Charmiga små stenslott, böljande gröna kullar och semestrande tyskar som beställer currywurst med pommes frites. I västra Tyskland söder om Köln, strålar floderna Rhen och Mosel samman i skimrande hetta. Här frodas legender och sägner om helgon och kungar i städer och byar som ser ut att vara hämtade från Bröderna Grimms sagor.
Det är fruktansvärt varmt och Tyskland (liksom delar av Frankrike) är kända som länderna i Europa som är anti-AC. I detta stundom märkliga men ändå intressanta land handlar det om ”lüften”, att öppna fönstren och släppa in frisk luft. Något som kan bli problematiskt när temperaturen utomhus ligger på +30 C.
Min tyske vän har planerat en liten getaway i juli, med båttur längs Rhen, stopp i Bingen där den berömda Hildegard från Bingen levde och verkade och sedan vinprovning i vackra Zell vid Mosel. Vyerna från båten är fantastiska, kullar och små sluttningar som går i regnbågens alla olika gröna nyanser, små och stora slott, floden Rhen där vattennivån är betydligt lägre än väntat på grund av värmen lyser ändå blå-grön. Båten är full av människor främst pensionärer och förälskade par. Några barnfamiljer – där föräldrarna halvsover – ockuperar solstolarna. Vyerna är enormt vackra, värmen är fruktansvärd eftersom ingen bris letar sig in i dalgångarna, men vi dricker öl i skuggan och njuter av utsikten.
I Bingen slår den fruktansvärda sommarhettan emot oss som en mur. Längs kajen ligger restaurangerna på rad, men alla kräver förbokning, och den lilla byn slår mig som en sämre variant av Båstad. Allt är dyrt, hotellen saknar AC och stan är full av turister.
Men här står sagor och sägner som spån i backen. Till exempel, en makaber medeltida legend om Mäuseturm, Moustornet. Den grymme ärkebiskopen Hatto II av Mainz, påstås ha flytt dit när han förföljdes av en armé möss som simmade över floden, tog sig in i tornet och åt upp honom levande. I vilket fall kan det vita tornet, som dock uppfördes flera århundraden efter medeltiden, fortfarande ses idag på en liten ö utanför Bingen, mitt ute i Rhen.
Efter övernattning med fantastisk frukost hinner vi med en tur upp till Klopp-slottet. Den medeltida borgen anlades på 1200-talet, skadades svårt redan 1301 och förstördes senare i krig. Under 1800-talet byggdes borgen upp igen i romantiserad historisk stil och blev en turistattraktion, bland dem som fascinerades av utsikten fanns den franske författaren Victor Hugo.
Min tyske vän spenderar även en timme på ett av stadens museum, som har en stor utställning om Hildegard av Bingen, (1098–1179). Denna fascinerande kvinna var en benediktinsk abbedissa, mystiker och visionär, men också författare, kompositör, naturkunnig, och en mycket ovanligt inflytelserik person i det medeltida Europa. På museet finns också en unik samling av 66 romerska läkar-och kirurginstrument, som hittades i en romersk grav i Bingen 1925. Museum am Ström är väl värt ett besök.
Några timmar senare har vi bytt flod och befinner oss i Zell am Mosel i Rheinland-Pfalz. Byn har liksom andra orter här en betydande vinproduktion, med många familjeägda vingårdar och vinproducenter. Små charmiga korsvirkeshus ligger på rad utmed floden. De branta sluttningarna som omramar byn består av karg skifferjord och täcks av oändliga rader lummiga vinplantor. Längst ner i dalgången anas Mosel som en glittrande orm i solskenet.
Vi går på vinprovning på Weingut Albert Kallfelz för att prova den kallfelska Rieslingen. Det vita, friska och ofta lite sötare vinet är Tysklands specialitet och denna familjeägda vinodling ska enligt historiska dokument kunna spåras tillbaka till 1450.
Vi möts av en vänlig sommelier som redan är lite på pickalurven efter ett tidigare sällskap, och som entusiastiskt fyller på (rejält!) i glasen och låter oss prova på vin från hela skalan. Från knastertorr Trocken, och Feinherb som är lite halvtorr (med restsötma), till riktigt söta Beerenauslese. Han snålar för övrigt inte på innehållet i sina egna glas. När vi sedan vinglar ut i solskenet och hettan, dröjer smaken av de goda vinerna kvar på tungan.
