Resor; Travel; London

Öland – en helg i maj

Publicerad av

0

Det ligger en stor röd katt hopkrupen i gräset under syrénbuskarna, på baksidan till det lilla trädgårdskaféet som är inrymt i en lada, ett stenkast från Gärdslösa prästgård. Helt obekymrad om besökarna som stör eftermiddagsslummern, blinkar han slött några gånger och fortsätter att sova vidare i solen. Mitt resesällskap associerar genast till den lätt demonlike och hemlighetsfulle Cheshirekatten i Alice i Underlandet.
Och eftersom vi befinner oss på Öland är tanken inte så långsökt.
För här kan de mest märkvärdiga saker hända och ön är full av spökhistorier, folktro, sägner om hemsökta hus och berättelser om övernaturliga väsen. 

Det har blivit ett antal blogginlägg från Öland genom åren. Min absoluta favoritplats i världen i maj, då det också är som allra vackrast på ön. Orkidéerna blommar och täcker Alvaret i purpurfärgade mattor, fåglarna sjunger och samlas här om våren, skogsdungarna är fulla med gullvivor, trädgårdarna med syréner, hägg och blommande äppel- och körsbärsträd. Och så havet inpå knuten. Solen och vindarna.
Jag har varit på Öland nästan varje år sedan jag var liten och samtidigt som mycket förändras – nya butiker, restauranger och kaféer, ölbryggerier, surdegsbagerier, fler hotell, campingplatser och loppisar, liksom lokala odlare som säljer direkt från sina gårdar – så är tack och lov mycket sig likt.

Det här är en ö där tiden tycks ha saktat ner och nästan stannat.
   Där fornborgarna från järnåldern, 1 500 år gamla, ligger sida vid sida med skeppssättningar och gravar, små medeltida kyrkor, kalkstensmurar och slumrande väderkvarnar. Alla berättar de en historia om hur människor levt här i generationer. Och om du sluter ögonen och kliver riktigt långt tillbaka i tiden, var alltihop en gång i tiden havsbotten. Än idag vittnar otaliga fossiler som ortoceratiter (en sorts bläckfiskar) och trilobiter som blev kvar i slammet som sedan omvandlades till kalksten, om det förgångna. De är för evigt frysta i tiden.


Vi har tur och det blir mestadels soligt väder under vårt besök. En enda regnig dag – den tillbringas på friluftsmuseet Himmelsberga med sina gamla välbevarade hus och gårdar som sträcker sig tillbaka till 1700-talet, konsthall, kafé och en pinfärsk Barbro Lindgren-utställning ”Loranga, Loranga!”.  Till skillnad från många andra museer är boningshus, stall och lador, bevarade på sin ursprungliga plats och är inredda som de var för flera hundra år sedan. Efteråt äter vi lunch i Sjöstugan i Borgholm, där portionerna är rikliga, 1950-/60-talsmusiken strömmar ur högtalarna, där gamla föremål trängs i ett hav av nostalgi i rummet tillsammans med en sprakande brasa och regnet smattrar på taket.

Vackra stränder finns det i överflöd.
Lunch på Sjöstugan.
Rolig Barbro Lindgren-utställning på Himmelsberga.
…minst lika kul för vuxna som barn.

Ressällskapet älskar havet så vi hinner med sammanlagt 3 (!) turer till lite olika stränder, trädgårdshäng med en kompis och hennes mamma och så klart en vandring ut på Stora Alvaret. Det är där i detta karga, trädlösa landskap med ändlös horisont, omgiven av orkidéer och fåglar, med solen i ögonen och vinden i håret som Öland känns som mest tidlöst, när århundraden och tidsåldrar, vävs ihop.
Och samtidigt är det som att komma hem.

Orkidéer och gullvivor blommar i maj.
Alvaret

Kotor – den magiska staden där katterna styr

Publicerad av

0

Hemlighetsfulla katter och magiska gränder. Ubåtstunnlar och en flytande vinbar Turkosblått hav, gömda grottor och tusentals trappsteg som leder upp via den gamla medeltida ringmuren till fortet St. John (San Giovanni) 260 meter över havet. Kotor ligger i en vik vid Adriatiska havet, omgiven av dramatiska berg. En orörd ädelsten på ett övrigt ganska turiststinnt Balkan.

