiss i hyreshuset. Bredvid låg mördarens skjutvapen och fyra patronhylsor. Hon hade två barn. Trots upprepade hot och trakasserier lät hon sig inte tystas utan fortsatte att skriva i en av de få kvarvarande oberoende ryska tidningarna, Novaja Gazeta. Anna Politkovskaja kritiserade i böcker och artiklar det folkrättsvidriga kriget i Tjetjenien. Hon kämpade för mänskliga rättigheter och stod upp för det hon trodde på. Hon beskrev ryska arméns ”antiterroroperationer” där pansarfordon kunde omringa en by och föra bort män och kvinnor för att dödas, våldtas eller torteras. När tjetjenska rebeller belägrade en teater i Moskva 2002 agerade hon medlare för att försöka rädda liv. Vad hon inte gjorde var att tiga och se på.

Hon lär ha fått frågan av svenska journalister om hon aldrig var rädd och varför hon inte slutade. Hon svarade att hon hade varit beredd att sluta flera gånger, men tyckte inte att hon kunde, att hon hade kommit så många människor nära och att det inte fanns någon annan som kunde göra deras röster hörda. Hon sade att hon var hemskt rädd men att hon inte hade något annat val än att fortsätta.

Friheten och sanningen har alltid ett pris. De modiga, de med civilkurage som vågar stå upp för rättvisa och frihet, de clowner som valt att inte roa utan ställa sig vid sidan om, kliva av mattan och bli de där envetna rösterna som vägrar tystna och väcker publikens medkänsla, är faktiskt många.

De kan heta allt ifrån Raoul Wallenberg, Jerzy Popieluszko, Paul Rusesabagina och Kaj Munk till Anna Politkovskaja. De kan vara namnlösa liksom de tusentals människor som i tysthet kämpat för fred, frihet och rättvisa.

Även om Anna Politkovskaja är död så har hennes röst inte tystnat. Den fortsätter att ljuda genom hennes kvarlämnade arv av böcker, tidningsartiklar och det hopp och inspiration hon lämnat efter sig.
Inför frihetens röst står makten alltid maktlös och stum.

Varför jag ska gå till Sergels torg i morgon

 Det är ett nytt år, 2015.

Januari.

Det är mörkt utanför fönstren, skymningen faller tidigt och redan vid fyratiden på eftermiddagen är det kolsvart utomhus. Stockholms gator vilar tomma och öde, sovande i vintersömn och få är ute i kylan på kvällarna.

Det nya året är ännu ett oskrivet blad.

Och mitt i alltihop är det en tragedi som markerar början på 2015.

Jag har jobbat i flera år som frilansjournalist i Frankrike. Varit bosatt i Paris i omgångar och rapporterat om allt ifrån brinnande förorter i huvudstaden och fransk inrikespolitik till filmfestivalen i Cannes.

 Jag har kommit att älska landet, dess människor och kultur, maten, den obstinata franska andan med ständiga strejker och tanken att man ser sig själv lite grann som Mittens rike i Europa. Är man missnöjd med något protesterar man, och det ofta högljutt. Det kan handla om ilskna bönder som bränner däck eller släpper ut gödsel på Champs-Elysées för att protestera mot minskade intäkter eller studenter utanför Sorbonne som demonstrerar mot en ny lag som försämrar anställningsskyddet. Och förvånansvärt många gånger påverkar den lilla människan politiken.

Men det är också ett folk med en enorm värme och ett land med en djupgående tradition av frihetstanken som går tillbaka till franska revolutionen. Frihet, jämlikhet, broderskap.

Jag älskar det med alla sina för- och nackdelar så därför har den här veckan varit särskilt svart att ta sig igenom.

Runt klockan 11.30 på förmiddagen den 8:a januari strax före lunch tar sig tre män in på 10 rue Nicolas-Appert (11:e arrondissementet) där satirtidskriften Charlie Hebdo har sina lokaler. Målmedvetet läser de upp namn efter namn på personer de sedan systematiskt skjuter. Totalt dör 12 människor – varav tio stycken arbetar på tidningen och två är poliser. De mördade är redaktionschefen och tecknaren Stephane ”Charb” Charbonnier, 47, tecknarna Philippe Honoré och Bernard ”Tignous” Verlhac, 73 respektive 58, tecknaren Jean ”Cabu” Cabut, 76, journalisten och politikern Michel Renaud, kolumnisten Bernard Maris, 68, kolumnisten Elsa Cayat, 54, tecknaren Georges Wolinski, 80, vaktmästaren Frédéric Boisseau, 42, polismannen Franck Brinsolaro, 49, korrekturläsaren Moustapha Ourad och polismannen Ahmed Merabet, 42. Samtliga medarbetare på tidningen är kända franska tecknare som alla fransmän är uppvuxna med och känner till sedan barnsben.

