historia

Kotor – den magiska staden där katterna styr

Publicerad av

1

Hemlighetsfulla katter och magiska gränder. Ubåtstunnlar och en flytande vinbar Turkosblått hav, gömda grottor och tusentals trappsteg som leder upp via den gamla medeltida ringmuren till fortet St. John (San Giovanni) 260 meter över havet. Kotor ligger i en vik vid Adriatiska havet, omgiven av dramatiska berg. En orörd ädelsten på ett övrigt ganska turiststinnt Balkan.

Det här är verkligen Katternas stad med stort K.
Vi träffar på dem överallt, en rödrandig strosar runt till synes oberörd bland gästerna i en restaurang, en annan har lagt sig ner och sover tvärs över en parkbänk, en tredje som är spräcklig i färgerna, håller den gamle mannen med käppen sällskap när han sitter och tittar ut över havet till synes förlorad i tankar. Katternas stad, Kotor i Montenegro.

Katter finns det gott om i Kotor.

Montenegro har en brokig historia. Området beboddes från början av illyrier, erövrades av romarna på 100-talet e.Kr och införlivades senare i det serbiska kungadömet. 1389 blev det ett självständigt furstendöme styrt av ortodoxa biskopar, vladikor, som stod emot både Osmanska riket och Venedig. 1878 erkändes landet som självständig stat vid Berlinkongressen. Efter första världskriget blev det en del av det forna Jugoslavien, och efter sönderfallet på 1990-talet stannade man kvar i union med Serbien längre än andra republiker, självständigheten kom först 2006.

Namnet Montenegro betyder ungefär ”Svart berg” och tros ha myntats av venetianska handelsmän som såg de mörka bergsmassiven. Och arvet från Venedig märks tydligt i den lilla staden Kotor med sina trånga gränder, palats, piazzor och de enorma försvarsmurarna som klättrar uppför bergen ovanför staden.

Vi undviker turistbussarna som anländer under dagen och tar istället en båttur ut i den fjordliknande bukten. Just den här dagen är vinden ovanligt stark och det känns lite som bergochdalbana när båten styr ut på havet. Den unga tjejen från London som är där med sin pojkvän ser livrädd ut när båten hoppar fram bland vågorna, medan det skotska paret är fullständigt oberörda. Kanske har de tullat av whiskyn. Väninnan undrar var livvästarna är.

Ett första stopp är Blue Cave, eller Plava Špilja, en havsgrotta vid inloppet till Kotorbukten nära halvön Luštica. Grottan är känd för sitt självlysande blå vatten, som uppstår när solljuset reflekteras genom det klara havsvattnet och studsar mot den ljusa bottnen. Mitt på dagen kan allting lysa i intensivt turkosblått. Vi är den enda båten som är där den här dagen, de övriga har vänt om på grund av vädret, men vår kapten Stefan lyckas med en hårsmån och stor skicklighet styra in oss genom den låga öppningen och tillbaka ut.

Sedan fortsätter turen med ett besök vid de gamla hemliga marina ubåtstunnlarna som användes under Kalla kriget, vi passerar ön Mamula där en försvarsfästning byggdes på 1800-talet som senare kom att användas som koncentrationsläger under andra världskriget av italienska fascister och idag gjorts om till lyxhotell (!) Dessutom gör vi ett kort uppehåll i den charmiga lilla byn Perast med sina soldränkta gator, vita hus och restauranger vid vattnet. På tillbakavägen väntar också ett stopp vid den flytande vinbaren Kraken, där vin och mat serveras samtidigt som själva vinet lagras på havsbotten. Flaskorna sänks ner cirka 20 meter under ytan och vinet får mogna där i ungefär ett år.

Inuti ”Blå grottan” efter en minst sagt turbulent båtresa.
Den övergivna ubåtstunneln som användes av militären i det forna Jugoslavien under kommunisttiden.
Vackra Perast och den flytande vinbaren ”Kraken”.