Det här är verkligen Katternas stad med stort K.
Vi träffar på dem överallt, en rödrandig strosar runt till synes oberörd bland gästerna i en restaurang, en annan har lagt sig ner och sover tvärs över en parkbänk, en tredje som är spräcklig i färgerna, håller den gamle mannen med käppen sällskap när han sitter och tittar ut över havet till synes förlorad i tankar. Katternas stad, Kotor i Montenegro.

Katter finns det gott om i Kotor.

Montenegro har en brokig historia. Området beboddes från början av illyrier, erövrades av romarna på 100-talet e.Kr och införlivades senare i det serbiska kungadömet. 1389 blev det ett självständigt furstendöme styrt av ortodoxa biskopar, vladikor, som stod emot både Osmanska riket och Venedig. 1878 erkändes landet som självständig stat vid Berlinkongressen. Efter första världskriget blev det en del av det forna Jugoslavien, och efter sönderfallet på 1990-talet stannade man kvar i union med Serbien längre än andra republiker, självständigheten kom först 2006.

Namnet Montenegro betyder ungefär ”Svart berg” och tros ha myntats av venetianska handelsmän som såg de mörka bergsmassiven. Och arvet från Venedig märks tydligt i den lilla staden Kotor med sina trånga gränder, palats, piazzor och de enorma försvarsmurarna som klättrar uppför bergen ovanför staden.

Vi undviker turistbussarna som anländer under dagen och tar istället en båttur ut i den fjordliknande bukten. Just den här dagen är vinden ovanligt stark och det känns lite som bergochdalbana när båten styr ut på havet. Den unga tjejen från London som är där med sin pojkvän ser livrädd ut när båten hoppar fram bland vågorna, medan det skotska paret är fullständigt oberörda. Kanske har de tullat av whiskyn. Väninnan undrar var livvästarna är.

Ett första stopp är Blue Cave, eller Plava Špilja, en havsgrotta vid inloppet till Kotorbukten nära halvön Luštica. Grottan är känd för sitt självlysande blå vatten, som uppstår när solljuset reflekteras genom det klara havsvattnet och studsar mot den ljusa bottnen. Mitt på dagen kan allting lysa i intensivt turkosblått. Vi är den enda båten som är där den här dagen, de övriga har vänt om på grund av vädret, men vår kapten Stefan lyckas med en hårsmån och stor skicklighet styra in oss genom den låga öppningen och tillbaka ut.

Sedan fortsätter turen med ett besök vid de gamla hemliga marina ubåtstunnlarna som användes under Kalla kriget, vi passerar ön Mamula där en försvarsfästning byggdes på 1800-talet som senare kom att användas som koncentrationsläger under andra världskriget av italienska fascister och idag gjorts om till lyxhotell (!) Dessutom gör vi ett kort uppehåll i den charmiga lilla byn Perast med sina soldränkta gator, vita hus och restauranger vid vattnet. På tillbakavägen väntar också ett stopp vid den flytande vinbaren Kraken, där vin och mat serveras samtidigt som själva vinet lagras på havsbotten. Flaskorna sänks ner cirka 20 meter under ytan och vinet får mogna där i ungefär ett år.

Inuti ”Blå grottan” efter en minst sagt turbulent båtresa.
Den övergivna ubåtstunneln som användes av militären i det forna Jugoslavien under kommunisttiden.
Vackra Perast och den flytande vinbaren ”Kraken”.

Tillbaka i Kotor strosar vi runt i den gamla staden, ser katterna som sover i solen och kollar in små butiker, barer och vackra byggnader. Här finns till och med ett kattmuseum, men det sparar vi till en annan gång.

