Gula och röda höstlöv. Grå stensamlingar täckta med mörkgrön, våt mossa och vit lav. Svarta tjärnar och små bäckar. Skogen brinner av gyllene färger i oktober samtidigt som naturen förbereder sig för vinter och vila.
Regnet far över hav och utmarker, städer, öar, berg och skogar och sveper in allt i dimma, men ibland glimtar solen till likt glömda minnen från en avlägsen sommar i skymningen.
Höstdagarna är bleka och outgrundliga och gränsen mellan det synliga och osynliga nära.

Den gångna helgen minns vi våra döda och de som gått före oss in i dimman. Våra nära och kära, familjemedlemmar, vänner, barn, hundar, katter, föräldrar, älskade husdjur, som inte längre finns ibland oss. Men trots att de är borta fysiskt känns de ändå nära, som om de nyss rest sig upp och lämnat rummet – och försvunnit ut ur tiden.

Men tiden själv är en underlig företeelse.

För 55 år sedan bestämde forskarna Joseph Hafele och Richard Keating att flyga med mycket precisa atomur runt jorden och jämförde dem sedan med klockor på marken. När de studerade resultatet visade det sig att klockorna gick olika fort, visserligen med mikroskopiska skillnader, men i praktiken gick klockan på jorden snabbare än atomuret som fanns i flygplanet. En person som kan färdas nära ljusets hastighet skulle alltså teoretiskt sett kunna besöka framtiden.

En annan tanke är att dåtid, framtid, nutid är delar av en och samma fyrdimensionella rumtid eller blockvärld, en vidareutveckling av Einsteins relativitetsteori. Att alla tidsperioder existerar samtidigt, ungefär som en film, som man kan se från mitten, början eller slutet.

Svårförståeligt? Absolut. Trösterikt? Definitivt. För om dåtid och nutid finns där samtidigt, är de döda egentligen döda? Och ibland, när skiljeväggen är tunn, går det nästan att ana närvaron av de älskade, alldeles runt hörnet, som när solen skiner igenom en molnslöja i några korta sekunder. I år åker jag som vanligt ner till Helsingborg i Skåne där mamma (och mormor) är begravda för att sätta blommor på hennes grav och tända ljus under Allhelgonahelgen. Vi färdas med bil från Malmö mot Pålsjö kyrkogård. Solen anas vid horisonten och blickar ner på havet som vilar likt en blank spegel, denna oktobers sista dag.

Mina föräldrar besökte då och då mormors grav, ofta på sommaren under semestern. Jag minns hur vi parkerade vid ingången till den stora kyrkogården och hur jag sedan kunde tillbringa ett par timmar med att leka vid grusgången och på den smala gräsmattan, medan de grävde gropar och planterade blommor, rensade bort löv och kvistar, vattnade och gjorde fint. Nu är det jag som gör samma sak och cirkeln känns på något sätt sluten.

Minnen kommer och går i takt med att ljusen tänds på gravarna och skymningen kommer krypande. Vinden leker i trädkronor och marschaller brinner längs gångarna som delvis är täckta av gulnande höstlöv. I gräsmattan på graven växer några svampar, en snigel har sökt skydd under rhododendron, jorden myllrar av knytt, liv och växtlighet.

Jag minns och kanske gråter jag lite för det är en sorglig dag fylld av saknad, men sorgen fyller även en funktion.  Den är ett bevis på hur stark kärleken var och alltid kommer att vara.

Ibland är det lätt att tänka sig att de döda går mitt ibland oss, vid vår sida, och älskar oss lika mycket tillbaka som vi älskar dem. Det är bara det att vi inte längre kan se dem, förutom i minnen som likt solglimtar gömmer sig i dimslöjorna en kulen höstdag. Det är som stillsamma hälsningar av kärlek, från en osynlig värld precis bredvid vår egen.

Ett ögonblick då jag fortfarande kan känna din hand i min.