Tillbaka i Kotor strosar vi runt i den gamla staden, ser katterna som sover i solen och kollar in små butiker, barer och vackra byggnader. Här finns till och med ett kattmuseum, men det sparar vi till en annan gång.

På kvällen när mörkret har fallit har de flesta av turisterna försvunnit och stan förvandlas återigen till en magisk plats där den ligger invid det mörka vattnet.
   Skuggor spelar över stenväggar, överallt är lyktor, lampor och ljus tända, skratt och musik hörs från restaurangerna. Dofter av grillat kött och fisk svävar genom kvällen. Vi passerar en jazzklubb där gamla svartvita filmer projiceras på väggarna vid uteserveringen. Turisthorderna lyser tack och lov med sin frånvaro, vi träffar på ett finskt gäng, som diskuterar Koskenkorva med lokalbor på en bar. Väninnan som är finska skyndar snabbt förbi.
   Vi går genom en vindlande gränd, uppför några stentrappor, och kommer fram till ett litet torg Piazza of the cinema, som kanske byggdes under venetianarnas tid. Här tronar ett ensamt träd i mitten som i en saga av Astrid Lindgren eller berättelse av J RR Tolkien. Trädet ska ha planterats efter den stora jordbävningen 1667 på en innergård tillhörande det katolska klostret ”Our Lady of the Angels”.  Numera är det en viktig symbol för staden. Även här visas svartvita stumfilmer på stenväggen till en av restaurangerna.

Det svaga ljuset från gatlyktorna faller likt vågor av stjärnor ut över de kullerstenslagda gatorna och gränderna. Ett par bärnstensfärgade ögon som tycks svagt självlysande i skymningen möter mina. Det är en katt som lugnt sitter och slickar pälsen i en port. I en annan port sitter en annan katt stilla som en staty i mörkret och spejar. I en tredje port en tredje katt.
  De är stadens riktiga härskare som känner till alla dess hemligheter och vi andra är bara tillfälliga besökare på nåder i denna magiska plats vid Adriatiska havet.

Split – i romarnas fotspår i den tidlösa staden vid Adriatiska havet

Publicerad av

0

Vindlande gränder där ljus och skugga spelar över uråldriga stenar. Romerska pelare och ruiner utgör silhuetter mot det turkosblå Adriatiska havet. Spår av det förflutna. Små butiker, mysiga kaféer och turisttäta barer trängs huller om buller inom det gamla palatsområdet. I semesterorten i Kroatien flyter antiken och nuet in i varandra.

Det finns en bok jag fascinerades av som barn, ”Momo eller kampen om tiden” av Michael Ende. I den flyttar den föräldralösa flickan Momo in i en gammal amfiteater utanför ”den stora staden”, hon äger den ovanliga förmågan att lyssna och får människor att känna sig sedda. Ända tills de mystiska grå männen, tidstjuvarna, dyker upp.
   
I Split är en hel stad byggd ovanpå och inuti ett romerskt palatskomplex, här bor och lever människor också med det förflutna runt husknuten. Likt en ständigt växande organism med rötter från 300-talet e.Kr. lever staden och andas historia men också nattliv och puls under stjärnorna.


Jag vandrar runt i trånga gränder där bougainvillea blommar, passerar små palats och kyrkor, rester av pelare, och en majestätisk sfinx hämtad från Egypten. Via den så kallade ”Gyllene porten”, den näst bäst bevarade av fyra stadsportar och huvudingången under Romarriket, kliver man in i det en gång så formidabla romerska palatset. Hit drog sig kejsare Diocletianus, känd som en av de värsta förföljarna av kristna, tillbaka efter att ha abdikerat 305 e.Kr. (enligt antika källor, för att odla kål).

Palatset är idag ett UNESCO-världsarv och räknas som ett av världens bäst bevarade romerska byggnadsverk. Förutom att vara exkejsarens lya fungerade det troligen även som militärfästning och administrativ byggnad. Idag är den moderna staden praktiskt taget inbyggd i de gamla ruinerna.

De underjordiska valven i Split under palatset.