På kvällen när mörkret har fallit har de flesta av turisterna försvunnit och stan förvandlas återigen till en magisk plats där den ligger invid det mörka vattnet.
   Skuggor spelar över stenväggar, överallt är lyktor, lampor och ljus tända, skratt och musik hörs från restaurangerna. Dofter av grillat kött och fisk svävar genom kvällen. Vi passerar en jazzklubb där gamla svartvita filmer projiceras på väggarna vid uteserveringen. Turisthorderna lyser tack och lov med sin frånvaro, vi träffar på ett finskt gäng, som diskuterar Koskenkorva med lokalbor på en bar. Väninnan som är finska skyndar snabbt förbi.
   Vi går genom en vindlande gränd, uppför några stentrappor, och kommer fram till ett litet torg Piazza of the cinema, som kanske byggdes under venetianarnas tid. Här tronar ett ensamt träd i mitten som i en saga av Astrid Lindgren eller berättelse av J RR Tolkien. Trädet ska ha planterats efter den stora jordbävningen 1667 på en innergård tillhörande det katolska klostret ”Our Lady of the Angels”.  Numera är det en viktig symbol för staden. Även här visas svartvita stumfilmer på stenväggen till en av restaurangerna.

Det svaga ljuset från gatlyktorna faller likt vågor av stjärnor ut över de kullerstenslagda gatorna och gränderna. Ett par bärnstensfärgade ögon som tycks svagt självlysande i skymningen möter mina. Det är en katt som lugnt sitter och slickar pälsen i en port. I en annan port sitter en annan katt stilla som en staty i mörkret och spejar. I en tredje port en tredje katt.
  De är stadens riktiga härskare som känner till alla dess hemligheter och vi andra är bara tillfälliga besökare på nåder i denna magiska plats vid Adriatiska havet.

Split – i romarnas fotspår i den tidlösa staden vid Adriatiska havet

Publicerad av

0

Vindlande gränder där ljus och skugga spelar över uråldriga stenar. Romerska pelare och ruiner utgör silhuetter mot det turkosblå Adriatiska havet. Spår av det förflutna. Små butiker, mysiga kaféer och turisttäta barer trängs huller om buller inom det gamla palatsområdet. I semesterorten i Kroatien flyter antiken och nuet in i varandra.

Det finns en bok jag fascinerades av som barn, ”Momo eller kampen om tiden” av Michael Ende. I den flyttar den föräldralösa flickan Momo in i en gammal amfiteater utanför ”den stora staden”, hon äger den ovanliga förmågan att lyssna och får människor att känna sig sedda. Ända tills de mystiska grå männen, tidstjuvarna, dyker upp.
   
I Split är en hel stad byggd ovanpå och inuti ett romerskt palatskomplex, här bor och lever människor också med det förflutna runt husknuten. Likt en ständigt växande organism med rötter från 300-talet e.Kr. lever staden och andas historia men också nattliv och puls under stjärnorna.


Jag vandrar runt i trånga gränder där bougainvillea blommar, passerar små palats och kyrkor, rester av pelare, och en majestätisk sfinx hämtad från Egypten. Via den så kallade ”Gyllene porten”, den näst bäst bevarade av fyra stadsportar och huvudingången under Romarriket, kliver man in i det en gång så formidabla romerska palatset. Hit drog sig kejsare Diocletianus, känd som en av de värsta förföljarna av kristna, tillbaka efter att ha abdikerat 305 e.Kr. (enligt antika källor, för att odla kål).

Palatset är idag ett UNESCO-världsarv och räknas som ett av världens bäst bevarade romerska byggnadsverk. Förutom att vara exkejsarens lya fungerade det troligen även som militärfästning och administrativ byggnad. Idag är den moderna staden praktiskt taget inbyggd i de gamla ruinerna.

De underjordiska valven i Split under palatset.

Jag besöker också de underjordiska tunnlarna och källarvalven under palatset. Platsen är nuförtiden mest känd för att delar av ”Game of Thrones” spelades in här, men under antiken användes de troligen som förråd och mottagningsrum. Tunnlarna och rummen är extremt välbevarade, under medeltiden fylldes de med sopor och bråte vilket skyddade dem från att byggas om eller raseras. Idag är de bland de mest imponerande romerska underjordiska miljöerna i världen.
   När solen går ner över bukten och speglas i vattnet mot de blå bergen känns det förflutna nära.  

