Författare: ninnabengtsson

Öland – en helg i maj

Publicerad av

0

Det ligger en stor röd katt hopkrupen i gräset under syrénbuskarna, på baksidan till det lilla trädgårdskaféet som är inrymt i en lada, ett stenkast från Gärdslösa prästgård. Helt obekymrad om besökarna som stör eftermiddagsslummern, blinkar han slött några gånger och fortsätter att sova vidare i solen. Mitt resesällskap associerar genast till den lätt demonlike och hemlighetsfulle Cheshirekatten i Alice i Underlandet.
Och eftersom vi befinner oss på Öland är tanken inte så långsökt.
För här kan de mest märkvärdiga saker hända och ön är full av spökhistorier, folktro, sägner om hemsökta hus och berättelser om övernaturliga väsen. 

Det har blivit ett antal blogginlägg från Öland genom åren. Min absoluta favoritplats i världen i maj, då det också är som allra vackrast på ön. Orkidéerna blommar och täcker Alvaret i purpurfärgade mattor, fåglarna sjunger och samlas här om våren, skogsdungarna är fulla med gullvivor, trädgårdarna med syréner, hägg och blommande äppel- och körsbärsträd. Och så havet inpå knuten. Solen och vindarna.
Jag har varit på Öland nästan varje år sedan jag var liten och samtidigt som mycket förändras – nya butiker, restauranger och kaféer, ölbryggerier, surdegsbagerier, fler hotell, campingplatser och loppisar, liksom lokala odlare som säljer direkt från sina gårdar – så är tack och lov mycket sig likt.

Det här är en ö där tiden tycks ha saktat ner och nästan stannat.
   Där fornborgarna från järnåldern, 1 500 år gamla, ligger sida vid sida med skeppssättningar och gravar, små medeltida kyrkor, kalkstensmurar och slumrande väderkvarnar. Alla berättar de en historia om hur människor levt här i generationer. Och om du sluter ögonen och kliver riktigt långt tillbaka i tiden, var alltihop en gång i tiden havsbotten. Än idag vittnar otaliga fossiler som ortoceratiter (en sorts bläckfiskar) och trilobiter som blev kvar i slammet som sedan omvandlades till kalksten, om det förgångna. De är för evigt frysta i tiden.


Vi har tur och det blir mestadels soligt väder under vårt besök. En enda regnig dag – den tillbringas på friluftsmuseet Himmelsberga med sina gamla välbevarade hus och gårdar som sträcker sig tillbaka till 1700-talet, konsthall, kafé och en pinfärsk Barbro Lindgren-utställning ”Loranga, Loranga!”.  Till skillnad från många andra museer är boningshus, stall och lador, bevarade på sin ursprungliga plats och är inredda som de var för flera hundra år sedan. Efteråt äter vi lunch i Sjöstugan i Borgholm, där portionerna är rikliga, 1950-/60-talsmusiken strömmar ur högtalarna, där gamla föremål trängs i ett hav av nostalgi i rummet tillsammans med en sprakande brasa och regnet smattrar på taket.

Vackra stränder finns det i överflöd.
Lunch på Sjöstugan.
Rolig Barbro Lindgren-utställning på Himmelsberga.
…minst lika kul för vuxna som barn.

Ressällskapet älskar havet så vi hinner med sammanlagt 3 (!) turer till lite olika stränder, trädgårdshäng med en kompis och hennes mamma och så klart en vandring ut på Stora Alvaret. Det är där i detta karga, trädlösa landskap med ändlös horisont, omgiven av orkidéer och fåglar, med solen i ögonen och vinden i håret som Öland känns som mest tidlöst, när århundraden och tidsåldrar, vävs ihop.
Och samtidigt är det som att komma hem.

Orkidéer och gullvivor blommar i maj.
Alvaret

Kotor – den magiska staden där katterna styr

Publicerad av

0

Hemlighetsfulla katter och magiska gränder. Ubåtstunnlar och en flytande vinbar Turkosblått hav, gömda grottor och tusentals trappsteg som leder upp via den gamla medeltida ringmuren till fortet St. John (San Giovanni) 260 meter över havet. Kotor ligger i en vik vid Adriatiska havet, omgiven av dramatiska berg. En orörd ädelsten på ett övrigt ganska turiststinnt Balkan.

Det här är verkligen Katternas stad med stort K.
Vi träffar på dem överallt, en rödrandig strosar runt till synes oberörd bland gästerna i en restaurang, en annan har lagt sig ner och sover tvärs över en parkbänk, en tredje som är spräcklig i färgerna, håller den gamle mannen med käppen sällskap när han sitter och tittar ut över havet till synes förlorad i tankar. Katternas stad, Kotor i Montenegro.

Katter finns det gott om i Kotor.