Chocken och den efterföljande intensiva polisjakten och gisslansituationerna lamslår ett helt land liksom omvärlden. Ytterligare fem personer mördas. Senast vi hade ett lika chockerande terroristdåd i Europa var Norge 2011 då förövaren hetter Anders Behring Breivik och mördade 77 personer.

Frankrike har en mycket lång tradition av satirtidskrifter, av att smäda makthavare och häckla alla från påven, katolska präster, politiker och islamister till att dra ner byxorna på etablissemanget. Förutom ”Charlie Hebdo” finns t ex också välkända ”Le canard enchainé” (”Den fjättrade ankan” på svenska). För övrigt anspelar namnet ”CHARLIE Hebdo” på Charlie Brown (Snobben på engelska och INTE Charles de Gaulle som vissa ej pålästa svenska journalister felaktigt uppgav i sin nyhetsrapportering).

Charlie Hebdo har alltid varit kontroversiell, redaktionen förstördes av en bomb 2011 och ”Charb” liksom många av de andra medarbetarna levde under dödshot. De var ironiskt nog inkvarterade i polisens lokaler trots att franska polisen ofta var föremål för deras satirer.

Hot och förföljelser liksom kidnappningar av och mord på journalister har ökat världen över de senaste åren. En farlig utveckling som inte bara syftar till att tysta obehagliga röster men också hota, skrämma och stympa yttrandefriheten och det fria ordet. I fjol dödades 66 journalister i världen enligt Reportrar utan gränser. Syrien, Palestina och Ukraina var länder som toppade listan.

Mördade Stephane ”Charb” Charbonnier sade en gång i en intervju; ”Je n’ai pas peur de représailles. Je n’ai pas de gosses, pas de femme, pas de voiture, pas de crédit. C’est peut-être un peu pompeux ce que je vais dire, mais je préfère mourir debout que vivre à genoux.”

Det vill säga ungefär: ”Jag är inte rädd för repressalier. Jag har inga barn, ingen kvinna, ingen bil, ingen kredit. Det är kanske pompöst att säga, men jag dör hellre stående än lever på knäna”.

Och ”Charb” fick betala det ultimata priset för sitt civilkurage.

Dådet i Paris har upprört hela världen. Jag har pratat med vänner och kollegor i Paris som träffat och umgåtts med de mördade journalisterna och som sörjer.

I Frankrike har chocken ännu inte lagt sig och det hålls manifestationer. På lördagen gick700 000 ut på gatorna för att visa sitt stöd.

Direkt efter händelsen i onsdags åkte jag ner till Franska ambassaden på Kommendörsgatan i Stockholm. Där hade brinnande marschaller tänts och satts samman för att bilda orden ”Je suis Charlie”. Jag tände ett ljus för att visa min respekt för de mördade, för ljuset är starkare än mörkret och kärleken kan övervinna hatet.

Extremisterna var dömda att misslyckas redan när den första kulan avlossades. Tragedin är enorm och tolv personer döda men deras arv lever vidare och sprids fortare än en löpeld världen över. Aldrig förr har så många människor tagit del av tidningens teckningar. Charlie Hebdos röst har inte tystnat – tvärtom. Och vi har påmints än en gång om varför det är viktigare än någonsin att försvara det tryckta ordet och devisen som Voltaire en gång lär ha myntat; ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”.

I går samlades de återstående av ”Charlies” redaktionsmedlemmar, många av dem skadade efter attentatet, på tidningen Liberations lokaler för att planera nästa nummer.

Det kommer ut på onsdag i nästa vecka.

En vanlig veckoupplaga av Charlie ligger på 60 000 ex. Nästa väntas hamna på en miljon i hopp om intäkter för att stötta de mördades familjer.

Det är grått och januari men för en stund på lördagen föll snön över Stockholm och för en sekund förvandlade stan till en ljusare plats. I morgon kommer jag trotsa kylan och ta mig till Sergels torg och manifestationen till stöd för Charlie Hebdo och de mördade.

För ett vet jag, mörker kan aldrig bekämpas med mörker, det bekämpas bara med ljus.

Inte bara det mörker som finns utanför fönstren.

#Nous sommes tous francais

#Je suis Charlie