Men vi spolar tillbaka bandet. Av en ren slump springer jag på en infödd Split-bo på Arlanda en tidig söndagsmorgon i maj. Vi har båda tagit bussen från Stockholm och lyckats kliva av vid fel terminal. Det blir en femton minuter lång promenad genom en ganska folktom flygplats och diverse öde byggnader med stängda restauranger. Killen ska till Berlin, jag till Split i Kroatien. Och när jag berättar det, spricker ett stort leende upp, ”det är ju där jag är född!” Följaktligen är jag beväpnad med en rad insidertips redan från början.

Förutom Diocletianus palats och GOT-museet (som jag skippar trots att jag är ett fan av serien) bjuder Split på en vacker strandpromenad och en magnifik utsikt efter en vandring upp längs med stentrappor till berget Marjan. Här finns en gammal judisk begravningsplats, där gravstenarna och de döda slumrar under snår, buskar och cypresser. Gravplatsen anlades redan 1573 och är den äldsta judiska i Kroatien.

Fantastisk utsikt över Adriatiska havet och Split.

Efter en kopp te med magnifik utsikt vid det lilla kaféet tar jag mig nedför trapporna igen. I det myllrande stadslivet inuti palatset finns små butiker, restauranger och kaféer, bland andra chokladbutiken Nadalina som erbjuder prisbelönt, handgjord choklad, ofta med dalmatiska smaker som fikon och vin, den fantastiska restaurangen Fig Split som serverar flera vegetariska/veganska rätter och Jaman Art-gallery med coola pop-art-tavlor av konstnären Danijel Jaman.

Konstnären Danijel Jaman och hans underbart färgglada målningar.

Som den historienörd jag är kan jag inte låta bli att ta en tur till Arkeologiska museet, som verkligen är en sinnebild av hur gamla tiders museer såg ut, där föremål som mynt, böcker och guldkors trängs i dammiga glasmontrar med små skyltar bredvid – dock med en eftergift åt det moderna: de har engelsk översättning. I den lilla parken som hör till museet finns romerska sarkofager, gravstelen, mosaiker och statyer. Från många av dessa blickar gudomligheter, bevingade eros, människor med oseende ögon föreställande för länge sedan döda par och djur ut på besökarna. Den viktigaste delen av samlingen kommer från Salona, den romerska huvudstaden i provinsen Dalmatia, strax utanför dagens Split, med omkring 60 000 invånare under romartiden. Sol och skugga skapar märkliga mönster och får ibland dessa bilder i sten att se levande ut.

Split har också flera välbesökta och fina stränder, i maj är de inte knökfulla, men här trängs ändå turister och lokalbor vid vattnet när temperaturen når upp till +24 C. För den som verkligen vill bada och sola finns alltid möjligheten att ta en båt till den vackra ön Hvar.
På kvällen strosar jag tillbaka mot mitt B&B som ligger mitt i den sjudande smeten med restauranger och coola kvartersbarer och varifrån delar av murarna till palatset anas från mitt fönster.

Innan natten faller över staden och solen går ner, blickar jag upp mot samma berg och hav som romarna en gång gjorde för nära tvåtusen år sedan. Doften av grillad Ćevapčići anas från en närbelägen restaurang och någonstans långt borta hörs musik och skratt. I den sammetssvarta skymningen vakar de gamla ruinerna fortfarande över människorna när den första stjärnan tänds.

På besök i neandertalarnas dal

Publicerad av

0

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.

Camden market – en magisk plats i London

Publicerad av

0

Coola husmålningar, roliga butiker, food stalls, lustiga steampunkstatyer och gränder där du kan promenera under färgglada paraplyer. Camden är inte bara platsen som sångerskan Amy Winehouse älskade utan ett knasigt och färgstarkt område som för tankarna till San Franciscos hippiekvarter.

London i februari – kanske inte den plats i världen som man helst längtar till. Ändå är jag där på grund av jobb. Och när tv-mässan Mip London går in på sin sista dag hinner vi med även lite sightseeing innan tåget går till flygplatsen.