Montenegro har en brokig historia. Området beboddes från början av illyrier, erövrades av romarna på 100-talet e.Kr och införlivades senare i det serbiska kungadömet. 1389 blev det ett självständigt furstendöme styrt av ortodoxa biskopar, vladikor, som stod emot både Osmanska riket och Venedig. 1878 erkändes landet som självständig stat vid Berlinkongressen. Efter första världskriget blev det en del av det forna Jugoslavien, och efter sönderfallet på 1990-talet stannade man kvar i union med Serbien längre än andra republiker, självständigheten kom först 2006.

Namnet Montenegro betyder ungefär ”Svart berg” och tros ha myntats av venetianska handelsmän som såg de mörka bergsmassiven. Och arvet från Venedig märks tydligt i den lilla staden Kotor med sina trånga gränder, palats, piazzor och de enorma försvarsmurarna som klättrar uppför bergen ovanför staden.

Vi undviker turistbussarna som anländer under dagen och tar istället en båttur ut i den fjordliknande bukten. Just den här dagen är vinden ovanligt stark och det känns lite som bergochdalbana när båten styr ut på havet. Den unga tjejen från London som är där med sin pojkvän ser livrädd ut när båten hoppar fram bland vågorna, medan det skotska paret är fullständigt oberörda. Kanske har de tullat av whiskyn. Väninnan undrar var livvästarna är.

Ett första stopp är Blue Cave, eller Plava Špilja, en havsgrotta vid inloppet till Kotorbukten nära halvön Luštica. Grottan är känd för sitt självlysande blå vatten, som uppstår när solljuset reflekteras genom det klara havsvattnet och studsar mot den ljusa bottnen. Mitt på dagen kan allting lysa i intensivt turkosblått. Vi är den enda båten som är där den här dagen, de övriga har vänt om på grund av vädret, men vår kapten Stefan lyckas med en hårsmån och stor skicklighet styra in oss genom den låga öppningen och tillbaka ut.

Sedan fortsätter turen med ett besök vid de gamla hemliga marina ubåtstunnlarna som användes under Kalla kriget, vi passerar ön Mamula där en försvarsfästning byggdes på 1800-talet som senare kom att användas som koncentrationsläger under andra världskriget av italienska fascister och idag gjorts om till lyxhotell (!) Dessutom gör vi ett kort uppehåll i den charmiga lilla byn Perast med sina soldränkta gator, vita hus och restauranger vid vattnet. På tillbakavägen väntar också ett stopp vid den flytande vinbaren Kraken, där vin och mat serveras samtidigt som själva vinet lagras på havsbotten. Flaskorna sänks ner cirka 20 meter under ytan och vinet får mogna där i ungefär ett år.

Inuti ”Blå grottan” efter en minst sagt turbulent båtresa.
Den övergivna ubåtstunneln som användes av militären i det forna Jugoslavien under kommunisttiden.
Vackra Perast och den flytande vinbaren ”Kraken”.

Tillbaka i Kotor strosar vi runt i den gamla staden, ser katterna som sover i solen och kollar in små butiker, barer och vackra byggnader. Här finns till och med ett kattmuseum, men det sparar vi till en annan gång.

På kvällen när mörkret har fallit har de flesta av turisterna försvunnit och stan förvandlas återigen till en magisk plats där den ligger invid det mörka vattnet.
   Skuggor spelar över stenväggar, överallt är lyktor, lampor och ljus tända, skratt och musik hörs från restaurangerna. Dofter av grillat kött och fisk svävar genom kvällen. Vi passerar en jazzklubb där gamla svartvita filmer projiceras på väggarna vid uteserveringen. Turisthorderna lyser tack och lov med sin frånvaro, vi träffar på ett finskt gäng, som diskuterar Koskenkorva med lokalbor på en bar. Väninnan som är finska skyndar snabbt förbi.
   Vi går genom en vindlande gränd, uppför några stentrappor, och kommer fram till ett litet torg Piazza of the cinema, som kanske byggdes under venetianarnas tid. Här tronar ett ensamt träd i mitten som i en saga av Astrid Lindgren eller berättelse av J RR Tolkien. Trädet ska ha planterats efter den stora jordbävningen 1667 på en innergård tillhörande det katolska klostret ”Our Lady of the Angels”.  Numera är det en viktig symbol för staden. Även här visas svartvita stumfilmer på stenväggen till en av restaurangerna.

Det svaga ljuset från gatlyktorna faller likt vågor av stjärnor ut över de kullerstenslagda gatorna och gränderna. Ett par bärnstensfärgade ögon som tycks svagt självlysande i skymningen möter mina. Det är en katt som lugnt sitter och slickar pälsen i en port. I en annan port sitter en annan katt stilla som en staty i mörkret och spejar. I en tredje port en tredje katt.
  De är stadens riktiga härskare som känner till alla dess hemligheter och vi andra är bara tillfälliga besökare på nåder i denna magiska plats vid Adriatiska havet.