På kvällen har värmen sakta sjunkit undan och vi strosar runt i pittoreska Zell. Vi äter fantastisk mat på en liten italiensk restaurang, på uteserveringen under pergolan som dignar av druvklasar och vinrankor. Sedan promenerar vi längs med floden och ser solen går ner bakom de allt mer mörknande sluttningarna. Nere i gräset vid vattnet sjunger grodorna från sina gömställen. Himlen färgas gyllene och rosa, den blå skymningen sänker sig och så småningom faller natten över Moseldalen.
Barockkyrkor, fontäner, slingrande gränder, charmiga palats och en otrolig mängd trappor. Dubrovnik, som har kallats ”Adriatiska havets pärla”, är ett måste för alla GOT-fans men räkna med turisthorder och dyra priser.
Trapporna är många och just den här specifika trappan fortsätter till synes i all oändlighet. Vi stretar uppåt i värmen, väninnan har redan tillryggalagt sträckan 4 (!) gånger varvid första turen inbegrep att släpa bagaget med sig. Halvvägs upp stöter vi på en lokalbo som vilar, trappan blev lite för mycket för honom. Vi undrar hur äldre och personer med olika funktionsvariationer orkar ta sig runt i denna stad, men får sedan veta att det går bussar hela tiden, och den är gratis för dem. Träffar på en amerikansk familj som har gått vilse i labyrinten av trappor och gränder och halvt desperata väljer väg på måfå samtidigt som de svär över Google Maps. Själva knogar vi vidare. Trappsteg för trappsteg. Tack och lov ligger temperaturen på lite över 20 C så inte stekhett. Och vad händer när de branta trapporna är hala av regn?? Men utsikten när vi äntligen kommer upp till vår lägenhet är bedövande vacker med turkosblått hav, mörka dramatiska klippor, de ljusa byggnaderna i staden, borgen och solen som går ner vid horisonten.
Dubrovnik är en otroligt vacker plats belägen vid havet, i södra Kroatien. Med blommande bougainvillea i trädgårdarna som väller ut över staket och grindar, höga medeltida stadsmurar, gamla stan med sina trånga gränder – och trappor – och putsade byggnader kvalar den förstås in på UNESCO:s världsarvslista.
Staden grundades troligen redan på 600–700-talet men hade sin storhetstid under renässansen, 1400–1500-talet, när handelskontakterna med Italien var täta. Vid jordbävningen 1667 förstördes stora delar av Dubrovnik och efter katastrofen byggdes många byggnader upp igen i likartad barockstil. Det är i mångt och mycket en glänsande och skinande stad, nästan lite som en kuliss, med Pileporten från 1400-talet som alla turister passerar, och den breda kalkstensgatan Stradun som löper genom hela området. Första kvällen hittar väninnan en fantastisk restaurang; Sesame, i en liten trädgård fylld med kulörta lyktor utanför de värsta turiststråken. Men priserna är snäppet högre än Stockholmspriser! En drink cirka 200-300 kr, och en pasta 250 spänn.
Vi besöker Dubrovnik sammanlagt två gånger under vår resa och andra gången hinner vi med en tur till den trevliga baren Kaffe Bar Kop vid stranden, precis under fästningen Fort Lovrijenac. Baren är insprängd i klipporna med fantastisk utsikt över havet och murarna. Här flödar vinet rikligt och det snålas inte i glasen. Den trevlige servitören bjuder dessutom på hemgjord kroatisk Grappa tillagad av plommon. Själv hade jag hoppats hinna med Red History Museum, inhyst i en gammal industribyggnad i hamnen, som handlar om livet i det socialistiska Jugoslavien under Tito mellan åren 1945 och 1991. Tyvärr är vi lite för trötta efter allt resande för att orka ta oss dit.
Favoritbaren Kop
Sista kvällen bor vi inne i gamla stan och strosar runt i folkhopen, genom välpolerade gränder fyllda med trivsamma och turiststinna restauranger och barer, förbi gamla palats och vackra fontäner. Även då hittar vi en bra vegetarisk restaurang, men priserna är lika höga som tidigare.