London är en stad där man alltid upptäcker något nytt. En brittisk gentleman i färggrann och trendig kostym som är både ung och gammal. Den har inte Paris charm eller Prags vackra vyer men däremot en puls som är oemotståndlig. Pubar och restauranger, anrika museer och gallerier, shopping och teatrar, gammal historia och blänkande nya stål- och glasbyggnader. Ikoniska röda telefonkiosker och lustiga taxibilar. Underbara små bokaffärer. Fish & chips, afternoon tea, indisk mat i världsklass men också trendiga nya restauranger och barer med vegetariskt och veganskt.

På väg till mässan jag bevakar som journalist, passerar jag Leicester square park där Mary Poppins och andra figurer ur sagornas värld till exempel Harry Potter, står statyer bland träd och buskar som precis har börjat få små gröna blad. Mary Poppins håller sitt paraply högt lyft över huvudet, som om hon hälsar oss välkomna till London. Vi har bokat hotell alldeles nära stationen King’s Cross och det är bara ett stenkast från en plats jag inte besökt tidigare och som jag hört mycket om, Camden.

Det var här Amy Winehouse bodde och ett område hon älskade. Och det är lätt att förstå varför när man strosar runt i de små gränderna och över torgen. I bodarna säljs udda konsthantverk, färgglada tyger, kitschiga smycken, antikviteter, turistprylar och mycket annat. Sida vid sida med butikerna ligger mängder med snabbmatsställen, food stalls, där du hittar det mesta.

Den har en gammal historia, sedan 1900-talets början har det funnits en liten matvarumarknad på Inverness Street i Camden Town. Från 1974 hölls det konsthantverksmarknad varje söndag. Nu är Camden market en av de fyra mest populära turistattraktionerna i London, omkring 100 000 personer sägs besöka platsen varje helg.

När vi är där, en relativt blåsig februaridag, är turisthorderna dock betydligt färre. Vi strosar runt och botaniserar i något som liknar en gigantisk version av Aladdins magiska grotta. Bland alla märkliga föremål som du hittar i butikerna, finns riktiga skatter och här och där står steampunksliknande statyer. Till exempel stora regnbågsfärgade hästar. Husen är också täckta av väggmålningar, det är fräckt, färgglatt, galet.

Jag känner mig som hemma.

Camden är givetvis känt för att Amy Winehouse bodde här och älskade stadsdelen. Vi äter lunch på en fantastisk liten italiensk-inspirerad restaurang nära vattnet och strosar sedan vidare. När vi svänger runt ett gathörn breder ännu fler gigantiska konstverk ut sig på murar och stenväggar. Över alltsammans vakar en stor målning av Amy Winehouse, det ser ut som om hon ler.

I Riddaren av den sorgliga skepnadens fotspår

Publicerad av

0

Antihjälten Don Quijote slogs mot väderkvarnar tillsammans med vapendragaren Sancho Panza. Den över 400 år gamla berättelsen har fascinerat en hel värld. Ett stenkast från Madrid ligger den lilla byn Alcalá de Henares där upphovsmannen Miguel de Cervantes föddes. Men det finns många spår av Riddaren av den sorgliga skepnaden även i huvudstaden.

Det finns magiska böcker som man slukar från sida ett, där läsupplevelsen blir något man aldrig glömmer. Böcker man kanske läste första gången som barn, men fortfarande bär med sig. En sådan bok för mig är Don Quijote (Don Quijote de La Mancha).

Den publicerades i två delar 1605 och 1615 och handlar om en spansk adelsman Alonso Quijano vars romantiska passion för böcker och riddare får honom att lämna hemmet och ge sig ut på äventyr i jakt på förlorade ideal. Tillsammans med den betydligt mer realistiske Sancho Panza på sin åsna drar de land och rike runt och slåss mot bland annat väderkvarnar i tron att de är jättar – en metafor för den lönlösa kampen mot inbillade fiender. Jag minns när jag läste den som barn att jag fascinerades av det allegoriska i historien och alla vidunderliga äventyr. Don Quijote på sin springare Rosinante lever i en drömvärld och framstår ibland som en galning. Men ibland är dårar de visaste av oss alla.