Lång dags färd mot natt – eller konsten att åka buss på Balkan

Publicerad av

0

Vi har stått helt stilla i två timmar utan att vi rör oss en centimeter, när bussen plötsligt börjar rulla – och stannar efter en knapp meter. Väninnan som är smått desperat utbrister ”jag hade nästan glömt hur det kändes när ett fordon var i rörelse”.

Hon och jag är på väg från Dubrovnik i Kroatien till Kotor i Montenegro med buss, en nätt liten resa på cirka 10 mil, men som bussbolaget har utlovat ska ta två timmar.

Vad de underlåtit att upplysa om är de två gränskontrollerna (kroatisk respektive monegrinsk) som krävs för att man ska komma in i landet och som för närvarande är helt igenkorkade. Något som är mer regel än undantag. Vi sitter fast på en buss utan toalett och med AC på högsta nivå så det känns som Nordpolen. Väninnan har tagit på sig alla tröjor hon hittar.
Efter ett tag börjar en efter en av busspassagerarna desperat kliva av och antingen utnyttja en buske eller gå bakom ett gammalt hus som sett bättre dagar, för toalettbesök.
Bussföraren säger inte ett ord, han kliver av då och då för att röka och står där och blossar ilsket.

Obemannade gränskontroller.
Huset som blir tillfällig toalett 😅

När vi kommer fram till första gränskontrollen, ska alla passagerare gå ut och ställa sig på rad, sedan gå fram en och en till den lilla kuren och visa sitt pass. Är du inte EU-medborgare även lämna fingeravtryck. Sedan följer en procedur där man radar upp sig längre fram längs vägen (också på led) och inväntar tills alla är klara, för att sedan kliva på bussen igen. Men detta är bara första kontrollen.

Resan tar totalt sju timmar.

Jag är ingen vän av bussar över lag.
Kanske härrör det från tonåren när jag gick i gymnasiet och varje dag fick åka buss (cirka en mil) in till stan (Västerås) på en skumpig buss och sedan tillbaka. Men troligen handlar det mer om bekvämlighet, dvs obekväma bussäten, ingen möjlighet att röra sig under resan som på ett tåg eller båt, och det tråkiga i att åka buss – det är inte min melodi. Men att åka buss i Sverige är ljusår från att åka buss på Balkan. Tyvärr lyser tågen i stort med sin frånvaro i Kroatien så första sträckan blir buss mellan Split och Dubrovnik där jag ska möta upp väninnan.

Man kan aldrig räkna med tidtabellerna, Split-Dubrovnik-resan är från början en halvtimme försenad och totalt kommer det bli en och en halv timmes försening. Allt är lite lappat och lagat med tejp i bussen, men det finns faktiskt en toalett. Visserligen utan fungerande lyse så man måste använda mobilens ficklampa, inget fungerande lås, ingen tvål och så är det torrtoa, men ändå. Senare kommer jag upptäcka att detta är lyx.

Dagen efter ska vi alltså åka till Kotor i Montenegro och är aningslösa när vi kliver på. Resan tar som sagt 7 timmar och när vi utmattade kliver av, vill vi helst inte tänka på återresan, två dagar senare, via samma bussbolag.

Men denna resa visar sig ändå vara hyfsad, föraren annonserar ”toapaus, tio minuter”, under sista stoppet före gränskontrollerna. Så där rusar de flesta av passagerna av (ett 20-tal) mot de offentliga toaletterna (tänk bensinmacksstuk) och bildar en lätt desperat kö. I denna kö frodas irritation och stress, men en liten gumma sköter med järnhand kön, knackar på toadörrarna om någon tar för lång tid på sig och lovar lugnande att bussen väntar på de sista eftersläntrarna. Sedan kliver vi på, märkligt nog har ingen glömts kvar, och av någon anledning går det denna gång snabbare – ”bara” cirka 2 timmar genom de båda kontrollerna. OCH vi häpnar, denne bussförare, som ser ganska mycket ut som den vi kom med och som vi spekulerar i är en bror, kusin eller pappa till den förre, ler till och med vid ett tillfälle.
Trötta men ändå vid betydligt bättre mod än tidigare är vi tillbaka i Dubrovnik.

Vackra vyer på vägen i alla fall.

Montenegro är fantastiskt, mer om detta i ett senare blogginlägg, men vi kommer definitivt ta färjan nästa gång om vi ska åka samma väg (börjar gå från och med juni) eftersom det hintas att gränskontrollerna är betydligt enklare.
Förhoppningsvis skulle detta bli en betydligt smidigare resa än denna lång dags färd mot natt.

Split – i romarnas fotspår i den tidlösa staden vid Adriatiska havet

Publicerad av

0

Vindlande gränder där ljus och skugga spelar över uråldriga stenar. Romerska pelare och ruiner utgör silhuetter mot det turkosblå Adriatiska havet. Spår av det förflutna. Små butiker, mysiga kaféer och turisttäta barer trängs huller om buller inom det gamla palatsområdet. I semesterorten i Kroatien flyter antiken och nuet in i varandra.

