Öland – en helg i maj

Det ligger en stor röd katt hopkrupen i gräset under syrénbuskarna, på baksidan till det lilla trädgårdskaféet som är inrymt i en lada, ett stenkast från Gärdslösa prästgård. Helt obekymrad om besökarna som stör eftermiddagsslummern, blinkar han slött några gånger och fortsätter att sova vidare i solen. Mitt resesällskap associerar genast till den lätt demonlike och hemlighetsfulle Cheshirekatten i Alice i Underlandet.
Och eftersom vi befinner oss på Öland är tanken inte så långsökt.
För här kan de mest märkvärdiga saker hända och ön är full av spökhistorier, folktro, sägner om hemsökta hus och berättelser om övernaturliga väsen. 

Det har blivit ett antal blogginlägg från Öland genom åren. Min absoluta favoritplats i världen i maj, då det också är som allra vackrast på ön. Orkidéerna blommar och täcker Alvaret i purpurfärgade mattor, fåglarna sjunger och samlas här om våren, skogsdungarna är fulla med gullvivor, trädgårdarna med syréner, hägg och blommande äppel- och körsbärsträd. Och så havet inpå knuten. Solen och vindarna.
Jag har varit på Öland nästan varje år sedan jag var liten och samtidigt som mycket förändras – nya butiker, restauranger och kaféer, ölbryggerier, surdegsbagerier, fler hotell, campingplatser och loppisar, liksom lokala odlare som säljer direkt från sina gårdar – så är tack och lov mycket sig likt.

Det här är en ö där tiden tycks ha saktat ner och nästan stannat.
   Där fornborgarna från järnåldern, 1 500 år gamla, ligger sida vid sida med skeppssättningar och gravar, små medeltida kyrkor, kalkstensmurar och slumrande väderkvarnar. Alla berättar de en historia om hur människor levt här i generationer. Och om du sluter ögonen och kliver riktigt långt tillbaka i tiden, var alltihop en gång i tiden havsbotten. Än idag vittnar otaliga fossiler som ortoceratiter (en sorts bläckfiskar) och trilobiter som blev kvar i slammet som sedan omvandlades till kalksten, om det förgångna. De är för evigt frysta i tiden.


Vi har tur och det blir mestadels soligt väder under vårt besök. En enda regnig dag – den tillbringas på friluftsmuseet Himmelsberga med sina gamla välbevarade hus och gårdar som sträcker sig tillbaka till 1700-talet, konsthall, kafé och en pinfärsk Barbro Lindgren-utställning ”Loranga, Loranga!”.  Till skillnad från många andra museer är boningshus, stall och lador, bevarade på sin ursprungliga plats och är inredda som de var för flera hundra år sedan. Efteråt äter vi lunch i Sjöstugan i Borgholm, där portionerna är rikliga, 1950-/60-talsmusiken strömmar ur högtalarna, där gamla föremål trängs i ett hav av nostalgi i rummet tillsammans med en sprakande brasa och regnet smattrar på taket.

Ressällskapet älskar havet så vi hinner med sammanlagt 3 (!) turer till lite olika stränder, trädgårdshäng med en kompis och hennes mamma och så klart en vandring ut på Stora Alvaret. Det är där i detta karga, trädlösa landskap med ändlös horisont, omgiven av orkidéer och fåglar, med solen i ögonen och vinden i håret som Öland känns som mest tidlöst, när århundraden och tidsåldrar, vävs ihop.
Och samtidigt är det som att komma hem.

Orkidéer och gullvivor blommar i maj.
Alvaret

Lördagsutflykt till Södertälje

Tegelstensbyggnader från 70-talet, lustiga kaféer, kebabhak, Wendela Hebbes hus och en promenad i solskenet längs ån. För några veckor sedan var jag en sväng till Södertälje och mötte den vår som i helgen verkar ha snöat inne.

Jag har ett mycket livligt minne av Södertälje.
Jag var 17-18 år och vi hälsade på brorsan som flyttat till stan för att göra sitt ex-jobb som civilingenjör på Saab Scania.
Fram träder ett minne i 50 nyanser av brunt.
Han bodde i en sunkig lägenhet i ett trist bostadskomplex från 70-talet. Smutsgula väggar. Brun heltäckningsmatta. Ganska bråkigt på gatan utanför på lördagskvällar. Deprimerande, tröstlös atmosfär.
Lägg till detta de bilder som spridits av Södertälje de senaste åren som laglöst land, med gängbildningar, kriminalitet, religiös fundamentalism, hopplöshet, utanförskap och arbetslöshet – en del kanske delvis sanna, andra betydligt överdrivna – och du får en plats jag inte direkt längtade efter att sätta min fot på igen.