Cervantes står staty i Madrid.
Målning från Alcalá de Henares av Anthonis van den Wijngaerde, 1565. Wikipedia

Vi hoppar framåt till oktober i år. För det här är en blogg som egentligen skulle ha handlat om en utflykt till Cervantes födelseort. I Alcalá de Henares finns en pampig katedral, medeltida stenhus som vilar i ett nätverk av solljus och skugga, vindlande kullerstensgränder och en av världens äldsta teatrar Corral de Comedias. Orten är belägen cirka en halvtimmes pendeltågsresa eller tre mil från Madrid och här man kan se huset (numera museum) där Cervantes växte upp. Byn är väl värd ett besök enligt alla guideböcker.

Under min knappt tre dagar långa vistelse i Spanien hinns inte denna tur med. Men den kände författaren och Spaniens nationalskald i mångt och mycket har avsatt sina tydliga spår även i huvudstaden. Inte minst genom monument, gatunamn, statyer, konst och till och med i namn på barer och restauranger – det finns åtminstone en Miguel de Cervantes bar. På Plaza de las Cortes står författaren själv stay och vid Plaza de España finns en skulptur av Riddaren av den sorgliga skepnaden med vapendragaren Sancho Panza, den har blivit en turistattraktion.


Miguel deCervantes levde själv ett brokigt och äventyrligt liv. Född 1547 som son till en fattig läkare fick han sporadisk utbildning och tvingades fly till Italien troligen efter en duell. Senare tog han värvning i den spanska militären som soldat men tillfångatogs av pirater och fördes till Algeriet. Efter fyra misslyckade flyktförsök frigavs han efter fem års fångenskap. Rik på sitt författarskap blev han aldrig. Vid hemkomsten började han skriva dramer och arbetade bland annat som kronofogde men satt återkommande gånger i fängelse för sina skulder. Det sägs att det var just i fängelset han skrev den första delen av Don Quijote.  När han dog 1616 hade romanen hunnit bli en stor succé.

Än idag fascineras läsare av boken om Riddaren av den sorgliga skepnaden. Och fortfarande anas skuggan av den egensinnige antihjälten Don Quijote i Madrid.

Skuggorna och ljuset i Arles

Publicerad av

0

Slingrande soldränkta gränder, små hantverksbutiker och minimala brasserier inklämda i gathörnen, knotiga hundraåriga olivträd med silvergrå stammar och löv som rasslar i brisen. En romersk amfiteater och resterna av en gammal begravningsplats – det förflutna finns överallt bland de pastellfärgade stenhusen mitt i stan. Ljuset i Arles är vitt, ibland obevekligt som stickande sandkorn, ibland skiftande i regnbågens alla färger och det lockade en gång målarna hit. Och medan vi strosar på gatorna hinner skymningen falla och de första stjärnorna skymta och ljuset omvandlas till violett och blått och sammet.

Medeltida kyrkan inne på Alyscamps


Tomma stenkistor kantar den långa vägen som leder in på området, den romerska nekropolen.

Första tanken är – nej, jag åker inte till Arles, en stad där tjurfäktning faktiskt förekommer 2021. En sedvänja så vidrig och barbarisk att den borde ha förbjudits för länge sedan. Min kompis och resesällskap insisterar, han har hyrt bil och tänker sig en road trip långt ifrån glassiga Rivieran och Cannes. En nätt liten resa på minst två timmars bilfärd via motorvägen, men resesällskapet är från LA, bilvan och gillar att köra snabbt. Till slut ger jag med mig, Arles är ändå staden som en gång i tiden fick målaren Vincent van Gogh att flytta hit 1888 från Paris, lockad av de intensiva färgerna, det provencalska ljuset, värmen och människorna.

Arles, belägen i departementet Bouches-du-Rhône i sydöstra Provence, är också en stad där seklerna flyter in i varandra och blandas till en gigantisk smältdegel.