Det finns en bok jag fascinerades av som barn, ”Momo eller kampen om tiden” av Michael Ende. I den flyttar den föräldralösa flickan Momo in i en gammal amfiteater utanför ”den stora staden”, hon äger den ovanliga förmågan att lyssna och får människor att känna sig sedda. Ända tills de mystiska grå männen, tidstjuvarna, dyker upp.
   
I Split är en hel stad byggd ovanpå och inuti ett romerskt palatskomplex, här bor och lever människor också med det förflutna runt husknuten. Likt en ständigt växande organism med rötter från 300-talet e.Kr. lever staden och andas historia men också nattliv och puls under stjärnorna.


Jag vandrar runt i trånga gränder där bougainvillea blommar, passerar små palats och kyrkor, rester av pelare, och en majestätisk sfinx hämtad från Egypten. Via den så kallade ”Gyllene porten”, den näst bäst bevarade av fyra stadsportar och huvudingången under Romarriket, kliver man in i det en gång så formidabla romerska palatset. Hit drog sig kejsare Diocletianus, känd som en av de värsta förföljarna av kristna, tillbaka efter att ha abdikerat 305 e.Kr. (enligt antika källor, för att odla kål).

Palatset är idag ett UNESCO-världsarv och räknas som ett av världens bäst bevarade romerska byggnadsverk. Förutom att vara exkejsarens lya fungerade det troligen även som militärfästning och administrativ byggnad. Idag är den moderna staden praktiskt taget inbyggd i de gamla ruinerna.

De underjordiska valven i Split under palatset.

Jag besöker också de underjordiska tunnlarna och källarvalven under palatset. Platsen är nuförtiden mest känd för att delar av ”Game of Thrones” spelades in här, men under antiken användes de troligen som förråd och mottagningsrum. Tunnlarna och rummen är extremt välbevarade, under medeltiden fylldes de med sopor och bråte vilket skyddade dem från att byggas om eller raseras. Idag är de bland de mest imponerande romerska underjordiska miljöerna i världen.
   När solen går ner över bukten och speglas i vattnet mot de blå bergen känns det förflutna nära.  

Men vi spolar tillbaka bandet. Av en ren slump springer jag på en infödd Split-bo på Arlanda en tidig söndagsmorgon i maj. Vi har båda tagit bussen från Stockholm och lyckats kliva av vid fel terminal. Det blir en femton minuter lång promenad genom en ganska folktom flygplats och diverse öde byggnader med stängda restauranger. Killen ska till Berlin, jag till Split i Kroatien. Och när jag berättar det, spricker ett stort leende upp, ”det är ju där jag är född!” Följaktligen är jag beväpnad med en rad insidertips redan från början.

Förutom Diocletianus palats och GOT-museet (som jag skippar trots att jag är ett fan av serien) bjuder Split på en vacker strandpromenad och en magnifik utsikt efter en vandring upp längs med stentrappor till berget Marjan. Här finns en gammal judisk begravningsplats, där gravstenarna och de döda slumrar under snår, buskar och cypresser. Gravplatsen anlades redan 1573 och är den äldsta judiska i Kroatien.

Fantastisk utsikt över Adriatiska havet och Split.

Efter en kopp te med magnifik utsikt vid det lilla kaféet tar jag mig nedför trapporna igen. I det myllrande stadslivet inuti palatset finns små butiker, restauranger och kaféer, bland andra chokladbutiken Nadalina som erbjuder prisbelönt, handgjord choklad, ofta med dalmatiska smaker som fikon och vin, den fantastiska restaurangen Fig Split som serverar flera vegetariska/veganska rätter och Jaman Art-gallery med coola pop-art-tavlor av konstnären Danijel Jaman.

Konstnären Danijel Jaman och hans underbart färgglada målningar.

Som den historienörd jag är kan jag inte låta bli att ta en tur till Arkeologiska museet, som verkligen är en sinnebild av hur gamla tiders museer såg ut, där föremål som mynt, böcker och guldkors trängs i dammiga glasmontrar med små skyltar bredvid – dock med en eftergift åt det moderna: de har engelsk översättning. I den lilla parken som hör till museet finns romerska sarkofager, gravstelen, mosaiker och statyer. Från många av dessa blickar gudomligheter, bevingade eros, människor med oseende ögon föreställande för länge sedan döda par och djur ut på besökarna. Den viktigaste delen av samlingen kommer från Salona, den romerska huvudstaden i provinsen Dalmatia, strax utanför dagens Split, med omkring 60 000 invånare under romartiden. Sol och skugga skapar märkliga mönster och får ibland dessa bilder i sten att se levande ut.

