Hemlighetsfulla katter och magiska gränder. Ubåtstunnlar och en flytande vinbar Turkosblått hav, gömda grottor och tusentals trappsteg som leder upp via den gamla medeltida ringmuren till fortet St. John (San Giovanni) 260 meter över havet. Kotor ligger i en vik vid Adriatiska havet, omgiven av dramatiska berg. En orörd ädelsten på ett övrigt ganska turiststinnt Balkan.

Det här är verkligen Katternas stad med stort K.
Vi träffar på dem överallt, en rödrandig strosar runt till synes oberörd bland gästerna i en restaurang, en annan har lagt sig ner och sover tvärs över en parkbänk, en tredje som är spräcklig i färgerna, håller den gamle mannen med käppen sällskap när han sitter och tittar ut över havet till synes förlorad i tankar. Katternas stad, Kotor i Montenegro.

Montenegro har en brokig historia. Området beboddes från början av illyrier, erövrades av romarna på 100-talet e.Kr och införlivades senare i det serbiska kungadömet. 1389 blev det ett självständigt furstendöme styrt av ortodoxa biskopar, vladikor, som stod emot både Osmanska riket och Venedig. 1878 erkändes landet som självständig stat vid Berlinkongressen. Efter första världskriget blev det en del av det forna Jugoslavien, och efter sönderfallet på 1990-talet stannade man kvar i union med Serbien längre än andra republiker, självständigheten kom först 2006.

Namnet Montenegro betyder ungefär ”Svart berg” och tros ha myntats av venetianska handelsmän som såg de mörka bergsmassiven. Och arvet från Venedig märks tydligt i den lilla staden Kotor med sina trånga gränder, palats, piazzor och de enorma försvarsmurarna som klättrar uppför bergen ovanför staden.

Vi undviker turistbussarna som anländer under dagen och tar istället en båttur ut i den fjordliknande bukten. Just den här dagen är vinden ovanligt stark och det känns lite som bergochdalbana när båten styr ut på havet. Den unga tjejen från London som är där med sin pojkvän ser livrädd ut när båten hoppar fram bland vågorna, medan det skotska paret är fullständigt oberörda. Kanske har de tullat av whiskyn. Väninnan undrar var livvästarna är.

Ett första stopp är Blue Cave, eller Plava Špilja, en havsgrotta vid inloppet till Kotorbukten nära halvön Luštica. Grottan är känd för sitt självlysande blå vatten, som uppstår när solljuset reflekteras genom det klara havsvattnet och studsar mot den ljusa bottnen. Mitt på dagen kan allting lysa i intensivt turkosblått. Vi är den enda båten som är där den här dagen, de övriga har vänt om på grund av vädret, men vår kapten Stefan lyckas med en hårsmån och stor skicklighet styra in oss genom den låga öppningen och tillbaka ut.

Sedan fortsätter turen med ett besök vid de gamla hemliga marina ubåtstunnlarna som användes under Kalla kriget, vi passerar ön Mamula där en försvarsfästning byggdes på 1800-talet som senare kom att användas som koncentrationsläger under andra världskriget av italienska fascister och idag gjorts om till lyxhotell (!) Dessutom gör vi ett kort uppehåll i den charmiga lilla byn Perast med sina soldränkta gator, vita hus och restauranger vid vattnet. På tillbakavägen väntar också ett stopp vid den flytande vinbaren Kraken, där vin och mat serveras samtidigt som själva vinet lagras på havsbotten. Flaskorna sänks ner cirka 20 meter under ytan och vinet får mogna där i ungefär ett år.

Tillbaka i Kotor strosar vi runt i den gamla staden, ser katterna som sover i solen och kollar in små butiker, barer och vackra byggnader. Här finns till och med ett kattmuseum, men det sparar vi till en annan gång.

På kvällen när mörkret har fallit har de flesta av turisterna försvunnit och stan förvandlas återigen till en magisk plats där den ligger invid det mörka vattnet.
   Skuggor spelar över stenväggar, överallt är lyktor, lampor och ljus tända, skratt och musik hörs från restaurangerna. Dofter av grillat kött och fisk svävar genom kvällen. Vi passerar en jazzklubb där gamla svartvita filmer projiceras på väggarna vid uteserveringen. Turisthorderna lyser tack och lov med sin frånvaro, vi träffar på ett finskt gäng, som diskuterar Koskenkorva med lokalbor på en bar. Väninnan som är finska skyndar snabbt förbi.
   Vi går genom en vindlande gränd, uppför några stentrappor, och kommer fram till ett litet torg Piazza of the cinema, som kanske byggdes under venetianarnas tid. Här tronar ett ensamt träd i mitten som i en saga av Astrid Lindgren eller berättelse av J RR Tolkien. Trädet ska ha planterats efter den stora jordbävningen 1667 på en innergård tillhörande det katolska klostret ”Our Lady of the Angels”.  Numera är det en viktig symbol för staden. Även här visas svartvita stumfilmer på stenväggen till en av restaurangerna.

Det svaga ljuset från gatlyktorna faller likt vågor av stjärnor ut över de kullerstenslagda gatorna och gränderna. Ett par bärnstensfärgade ögon som tycks svagt självlysande i skymningen möter mina. Det är en katt som lugnt sitter och slickar pälsen i en port. I en annan port sitter en annan katt stilla som en staty i mörkret och spejar. I en tredje port en tredje katt.
  De är stadens riktiga härskare som känner till alla dess hemligheter och vi andra är bara tillfälliga besökare på nåder i denna magiska plats vid Adriatiska havet.