Dubrovnik är lite av en sagoplats, vänlig och med vacker utsikt, men samtidigt känns den för skinande för min smak. Stan är förstås ett Mecka för Game of Thrones-fans eftersom stora delar av fantasyserien spelades in här, till exempel scenerna från King’s Landing i Westeros. Det lockar horder av turister och hängivna fans.
Men för mig räcker det gott och väl med två nätter i en kulisstad med så många trappor.
Det ligger en stor röd katt hopkrupen i gräset under syrénbuskarna, på baksidan till det lilla trädgårdskaféet som är inrymt i en lada, ett stenkast från Gärdslösa prästgård. Helt obekymrad om besökarna som stör eftermiddagsslummern, blinkar han slött några gånger och fortsätter att sova vidare i solen. Mitt resesällskap associerar genast till den lätt demonlike och hemlighetsfulle Cheshirekatten i Alice i Underlandet. Och eftersom vi befinner oss på Öland är tanken inte så långsökt. För här kan de mest märkvärdiga saker hända och ön är full av spökhistorier, folktro, sägner om hemsökta hus och berättelser om övernaturliga väsen.
Det har blivit ett antal blogginlägg från Öland genom åren. Min absoluta favoritplats i världen i maj, då det också är som allra vackrast på ön. Orkidéerna blommar och täcker Alvaret i purpurfärgade mattor, fåglarna sjunger och samlas här om våren, skogsdungarna är fulla med gullvivor, trädgårdarna med syréner, hägg och blommande äppel- och körsbärsträd. Och så havet inpå knuten. Solen och vindarna. Jag har varit på Öland nästan varje år sedan jag var liten och samtidigt som mycket förändras – nya butiker, restauranger och kaféer, ölbryggerier, surdegsbagerier, fler hotell, campingplatser och loppisar, liksom lokala odlare som säljer direkt från sina gårdar – så är tack och lov mycket sig likt.
Det här är en ö där tiden tycks ha saktat ner och nästan stannat. Där fornborgarna från järnåldern, 1 500 år gamla, ligger sida vid sida med skeppssättningar och gravar, små medeltida kyrkor, kalkstensmurar och slumrande väderkvarnar. Alla berättar de en historia om hur människor levt här i generationer. Och om du sluter ögonen och kliver riktigt långt tillbaka i tiden, var alltihop en gång i tiden havsbotten. Än idag vittnar otaliga fossiler som ortoceratiter (en sorts bläckfiskar) och trilobiter som blev kvar i slammet som sedan omvandlades till kalksten, om det förgångna. De är för evigt frysta i tiden.
Vi har tur och det blir mestadels soligt väder under vårt besök. En enda regnig dag – den tillbringas på friluftsmuseet Himmelsberga med sina gamla välbevarade hus och gårdar som sträcker sig tillbaka till 1700-talet, konsthall, kafé och en pinfärsk Barbro Lindgren-utställning ”Loranga, Loranga!”. Till skillnad från många andra museer är boningshus, stall och lador, bevarade på sin ursprungliga plats och är inredda som de var för flera hundra år sedan. Efteråt äter vi lunch i Sjöstugan i Borgholm, där portionerna är rikliga, 1950-/60-talsmusiken strömmar ur högtalarna, där gamla föremål trängs i ett hav av nostalgi i rummet tillsammans med en sprakande brasa och regnet smattrar på taket.
Vackra stränder finns det i överflöd.Lunch på Sjöstugan.Rolig Barbro Lindgren-utställning på Himmelsberga. …minst lika kul för vuxna som barn.
Ressällskapet älskar havet så vi hinner med sammanlagt 3 (!) turer till lite olika stränder, trädgårdshäng med en kompis och hennes mamma och så klart en vandring ut på Stora Alvaret. Det är där i detta karga, trädlösa landskap med ändlös horisont, omgiven av orkidéer och fåglar, med solen i ögonen och vinden i håret som Öland känns som mest tidlöst, när århundraden och tidsåldrar, vävs ihop. Och samtidigt är det som att komma hem.
Hemlighetsfulla katter och magiska gränder. Ubåtstunnlar och en flytande vinbar Turkosblått hav, gömda grottor och tusentals trappsteg som leder upp via den gamla medeltida ringmuren till fortet St. John (San Giovanni) 260 meter över havet. Kotor ligger i en vik vid Adriatiska havet, omgiven av dramatiska berg. En orörd ädelsten på ett övrigt ganska turiststinnt Balkan.