Split har också flera välbesökta och fina stränder, i maj är de inte knökfulla, men här trängs ändå turister och lokalbor vid vattnet när temperaturen når upp till +24 C. För den som verkligen vill bada och sola finns alltid möjligheten att ta en båt till den vackra ön Hvar.
På kvällen strosar jag tillbaka mot mitt B&B som ligger mitt i den sjudande smeten med restauranger och coola kvartersbarer och varifrån delar av murarna till palatset anas från mitt fönster.

Innan natten faller över staden och solen går ner, blickar jag upp mot samma berg och hav som romarna en gång gjorde för nära tvåtusen år sedan. Doften av grillad Ćevapčići anas från en närbelägen restaurang och någonstans långt borta hörs musik och skratt. I den sammetssvarta skymningen vakar de gamla ruinerna fortfarande över människorna när den första stjärnan tänds.

Om mamma och Elvis

Publicerad av

0

Det är mitt under filmen i den mörka biosalongen som jag känner det.
Kärleken. Värmen. Leendet.
Filmens bilder och scener flimrar förbi i ett kalejdoskop av ljus och skugga på näthinnan. Salongen är rätt tom så här en onsdag, det är jag och väninnan med varsin skål popcorn och glas vin. En skugga lösgör sig från dörren och rör sig ute i gången, jag rycker till men det är bara en av besökarna som återvänder till sin plats.


Ändå är närvaron där, och den är stark, närvaron av någon älskad i sätet till vänster om mitt. Någon oändligt saknad. En varm hand på min arm. Ett snabbt spjuverliknande leende, det smittande skrattet som sköljer över alla som hör det. Doften av hennes parfym.

Jag och väninnan är på ”EPIC”, Baz Luhrmanns briljanta dokumentärfilm om Elvis Presley. Bilder från Elvis konserter blandas med bilder från privatlivet men framför allt med scener bakom kulisserna och från den berömda Las Vegas-showen. Och filmen visar material som aldrig visats förr och en fantastisk artist och sångare som gav allt och långsamt bröts ner av berömmelse och kraven på att uppträda.

Om vi hoppar bakåt i tiden, närmare bestämt cirka 40 år, så kan vi stanna till vid en av kvällarna när mamma spelar Elvis på stereon.
På den tiden gällde vinyl eller möjligtvis kassettband.
Brorsan och jag tittar på, mamma är duktig på att dansa och försöker få pappa att följa med. Och de dansar rock’n’roll och skrattar, i alla fall mamma (det går så där i ärlighetens namn för pappa). Mamma var duktig på att dansa. Det var också den tid när hon spelade in Elvis konserter på VHS-band, en av hennes favoriter var konserten från 1968. När man ser Elvis i skinnkläder i en session tillsammans med sitt band.

Finns de vi förlorat nära oss? Skiljs vi åt genom osynliga barriärer, tunna dimridåer av regn och tid, så vi inte kan se eller höra någon, trots att vi sitter alldeles bredvid varandra? Om jag sträcker ut mina fingrar i biomörkret, nuddar min hand vid din för ett kort ögonblick? Kommer du märka att jag är där.

Idag skulle mamma ha fyllt 84 år.
Undermålig sjukhusvård och cancerbehandling plus totalt inkompetenta läkare satte punkt för mammas liv, och ingen stod till svars. Men denna text ska inte handla om nedmonteringen av sjukhusvården i Sverige som ligger på sämsta plats i hela Europa, eller dessa mörkermän.
Den ska handla om musik, Elvis och kärlek.

Mamma var ett stort Elvis-fan och nu, många många år senare, kan jag bättre förstå.
Han hade en fantastisk röst, han var en intressant och komplex person, men också generös och rolig.

Men egentligen handlar denna text inte heller om Elvis.
Den handlar om en flicka, numera kvinna, som minns sin mamma.
Som, när hon kommer ut från biografen och sagt hej då till väninnan och långsamt tar sig hemåt på ganska öde gator i den blågrå marskvällen inte känner sig fullt så ensam, eftersom hon är upprymd av det där enda ögonblicket i biomörkret när hon kände en närvaro som inte går att förklara.

En full, lysande måne svävar över gatorna.
Och den där dimridån och barriären är så tunn ikväll att om jag sträcker ut min hand så kan jag kanske, kanske fatta tag i mammas. Och jag önskar henne grattis på födelsedagen och säger att jag älskar och saknar henne.

På besök i neandertalarnas dal

Publicerad av

0

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.

Ljudet av att falla genom tiden

Publicerad av

0

Ljus och skugga.

Ett gammalt hus med knirrande trappor, stengolv och vitkalkade väggar någonstans i östra Tyskland. Springande fotsteg, fladdrande gardiner och vardagens tunga slit. Ett hem som ser generationer av liv, kärlek, sexuellt utnyttjande, skam, rädsla, död och hopp. Tyska ”In der Sonne schauen” eller ”The sound of falling” är en annorlunda film som handlar om fyra kvinnor som spenderar sina somrar på en gård, de kommer alla från olika tidsperioder och filmen utspelar sig från 1910-talet till nutid. Det är en tung, mörk, stundtals brutal och suggestiv vacker film, där vi hoppar mellan tidsepoker och följer deras öden. Kameran panorerar likt ett spöke i rummen och hoppen i tiden. Regissören Mascha Schilinskis film väckte stor uppmärksamhet under filmfestivalen i Cannes och det är lätt att förstå varför.