Jag besöker också de underjordiska tunnlarna och källarvalven under palatset. Platsen är nuförtiden mest känd för att delar av ”Game of Thrones” spelades in här, men under antiken användes de troligen som förråd och mottagningsrum. Tunnlarna och rummen är extremt välbevarade, under medeltiden fylldes de med sopor och bråte vilket skyddade dem från att byggas om eller raseras. Idag är de bland de mest imponerande romerska underjordiska miljöerna i världen.
   När solen går ner över bukten och speglas i vattnet mot de blå bergen känns det förflutna nära.  

Men vi spolar tillbaka bandet. Av en ren slump springer jag på en infödd Split-bo på Arlanda en tidig söndagsmorgon i maj. Vi har båda tagit bussen från Stockholm och lyckats kliva av vid fel terminal. Det blir en femton minuter lång promenad genom en ganska folktom flygplats och diverse öde byggnader med stängda restauranger. Killen ska till Berlin, jag till Split i Kroatien. Och när jag berättar det, spricker ett stort leende upp, ”det är ju där jag är född!” Följaktligen är jag beväpnad med en rad insidertips redan från början.

Förutom Diocletianus palats och GOT-museet (som jag skippar trots att jag är ett fan av serien) bjuder Split på en vacker strandpromenad och en magnifik utsikt efter en vandring upp längs med stentrappor till berget Marjan. Här finns en gammal judisk begravningsplats, där gravstenarna och de döda slumrar under snår, buskar och cypresser. Gravplatsen anlades redan 1573 och är den äldsta judiska i Kroatien.

Fantastisk utsikt över Adriatiska havet och Split.

Efter en kopp te med magnifik utsikt vid det lilla kaféet tar jag mig nedför trapporna igen. I det myllrande stadslivet inuti palatset finns små butiker, restauranger och kaféer, bland andra chokladbutiken Nadalina som erbjuder prisbelönt, handgjord choklad, ofta med dalmatiska smaker som fikon och vin, den fantastiska restaurangen Fig Split som serverar flera vegetariska/veganska rätter och Jaman Art-gallery med coola pop-art-tavlor av konstnären Danijel Jaman.

Konstnären Danijel Jaman och hans underbart färgglada målningar.

Som den historienörd jag är kan jag inte låta bli att ta en tur till Arkeologiska museet, som verkligen är en sinnebild av hur gamla tiders museer såg ut, där föremål som mynt, böcker och guldkors trängs i dammiga glasmontrar med små skyltar bredvid – dock med en eftergift åt det moderna: de har engelsk översättning. I den lilla parken som hör till museet finns romerska sarkofager, gravstelen, mosaiker och statyer. Från många av dessa blickar gudomligheter, bevingade eros, människor med oseende ögon föreställande för länge sedan döda par och djur ut på besökarna. Den viktigaste delen av samlingen kommer från Salona, den romerska huvudstaden i provinsen Dalmatia, strax utanför dagens Split, med omkring 60 000 invånare under romartiden. Sol och skugga skapar märkliga mönster och får ibland dessa bilder i sten att se levande ut.

Split har också flera välbesökta och fina stränder, i maj är de inte knökfulla, men här trängs ändå turister och lokalbor vid vattnet när temperaturen når upp till +24 C. För den som verkligen vill bada och sola finns alltid möjligheten att ta en båt till den vackra ön Hvar.
På kvällen strosar jag tillbaka mot mitt B&B som ligger mitt i den sjudande smeten med restauranger och coola kvartersbarer och varifrån delar av murarna till palatset anas från mitt fönster.

Innan natten faller över staden och solen går ner, blickar jag upp mot samma berg och hav som romarna en gång gjorde för nära tvåtusen år sedan. Doften av grillad Ćevapčići anas från en närbelägen restaurang och någonstans långt borta hörs musik och skratt. I den sammetssvarta skymningen vakar de gamla ruinerna fortfarande över människorna när den första stjärnan tänds.

På besök i neandertalarnas dal

Publicerad av

0

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.