Vi parkerar bilen lite utanför centrum och går mot den första sevärdheten. Möts av vittrande pelare och stenkistor i långa rader. Lummiga pinjeträd och cypresser filtrerar solljuset genom lövverket och väver ett skuggspel över en gammal romersk nekropolis eller begravningsplats, Alyscamps, en gång i tiden en av de mest kända i den antika världen. Namnet kommer från latinets ”Elisii Campi” som betyder ”Elyseiska fälten”, platsen dit de döda färdades enligt grekisk-romersk mytologi. De dödas Champs-Élyssées.
Många ville bli begravda här i Arles och på 400-talet fanns det redan tusentals gravar inne på området som låg utanför själva stadens murar. Begravningsplatsen fortsatte att växa och vara populär långt in på medeltiden och nämns även av Dante i hans ”Inferno”, i ”Den gudomliga komedin”. Det var främst en begravningsplats för den högre eliten i samhället liksom senare, under kristendomen, för Arles biskopar.
En rödspräcklig katt slumrar i solen, vaknar till och betraktar oss innan han försvinner in i skuggan bakom en av de mossbelupna stenkistorna. Det är vindstilla, varmt, tyst. Och mycket märkligt att vandra runt på denna plats där tiden tycks har stannat. Numera är platsen med på Unescos världsarvslista och de flesta av de mer välbevarade sarkofagerna har flyttats till Musée de l’Arles et de la Provence antiques. Men fortfarande går det att den gamla medeltidskyrkan Saint Honoratus, ett stort antal kistor längs den trädkantade allén, många utan kistlock, och vittrande pelare.

Bilder från den romerska begravningsplatsen, en mindre byggnad och den medeltida kyrkan Saint Honoratus
Moderna Arles sedd lite grann från ovan

Arles har en lång och brokig historia. Från början var det en viktig fenicisk hamnstad innan romarna stegade in. Under Julius Caesars välde blev det en romersk koloni där det byggdes stridsskepp som kunde sättas in i kriget mot nuvarande Marseille eller då, den av greker grundade kolonin Massalia. Under Konstantin den store upphöjdes stan till hela Galliens huvudstad och fick tillnamnet Constantina. På 1600–1700-talet blev Arles en ingångsport för fattiga immigranter från Nordafrika som tog sig till Frankrike. Och så sent på 1800-talets slut, hittade en av världens mest berömda konstnärer Vincent van Gogh hit. Här skapade han över 200 målningar och hängde med konstnärskollegan Paul Gaugin, som han senare blev ovän med, på kaféer och i barer. Men det var också här han skar av sig delar av sitt öra och sökte hjälp på sjukhus när han mådde som allra mest psykiskt dåligt.

Den stora arenan dateras till 100-talet f Kr och rymmer cirka 20 000 åskådare.

Arles ligger cirka 7 mil nordväst om Marseille och staden är byggd ovanpå en klippsträckning med vidsträckt utsikt över floden Rhône. Det är också porten till det unika deltaområdet och våtmarken Camargue, med sina flamingo, vita vildhästar och tjurar. Vi strosar långsamt runt i eftermiddagssolen i Arles, förbi konstbutiker, restauranger och den romerska arenan som är en pampig påminnelse om det förflutna. Nuförtiden används arenan, som byggdes på 100-talet f Kr, för tjurfäktning, en sorglig företeelse. Vid ett kafé sitter ett par äldre herrar och dricker var sitt glas pastis. Den ene har grå mustasch och samtalar ivrigt med yviga gester, till synes helt ointresserad av turistströmmen.

I strimmor av vitt solljus som blixtrar till syns historien i hastiga glimtar när du svänger runt gathörnen. Den pampiga arenan. De romerska termerna eller baden. Uråldriga olivträd. Resterna av en romersk teater – Theatre Antique D’arles. Utanför den senare sitter en kvinna och spelar gitarr och sjunger spanska folksånger och på något märkligt sätt passar det in.

Fasaden på den romerska arenan och Theatre Antique D’arles

Och så går solen ner och skymningen kommer sakta krypande. Gatulivet intensifieras, turister finns det gott om trots pandemin, ur kaféer och barer strömmar musiken, ett skrattande par dansar tätt intill varandra. Mot en mörknande himmel avtecknar sig plötsligt en välbekant silhuett, med fönsterluckor, kafébord och balkonger. Det visar sig vara kaféet som finns med på van Gogh-målningen ”The Starry Night”.