Bilder från filmen ”Sound of falling”.


Det är mörker, men med strimmor av ljus.

Jag och mitt sällskap har varit och sett den på Bio Fågel Blå på Skeppargatan 60 där biografen legat sedan den öppnade 1926, nyrenoverad 2022–2023. Senare slår tanken mig eftersom jag inte kan få filmen ur huvudet, hur mycket skulle inte husen runt omkring oss kunna berätta? De stora bostadskomplexen, villorna, 1800-talsbyggnaderna, gatorna och gränderna. Skogen, sjön, trädgårdarna. Om de kunde tala, hur skulle historien te sig genom deras ögon.

Finns det en tunn slöja som skiljer oss från alla de generationer som gått före och från de som kommer efter? Och om tiden inte existerar egentligen, skulle vi kunna se tillbaka genom tidsåldrarna och möta blicken från någon som bodde inom samma väggar i ett hus, men för 90 år sedan? Se någon som vandrade fram på en skogsstig för tvåtusen år sedan. Det är svindlande och overkligt, lite science fiction, men fantasin är samtidigt märkligt tröstande.


Jag går ut i trädgården där jag är uppväxt och ser på de kala buskarna, nedvissnade rabatterna, sovande träden. Går jag egentligen sida vid sida med alla dem jag förlorat genom åren – utan att veta om det? Kanske tassar våra hundar strax bakom mig i mina fotspår när jag öppnar dörren för att hämta posten, de stannar till och nosar efter något i vinden. Kanske går mamma bredvid mig och har lagt armen om mig, fast jag kan inte känna värmen, eller orden som hon uttalar.
 
En vindpust rör om i de spirande björkarnas grenar och nuddar vid min kind likt en smekning. Fåglarna sjunger ur buskarna som de gjort i hundratals år och i deras sång kan jag ana viskande röster. Trädgården doftar av regn, jord och våt hund. Kanske är de alla så nära att jag egentligen kan sträcka ut handen och röra vid dem, fast de inte syns. Som om jag kikade genom ett ymnigt snöfall en vinterdag eller en dimridå av regn.

Snart är februari över och vintern ett minne blott. Och ibland under ljusa vårkvällar när himlen är vid och klar, snödroppar och krokus stuckit upp sina huvuden ur det bruna fjolårsgräset, träden knoppas och en sällsam längtan anas i luften, känns tanken inte främmande.  Vårnatten bär på dofter från fjärran, dofter som andas pånyttfödelse, liv, solljus – och hopp.   

Monschau – julmagi i en liten tysk by

Publicerad av

0

Vackra korsvirkeshus, tomtar och granar, currywurst, rykande varm choklad och kryddig glühwein, medeltida gränder och små pittoreska kyrkor. Tyska Monschau är en charmig liten by – som tar i från tårna när det gäller julmarknader.

Det har snöat någon vecka tidigare, men när vi är här strax före första advent, har det mesta redan hunnit smälta bort. Lite snömodd och slask ligger kvar i gräset.
Men charmigt är det.
De dimmiga mörka barrskogarna, de slingrande stigarna som leder uppför sluttningarna, de medeltida kullerstensgatorna och korsvirkeshusen vid floden Rur i naturreservatet i Eifel i byn Monschau. Byn ståtar med en senapskvarn, senfmülle, Rotes haus – ett gammalt tyghandlarhem från 1700-talet som gjorts om till museum – och ett slott som byggdes på 1200-talet och tronar högt över staden. Några hantverksbutiker, ölbarer, kaféer och restauranger, inte mycket mer än så.

Men när december nalkas blir det annat ljud i skällan. Då tänds lyktor och ljusslingor över hela byn som fylls av doften från glühwein, bratwurst, våfflor och granar liksom ljudet av julsånger och bjällerklang. För Monschau är en magisk plats för julmarknader.

Det är en dimmig eftermiddag när vi är framme efter mer än en timmes bilfärd från Köln på småvägar. Vi strosar runt i byn som ligger i startgroparna för årets julmarknad, den öppnar dagen efter, på fredagen. Luften är kylig men klar och doften av barrskog och våt jord fyller näsan. Vi passerar flera svart-vita korsvirkeshus och tar av upp mot borgruinen ovanför våra huvuden. Det blir brantare och vildare, men längs vägen finns utsiktsplatser och när vi stannar till är vyn över byn och dalen slående. Rök stiger upp från skorstenar och hus som ser små ut som leksaker, ljus blinkar, kyrkan vilar stilla med slutna ögon och svag musik hörs långt i fjärran.
 
