Om mamma och Elvis

Det är mitt under filmen i den mörka biosalongen som jag känner det.
Kärleken. Värmen. Leendet.
Filmens bilder och scener flimrar förbi i ett kalejdoskop av ljus och skugga på näthinnan. Salongen är rätt tom så här en onsdag, det är jag och väninnan med varsin skål popcorn och glas vin. En skugga lösgör sig från dörren och rör sig ute i gången, jag rycker till men det är bara en av besökarna som återvänder till sin plats.


Ändå är närvaron där, och den är stark, närvaron av någon älskad i sätet till vänster om mitt. Någon oändligt saknad. En varm hand på min arm. Ett snabbt spjuverliknande leende, det smittande skrattet som sköljer över alla som hör det. Doften av hennes parfym.

Jag och väninnan är på ”EPIC”, Baz Luhrmanns briljanta dokumentärfilm om Elvis Presley. Bilder från Elvis konserter blandas med bilder från privatlivet men framför allt med scener bakom kulisserna och från den berömda Las Vegas-showen. Och filmen visar material som aldrig visats förr och en fantastisk artist och sångare som gav allt och långsamt bröts ner av berömmelse och kraven på att uppträda.

Om vi hoppar bakåt i tiden, närmare bestämt cirka 40 år, så kan vi stanna till vid en av kvällarna när mamma spelar Elvis på stereon.
På den tiden gällde vinyl eller möjligtvis kassettband.
Brorsan och jag tittar på, mamma är duktig på att dansa och försöker få pappa att följa med. Och de dansar rock’n’roll och skrattar, i alla fall mamma (det går så där i ärlighetens namn för pappa). Mamma var duktig på att dansa. Det var också den tid när hon spelade in Elvis konserter på VHS-band, en av hennes favoriter var konserten från 1968. När man ser Elvis i skinnkläder i en session tillsammans med sitt band.

Finns de vi förlorat nära oss? Skiljs vi åt genom osynliga barriärer, tunna dimridåer av regn och tid, så vi inte kan se eller höra någon, trots att vi sitter alldeles bredvid varandra? Om jag sträcker ut mina fingrar i biomörkret, nuddar min hand vid din för ett kort ögonblick? Kommer du märka att jag är där.

Idag skulle mamma ha fyllt 84 år.
Undermålig sjukhusvård och cancerbehandling plus totalt inkompetenta läkare satte punkt för mammas liv, och ingen stod till svars. Men denna text ska inte handla om nedmonteringen av sjukhusvården i Sverige som ligger på sämsta plats i hela Europa, eller dessa mörkermän.
Den ska handla om musik, Elvis och kärlek.

Mamma var ett stort Elvis-fan och nu, många många år senare, kan jag bättre förstå.
Han hade en fantastisk röst, han var en intressant och komplex person, men också generös och rolig.

Men egentligen handlar denna text inte heller om Elvis.
Den handlar om en flicka, numera kvinna, som minns sin mamma.
Som, när hon kommer ut från biografen och sagt hej då till väninnan och långsamt tar sig hemåt på ganska öde gator i den blågrå marskvällen inte känner sig fullt så ensam, eftersom hon är upprymd av det där enda ögonblicket i biomörkret när hon kände en närvaro som inte går att förklara.

En full, lysande måne svävar över gatorna.
Och den där dimridån och barriären är så tunn ikväll att om jag sträcker ut min hand så kan jag kanske, kanske fatta tag i mammas. Och jag önskar henne grattis på födelsedagen och säger att jag älskar och saknar henne.

På besök i neandertalarnas dal

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.