Det här är verkligen Katternas stad med stort K. Vi träffar på dem överallt, en rödrandig strosar runt till synes oberörd bland gästerna i en restaurang, en annan har lagt sig ner och sover tvärs över en parkbänk, en tredje som är spräcklig i färgerna, håller den gamle mannen med käppen sällskap när han sitter och tittar ut över havet till synes förlorad i tankar. Katternas stad, Kotor i Montenegro.
Katter finns det gott om i Kotor.
Montenegro har en brokig historia. Området beboddes från början av illyrier, erövrades av romarna på 100-talet e.Kr och införlivades senare i det serbiska kungadömet. 1389 blev det ett självständigt furstendöme styrt av ortodoxa biskopar, vladikor, som stod emot både Osmanska riket och Venedig. 1878 erkändes landet som självständig stat vid Berlinkongressen. Efter första världskriget blev det en del av det forna Jugoslavien, och efter sönderfallet på 1990-talet stannade man kvar i union med Serbien längre än andra republiker, självständigheten kom först 2006.
Namnet Montenegro betyder ungefär ”Svart berg” och tros ha myntats av venetianska handelsmän som såg de mörka bergsmassiven. Och arvet från Venedig märks tydligt i den lilla staden Kotor med sina trånga gränder, palats, piazzor och de enorma försvarsmurarna som klättrar uppför bergen ovanför staden.
Vi undviker turistbussarna som anländer under dagen och tar istället en båttur ut i den fjordliknande bukten. Just den här dagen är vinden ovanligt stark och det känns lite som bergochdalbana när båten styr ut på havet. Den unga tjejen från London som är där med sin pojkvän ser livrädd ut när båten hoppar fram bland vågorna, medan det skotska paret är fullständigt oberörda. Kanske har de tullat av whiskyn. Väninnan undrar var livvästarna är.
Ett första stopp är Blue Cave, eller Plava Špilja, en havsgrotta vid inloppet till Kotorbukten nära halvön Luštica. Grottan är känd för sitt självlysande blå vatten, som uppstår när solljuset reflekteras genom det klara havsvattnet och studsar mot den ljusa bottnen. Mitt på dagen kan allting lysa i intensivt turkosblått. Vi är den enda båten som är där den här dagen, de övriga har vänt om på grund av vädret, men vår kapten Stefan lyckas med en hårsmån och stor skicklighet styra in oss genom den låga öppningen och tillbaka ut.
Sedan fortsätter turen med ett besök vid de gamla hemliga marina ubåtstunnlarna som användes under Kalla kriget, vi passerar ön Mamula där en försvarsfästning byggdes på 1800-talet som senare kom att användas som koncentrationsläger under andra världskriget av italienska fascister och idag gjorts om till lyxhotell (!) Dessutom gör vi ett kort uppehåll i den charmiga lilla byn Perast med sina soldränkta gator, vita hus och restauranger vid vattnet. På tillbakavägen väntar också ett stopp vid den flytande vinbaren Kraken, där vin och mat serveras samtidigt som själva vinet lagras på havsbotten. Flaskorna sänks ner cirka 20 meter under ytan och vinet får mogna där i ungefär ett år.
Inuti ”Blå grottan” efter en minst sagt turbulent båtresa.Den övergivna ubåtstunneln som användes av militären i det forna Jugoslavien under kommunisttiden.Vackra Perast och den flytande vinbaren ”Kraken”.
Tillbaka i Kotor strosar vi runt i den gamla staden, ser katterna som sover i solen och kollar in små butiker, barer och vackra byggnader. Här finns till och med ett kattmuseum, men det sparar vi till en annan gång.