Kvällen avslutas med middag på en pub som fått höga betyg och det är lätt att förstå varför – maten är god (och som alltid i Tyskland, är det gigantiska poerioner!) ölen kall, ägaren glider runt bland gästerna i den extremt lilla lokalen och pratar med alla och här är en blandning av turister och lokalboende. Familjer och par. Ett gäng väninnor och ett annat gäng gubbar som är ute och redan är lätt överförfriskade efter några öl och glas av den lokala snapsen. Men de rekommenderar den (snapsen) entusiastiskt.

Enorma portioner, salladen får inte plats på tallriken.
Lokala snapsen.

Tomtar, vackra adventsstjärnor i papper, julgranskulor i glas och en utställning med handgjorda julkrubbor. Trots en hel del presenter och julprydnade handlar tyska julmarknader framför allt om att äta och dricka. Dagen därpå strosar vi runt i byn som är fylld av marknadsstånd och små träbås som säljer varm choklad, drinkar och glühwein. I en stor inomhuslokal nära marknaden står utställda bord med krubbor i allehanda storlekar och utseende, många liknar byn själv.

Maten är som sagt ett eget kapitel, förutom currywurst, bratwurst och andra sorters korvar, grönkålsstuvning, munkar med sockerglasyr, lokala ostar och våfflor med grädde och sylt, finns där även ett marknadsstånd som säljer tysk shashlik – tydligen en variant av den traditionella från mellanöstern/Georgien, där kött marineras i en sås med bland annat tomatketchup och curry, och sedan tillagas så länge att det smälter i munnen. Serveras med pommes och mitt ressällskap blir lyrisk när han berättar barndomsminnen om denna, enligt honom, kulinariska upplevelse i Michelinklasd. Fast, jag måste ge honom rätt, det är faktiskt väldigt gott.

När mörkret faller har fler ljus tänts och byn glittrar av julstämning, rök från eldar och facklor och svettiga turister. I fjärran anas den mörka barrskogen som en skugga medan vintern smyger närmare och julstämningen äntligen är här.

Turisterna anländer…

Om januari 2026, civilkurage och ljus

Publicerad av

1

Januari 2026.
Det är mörkt, slaskigt och snömodd på gatorna. Julen har dansats ut, adventsljusstakar och stjärnor har packats ner och granen ligger på soptippen. Vardagen känns grå och vemodig. Våren är långt borta. Ljusen är släckta – och det handlar inte bara om ett fysiskt mörker som sänkt sig över världen.

En kvinna, Renee Good, mördas på öppen gata av en fascistliknande och av USA:s högste ledare legitimerad, ”armé”. ICE är en federal myndighet i USA som hanterar gränskontroll och immigration. Den har funnits sedan 2002, en del av Departementet för inrikes säkerhet (DHS). Under Trump har de fått ökade befogenheter och budget. Och nu för de snarast tankarna till brunskjortorna SA (Sturmabteilung), i Tyskland, som på 1930-talet drev runt på gatorna, misshandlade människor brutalt och skapade kaos.

I handskfacket i framsätet på bilen som kraschar in i en annan bil när Renee Good precis har blivit skjuten, två skott i högra delen av bröstkorgen, en tydlig skottskada i vänster underarm och en möjlig skottskada på vänster sida av huvudet, ligger några mjuka gosedjur i olika färger. Bara lite tidigare släppte hon av sin 6-årige son vid förskolan. I baksätet när allting händer, när våldet, enfalden och rädslan får ett ansikte och beväpnas, sitter hennes hund och darrar. En läkare springer fram sekunderna efter mordet och bönfaller om att få gå fram och se om han kan rädda hennes liv. Han nekas.

Renee Goods partner skriker i ångest, förtvivlan och ilska. Tre barn har inte längre någon mamma. En kvinna har förlorat sin älskade. Och ingen ställs till svars för brottet i ett land där de demokratiska spelreglerna långsamt monteras ner, en efter en, inför världens ögon.

Det är en kvinna som inte är rädd.
Det är en kvinna som kämpar emot makten när den korrumperas. Och just därför, måste hon betala det högsta priset. Brunskjortorna går igen, som bleka spöken. Hitler hade jublat.

Oroligheterna fortsätter, ICE har de senaste veckorna skickat närmare  3 000 beväpnade agenter till Minneapolis-området och bilderna är fasansfulla på hur man använder tårgas, pepparsprej och hur demonstranter slås ned eller hur människor släpas ut ur bilar. En gång i tiden skrevs följande rader in på en ikonisk symbol för landet i väster – frihetsgudinnan i New York. ”Give me your tired, your poor / Your huddled masses yearning to breathe free.”, författade av Emma Lazarus.
Vad finns kvar av detta i Trumps Amerika?