Föreställ er därför min outsägliga förvåning när jag åker dit en lördagseftermiddag strax efter lunch på grund av ett frilansknäck och upptäcker – en liten sömnig småstad i vårsolen. Full med mysiga kaféer, gamla stenhus, soldränkta parker och bra shopping.
IMG_2556

Gamla stenbyggnader ligger här och var.

Några äldre hus finns kvar.

Till att börja med ser det inte mycket ut för världen, särskilt inte centrum.
Tunga lite trista byggnadskomplex i betong och tegel omgärdar gågatan. Långa arkader och få gröna planteringar är det allmänna intrycket. Många äldre hus revs på 60-talet för att ge plats åt stora komplex med varuhus som Kringlan och EPA.

Södertälje centrum och gågata med arkader och stora varuhus

Södertälje centrum och gågata med arkader och stora varuhus

Det är fult, men märkligt nog charmigt. Ett minne av en era 50 år tillbaka i tiden som nu är försvunnen.
Och här och var ligger små pärlor av äldre stenhus bevarade. Skippar man de traditionella butikskedjorna dyker det dessutom upp roliga butiker och trevliga kaféer lite varstans.

Ett exempel är kafé Rosteriet på Strandgatan 10 – en magisk plats. Inredningen är en blandning av parisisk nattklubb, källarlokal och gotisk dröm.

IMG_2599

Kakor och efterrätter på Rosteriet

IMG_2563

Rosteriets inredning

På ena väggen sitter hyllor och varje hyllplan är full med stearinljus i olika färger och storlekar som brunnit ned och stelnat i istappsliknande former.
Rejäla mackor, sallader kakor, muffins och efterrätter serveras och stället är populärt.

Efter en fika och några timmars promenad i solen längs vattnet där lördagslediga föräldrar strosar runt med barn som springer runt och matar änderna är det dags för lunch. Jag går till restaurangen som enligt tips har Södertäljes bästa kebab. Men det är egentligen inte vanlig kebab man äter här, upplyser killen i kassan.
”Hit kommer alla för vår gyros, den måste du prova”.
En rekommendation jag följer och inte ångrar en sekund när jag får in fatet med mört kött, frasiga pommes och kryddig sås.

Ett stenkast från gågatan i en solbelyst backe med torrt fjolårsgräs ligger ett litet gult hus, som blir nästa stopp. Här bodde en gång i tiden Wendela Hebbe, en oerhört modig kvinna som gick sina egna vägar och utmanade samhällets stela normer på 1800-talet.
Efter att ha blivit lämnad av sin man med ensamt ekonomiskt ansvar för tre barn började hon skriva för sin försörjning. Hon fick kontakt med Lars Johan Hierta, Aftonbladets grundare, blev i praktiken kulturchef på tidningen och kom att leva ihop med honom under många år. Hon räknas som Sveriges första kvinnliga journalist.

Wendela Hebbes hus i vårsolen

Wendela Hebbes hus i vårsolen

Nu har hennes sommarhus blivit museum men just den dag jag är på besök är det stängt och igenbommat.
Jag stannar till några minuter och sätter mig på en parkbänk. Det torra fjolårsgräset krasar under skorna och en bit bort avtecknar sig ett ensamt träd med nakna grenar mot en förbluffande blå himmel. I eftermiddagssolen sträcker sig skuggorna långa över gräsmattan och för en sekund när jag bländas av solen kan jag nästan se en skugga skymta förbi innanför fönstret.
Men det är bara en gardin som fladdrar till i en osynlig luftström.

Ja, Södertälje brottas med många problem, men det finns alltid flera sidor av en stad. Okända sidor.
Vänliga sidor.

Kanske är det för att det känns som att vintern äntligen släppt greppet.
Eller för att våren är på väg att vakna till liv.
Eller för att barnen har så kul nere vid ån när de slänger bröd till änderna.
Kanske är det därför jag bestämmer mig för att snart åka tillbaka.

”Se Sundbyberg och sedan dö. Möt våren i Södertälje”. Så diktade den gamle Uppsalastudenten och vissångaren Ulf Peder Olrog. Rätt bortglömd idag.

Men han hade rätt, våren i Södertälje verkar vara sig lik och är väl värd ett besök…

IMG_2600IMG_2567