På kvällen när mörkret har fallit har de flesta av turisterna försvunnit och stan förvandlas återigen till en magisk plats där den ligger invid det mörka vattnet. Skuggor spelar över stenväggar, överallt är lyktor, lampor och ljus tända, skratt och musik hörs från restaurangerna. Dofter av grillat kött och fisk svävar genom kvällen. Vi passerar en jazzklubb där gamla svartvita filmer projiceras på väggarna vid uteserveringen. Turisthorderna lyser tack och lov med sin frånvaro, vi träffar på ett finskt gäng, som diskuterar Koskenkorva med lokalbor på en bar. Väninnan som är finska skyndar snabbt förbi. Vi går genom en vindlande gränd, uppför några stentrappor, och kommer fram till ett litet torg Piazza of the cinema, som kanske byggdes under venetianarnas tid. Här tronar ett ensamt träd i mitten som i en saga av Astrid Lindgren eller berättelse av J RR Tolkien. Trädet ska ha planterats efter den stora jordbävningen 1667 på en innergård tillhörande det katolska klostret ”Our Lady of the Angels”. Numera är det en viktig symbol för staden. Även här visas svartvita stumfilmer på stenväggen till en av restaurangerna.
Det svaga ljuset från gatlyktorna faller likt vågor av stjärnor ut över de kullerstenslagda gatorna och gränderna. Ett par bärnstensfärgade ögon som tycks svagt självlysande i skymningen möter mina. Det är en katt som lugnt sitter och slickar pälsen i en port. I en annan port sitter en annan katt stilla som en staty i mörkret och spejar. I en tredje port en tredje katt. De är stadens riktiga härskare som känner till alla dess hemligheter och vi andra är bara tillfälliga besökare på nåder i denna magiska plats vid Adriatiska havet.
In English:
Kotor – The Magical Town Where Cats Rule
Mysterious cats and enchanting alleyways. Submarine tunnels and a floating wine bar. Turquoise waters, hidden caves, and thousands of steps leading up the medieval city walls to the Fortress of St. John (San Giovanni), 260 metres above sea level. Nestled in a bay on the Adriatic coast and surrounded by dramatic mountains, Kotor feels like an untouched gem in an otherwise increasingly tourist-packed Balkans. This is truly the City of Cats with a capital C.
They are everywhere. A ginger tom strolls casually among restaurant guests, seemingly indifferent to the attention. Another lies asleep across a park bench. A third, mottled in shades of black and white, keeps an elderly man company as he gazes out over the sea, lost in thought. Welcome to Kotor, Montenegro.
Montenegro has a colourful and complex history. The region was originally inhabited by the Illyrians before being conquered by the Romans in the 2nd century AD and later incorporated into the Serbian kingdom. In 1389 it became an independent principality ruled by Orthodox prince-bishops known as vladikas, who resisted both the Ottoman Empire and Venice. Montenegro was internationally recognised as an independent state at the Congress of Berlin in 1878. Following the First World War, it became part of the former Yugoslavia. After the country’s breakup in the 1990s, Montenegro remained in union with Serbia longer than the other republics, gaining full independence only in 2006.
The name Montenegro roughly translates as “Black Mountain” and is believed to have been coined by Venetian merchants who were struck by the dark mountain ranges rising from the coast. Venice’s legacy is still clearly visible in Kotor, with its narrow alleyways, palaces, piazzas and enormous defensive walls climbing high into the mountains above the town.
Avoiding the cruise ship crowds that descend during the day, we opt instead for a boat trip into the fjord-like Bay of Kotor. On this particular day the wind is unusually strong, and the ride feels more like a roller coaster than a leisurely cruise. A young woman from London travelling with her boyfriend looks genuinely terrified as the boat leaps between the waves, while a Scottish couple remain completely unfazed. Perhaps they had a sip of whisky beforehand. My friend wonders where the life jackets are.
Our first stop is the Blue Cave, or Plava Špilja, a sea cave near the entrance to the Bay of Kotor on the Luštica Peninsula. The cave is famous for its glowing blue waters, created when sunlight reflects through the crystal-clear sea and bounces off the pale seabed. Around midday, everything can appear illuminated in an intense turquoise glow. We are the only boat there that day. The others have turned back because of the weather, but our captain, Stefan, manages—through a combination of skill and nerve—to steer us through the low entrance and safely back out again.
The tour continues past the secret naval submarine tunnels used during the Cold War. We also pass the island of Mamula, where a 19th-century fortress was later transformed into a concentration camp by Italian fascists during the Second World War and has now, remarkably, become a luxury hotel. A short stop follows in the charming village of Perast, with its sun-drenched streets, white stone houses and waterfront restaurants. On the return journey we visit the floating wine bar Kraken, where food and wine are served while the wine itself matures on the seabed. The bottles are submerged about 20 metres below the surface and left to age for roughly a year.