I en helt annan del av världen kämpar ett folk för frihet och demokrati mot religiös fanatism, Ayatollorna, förtryck och en regim som behandlar kvinnor som om de vore djur. Men de som kräver frihet och rättvisa blir allt fler. De sjunger och dansar på gatorna trots att det är förbjudet.
Och just därför så darrar en förtryckarregim i själen. Internet är nerstängt men nyheter når ut om blodbad och en siffra det talas om är att 5 000 människor uppskattas har dödats, säger en myndighetsperson enligt nyhetsbyrån Reuters. Troligen är siffran betydligt högre.
I Iran pågår en revolution, en kamp. Men många i Väst har valt att stänga ögonen och inte bry sig. Och mörkret väller fram och finns överallt. I Ukraina fortsätter kriget som började när en av världens värsta krigsförbrytare Vladimir Putin invaderade landet. I Gaza dör och svälter ett helt folk.


Vi gör ett hopp i tiden – för 81 år sedan, den 17 januari 1945 sågs Raoul Wallenberg för sista gången i livet. För de som eventuellt inte vet, så var han en svensk diplomat under andra världskriget som verkade i Budapest. Han och den svenska legationen med bl. a. Per Anger och Valdemar Langlet räddade tiotusentals judar undan den tyska utrotningen. Genom mutor, hot, svenska skyddspass och särskilda hus för förföljda judar försökte han hålla människor vid liv under nazismens galenskap. Den 17 januari klev han i sin bil på väg till det ryska högkvarteret i ungerska Debrecen, eskorterad av den sovjetiska hemliga polisen. Han ville diskutera återuppbyggnadsplaner för Ungern efter kriget. Istället fängslades han och försvann. Någonstans i mörkret, i dimman och kylan.

Även om Raoul Wallenbergs öde är tragiskt och januari är svart så lyser hans empati, medmänsklighet och civilkurage likt en lysande stjärna i natten. De människor han och hans stab räddade som sedermera fått barn och barnbarn är bland hans viktigaste arv. Och de som verkar i hans anda, de som står upp för mänskliga rättigheter, empati, frihet och vägrar att låta tyranner och demagoger hållas, bär på samma ljus.

Januari 2026 må vara mörk, men det finns hopp. Än är inte alla ljus släckta.

Varför ”Sent i november” av Tove Jansson är som en drog

Publicerad av

0

Höstregn, nedfallna löv, dimma, ensamhet. Det är höst i Mumindalen och Muminhuset står tomt och ödsligt, omgivet av regn och en vildvuxen, döende trädgård.
November. Bäcken flyter stilla och mörk.
Flera små underliga djur – Filifjonkan, Hemulen, homsan Toft – går för att hälsa på muminfamiljen, men de är försvunna. Snusmumriken har gett sig av på vandring men kommer även han tillbaka i jakten på en sång. Vid en brygga guppar en övergiven båt.

Det är något alldeles magiskt med ”Sent i november” av Tove Jansson, speciellt med Mark Levengood som uppläsare. Det är en värld jag gärna skulle vilja kliva in i.

Ända sedan mamma dog, alldeles för tidigt, i sviterna av en urusel svensk sjukvård och fruktansvärt inkompetenta läkare så har världen varit grå. Men ibland finns det ljusglimtar i allt det mörka och Tove Janssons underbara böcker är några av dem.

Så när allting är tungt, mörkt och ensamt. När relationer går i stöpet, problem hopar sig som svarta ovädersmoln, vänner försvinner in i det tysta och bortåt, ord förblir osagda som borde ha sagts, saker sägs som absolut inte borde ha yttrats och hjärtan går sönder, när november är grå och regnet faller, då packar jag en väska, tar fram det röda paraplyet och beger mig också mot Mumindalen. Som alla de andra.

I denna sena novembereftermiddag sitter Onkelskruttet på bron och fiskar i bäcken, han mumlar ett lågmält hej när jag går förbi och säger att det nappar dåligt. Filifjonkan slamrar i köket med grytor och pannor och ropar att maten snart är klar, homsan Toft ligger på vinden och läser böcker medan regnet smattrar på taket och Hemulen går runt och funderar på att bygga ett trädhus åt Muminpappan. Mymlan kammar sitt långa hår och drömmer om sommar. Snusmumriken har satt upp sitt tält och ligger där inne i sin sovsäck och lyssnar till höstens alla ljud. En blå glaskula i trädgården speglar de sovande träden. Och Muminfamiljen är ute på havet men på väg tillbaka, det är något alla väntar på.

I denna dimmiga värld fäller jag ihop paraplyet, tar av mig gummistövlarna och ställer dem i farstun, hänger upp den våta kappan på en krok och hittar en vrå i Muminhuset nära en flammande brasa, där det går att vara ensam i väntan på vintern. Kanske till och med gå i ide till april.

Det är en rofylld, vilsam ensamhet och när man somnar är det i drömmar om vinter, fallande snö, återseende av vänner och kära som försvunnit och kanske – vårljus och hopp.