Jag ser ett par ögon lysa ur dunklet, ögon som tillhör en rödspräcklig katt. Han slinker in i skuggorna och blir borta i mörkret.

  • Vincent van Goghs berömda målning.
  • Kaféet på dagen innan mörkret har fallit.
  • Ljuset i den här delen av Provence är berömt.
    Här oliv- och vinodlingar alldeles utanför Arles.

Magi vid Themsen

Publicerad av

0

Monumentala byggnader, ett Big Ben vars urverk omramas av byggnadsställningar likt spindelnät, små turisthak som tävlar i att basunera ut att de serverar Londons bästa fish & chips, pubar vars fönster är dolda bakom hängande korgar med ett överflöd av pelargoner, fuchsia, lobelia. Trafik som aldrig aldrig står stilla. Röda telefonkiosker. Blinkande billboardtavlor och tysta statyer. Ett Themsen fullpackat med turistbåtar som speglar kvällssolen vars gyllene strålar glittrar till i glaskapslarna på London Eye.
Det är svårt att inte bli förälskad.

Det finns en scen i filmatiseringen av Tolkiens Sagan om ringen som etsat sig fast i minnet. Den utspelar sig alldeles i början av handlingen när Frodo och Sam lämnar Fylke och Sam upphetsat utbrister; ”We are going to see the elves”. Trots farhågorna för resan skiner spänningen över att möta det han alltid drömt om att få se igenom och är större än rädslan. Meningen levereras med en hemlighetsfull längtan i rösten.

För mig har London alltid varit platsen jag drömt om att besöka. Som alltid haft en märkligt magisk dragningskraft så länge jag kan minnas. Det London som förekommer i otaliga filmer, musik, bilder och böcker. Det är Downtown Abbey, The darkest hour och Doctor Who. Mary Poppins, Peter Pan och Harry Potter, Susan Coopers böcker och Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes. Det är Keats och Byron och Charles Dickens. Det är obskyra romanser som utspelar sig under 1800-talets sena hälft och skräckhistorier i spåren av Jack the Ripper men även kungar och drottningar och händelser som format världen. Darwin, den industriella revolutionen, suffragetterna, rösträttsrörelsen, andra världskriget, Churchill. London är en stad där historiens vingslag alltid varit levande.

Jag har besökt i stort sett alla europeiska huvudstäder och bott i Paris och Dublin, men London har förblivit en vit prick på kartan. De flesta i bekantskapskretsen tycker inte att London är något märkligt – tvärtom levereras berättelser om sunkiga hotellrum, dålig mat, smutsiga t-banestationer och höga priser. Men den barnsliga förtjusningen vägrar att försvinna.

Den där magin finns och glimtar till som guldkorn i sand då och då det märker jag redan första dagen jag promenerar omkring.

När den äldre mannen som jobbar på Churchill War Rooms stannar till för att prata bort en halvtimme med mig och ett amerikanskt par i kön och berättar fräckisar som bygger på språkförbistringar mellan amerikaner och britter samt upplyser om (med anledning av kulturskillnader) att en pint ska serveras ”rumstempererad”.
När en annan Londonbo stannar till i en av parkerna och börjar mata korpar och sedan får ett hav av svarta fåglar omkring sig som yr som skuggor över gräsmattan.

När träden vid Westmister som omger statyn av Churchill fäller blommor över honom i sommarkvällen. När man långsamts strosar fram längs Portobello Road en söndagseftermiddag i duggregn.

När solen går ner över Themsen och inte bara får London Eyes gondoler att skina men också Big Bens urverk att lysa.

När mörkret sänker sig men stan fortfarande vägrar att sova.
”We are going to see the elves”.

img_2886

IMG_3002

Skylt i form av en tekanna på Portobello Road

IMG_3269

Staty av Winston Churchill

IMG_2942

Blomstrande pubar

IMG_2885

img_2980

Fish and chips är uppenbarligen nationalrätten

img_2940