Back in Kotor, we wander through the old town, watching cats doze in the sunshine while exploring small shops, bars and beautiful historic buildings. There is even a Cat Museum, though we save that for another visit. As darkness falls, most of the tourists disappear and the town once again becomes a magical place beside the dark waters of the bay.
Shadows dance across ancient stone walls. Lanterns and lights glow everywhere. Laughter and music drift from restaurants, while the scent of grilled fish and meat hangs in the evening air. We pass a jazz club where old black-and-white films are projected onto the walls of the outdoor terrace. Thankfully, the tourist hordes are nowhere to be seen. Instead, we encounter a group of Finns discussing Koskenkorva with locals at a bar. My Finnish travel companion quickens her pace and walks straight past.
We turn into a winding alleyway, climb a set of stone steps and emerge in a small square known as Piazza of the Cinema, perhaps dating back to Venetian times. In the middle stands a solitary tree, straight out of an Astrid Lindgren tale or a story by J.R.R. Tolkien. The tree is said to have been planted after the great earthquake of 1667 in a courtyard belonging to the Catholic monastery Our Lady of the Angels. Today it is one of the town’s most beloved symbols. Even here, silent black-and-white films are projected onto the stone wall of a nearby restaurant. The soft glow of street lamps spills across the cobbled streets like waves of stars.
A pair of amber eyes, faintly luminous in the twilight, meets mine. A cat sits calmly grooming itself in a doorway. In another doorway, a second cat watches silently from the darkness, still as a statue. In a third doorway, yet another cat. They are the true rulers of the city, keepers of all its secrets. The rest of us are merely temporary guests, allowed to wander through this magical place close to the Adriatic Sea for a little while.
Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer. Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.
Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden. Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.
Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan. Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.
Underbara vyer och byggnader i vackra Lyon.
Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.
Stjärnkock och legend, Paul Bocuse.
Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.
– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.
En fantastisk matmarknad att botanisera i.
Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan. Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.
En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.
Ett av de roligaste museerna jag besökt. Och jag har varit på många.
På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé. Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.
Trånga gränder, vackra palatsliknande byggnader, konstmuseer, teatertorget, chocolaterier och små restauranger som ligger inklämda vid Grande Place. Om Paris är en gammal dam som åldrats med värdighet är Lille den yngre, spralliga systern i norr med flamländsk charm. Och i slutet av mars svävar ett vårliknande skimmer över floden, husen och parkerna när lamporna tänds i skymningen.
”Det här är det bästa chocolateriet i stan, här måste ni gå in”. Det är en liten åldrad och böjd dam iklädd klänning, skor och kappa med slöja som hojtar till oss när vi stannar till vid ett skyltfönster på en av gatorna i centrum. ”Den har tillhört samma familj i generationer, kvaliteten är så mycket bättre än någon annanstans. De har gjort choklad i 100 år”, säger kvinnan och ler spjuveraktigt.
Och butiken ser ut att göra skäl för sitt goda rykte, fönstret är fullproppat med ljuvliga praliner i alla former, färgglada ägg och djur i choklad – påsken är bara ett stenkast runt hörnet.
Men det här är ingen enstaka händelse, att någon stoppar oss på gatan för att prata bort en stund. Lille-borna är vänliga, nyfikna och intresserade av turister. Från den äldre damen till den unga killen i kvartersbutiken som undrar hur det är att bo i Sverige, som säger att han gärna vill åka dit, och stoppar upp hela kön för att prata bort en stund.
Lille har en alldeles egen puls som är oemotståndlig. Turisterna strosar runt och beundrar de vackra, ibland nästan överdådigt utsmyckade, byggnaderna vid Grande Place och Gamla Börsen liksom teatern så här en solig onsdag i mars. Smala gator övergår i kullerstensgränder som leder in bland äldre hus i de gamla delarna av staden. Här finns trendiga små konstbutiker, barer, kaféer och restauranger. Intressanta museer. Här föddes ikoniske presidenten tillika motståndsmannen under andra världskriget, Charles de Gaulle, och huset på 9 rue Princesse där hans morföräldrar bodde, är öppet för besökare. När skymningen faller blir skuggorna längre men även utanför högsäsong fylls gatorna av prat och skratt. Några tappra själar sitter ute och dricker vin, med tjocka filtar, infravärme utomhus är förbjuden i Frankrike på restauranger. Och nätterna är fortfarande kalla.
Även Lille besöks i jobbsyfte eftersom det är mässan Series Mania, men vi hinner med goda luncher och middagar, gott vin och öl, ostron, pommes frites, flamländska specialiteter och våfflor. Kollar in butikerna och de pampiga husen, slingrande gränderna och folklivet.
Ett hopp till sista dagen innan hemresan. Vi strosar mot det gamla citadellet som ligger omgiven av gräsmattor och buskar alldeles vid floden. Allting sjuder av liv, våren har redan kommit och skira blommor i olika färger börjar synas. Ett hav av påskliljor täcker dikesrenar och grässluttningar nere vid vattnet. I vårsolen promenerar par, hundägare, turister, föräldrar med barnvagnar. Då och då syns enstaka joggare. Vi hittar en underbar liten båt som utgör kafé och ligger förtöjd vid kanalen, ”Le Bus Magique”. Och magiskt är rätta ordet. Kulörta lampor sträcker sig runt relingen, grovt tillhuggna träbord och trädgårdsstolar i pastellfärger utgör möblemanget. På varje stol hänger en nyskriven dikt, del av ett pågående konstprojekt. Beställer göra man en trappa ner och vi väljer en sorts quesadillas, gjord av en fransk crèpes och fylld med grönsaker och sås + sallad. Ljuvlig.
Det blir några timmar i solen, men när sedan skymningen sänker sig tänds de kulörta lamporna. Och Lille är lysande i dubbel bemärkelse denna marskväll.
Coola husmålningar, roliga butiker, food stalls, lustiga steampunkstatyer och gränder där du kan promenera under färgglada paraplyer. Camden är inte bara platsen som sångerskan Amy Winehouse älskade utan ett knasigt och färgstarkt område som för tankarna till San Franciscos hippiekvarter.
London i februari – kanske inte den plats i världen som man helst längtar till. Ändå är jag där på grund av jobb. Och när tv-mässan Mip London går in på sin sista dag hinner vi med även lite sightseeing innan tåget går till flygplatsen.
London är en stad där man alltid upptäcker något nytt. En brittisk gentleman i färggrann och trendig kostym som är både ung och gammal. Den har inte Paris charm eller Prags vackra vyer men däremot en puls som är oemotståndlig. Pubar och restauranger, anrika museer och gallerier, shopping och teatrar, gammal historia och blänkande nya stål- och glasbyggnader. Ikoniska röda telefonkiosker och lustiga taxibilar. Underbara små bokaffärer. Fish & chips, afternoon tea, indisk mat i världsklass men också trendiga nya restauranger och barer med vegetariskt och veganskt.
På väg till mässan jag bevakar som journalist, passerar jag Leicester square park där Mary Poppins och andra figurer ur sagornas värld till exempel Harry Potter, står statyer bland träd och buskar som precis har börjat få små gröna blad. Mary Poppins håller sitt paraply högt lyft över huvudet, som om hon hälsar oss välkomna till London. Vi har bokat hotell alldeles nära stationen King’s Cross och det är bara ett stenkast från en plats jag inte besökt tidigare och som jag hört mycket om, Camden.
Det var här Amy Winehouse bodde och ett område hon älskade. Och det är lätt att förstå varför när man strosar runt i de små gränderna och över torgen. I bodarna säljs udda konsthantverk, färgglada tyger, kitschiga smycken, antikviteter, turistprylar och mycket annat. Sida vid sida med butikerna ligger mängder med snabbmatsställen, food stalls, där du hittar det mesta.
Den har en gammal historia, sedan 1900-talets början har det funnits en liten matvarumarknad på Inverness Street i Camden Town. Från 1974 hölls det konsthantverksmarknad varje söndag. Nu är Camden market en av de fyra mest populära turistattraktionerna i London, omkring 100 000 personer sägs besöka platsen varje helg.
När vi är där, en relativt blåsig februaridag, är turisthorderna dock betydligt färre. Vi strosar runt och botaniserar i något som liknar en gigantisk version av Aladdins magiska grotta. Bland alla märkliga föremål som du hittar i butikerna, finns riktiga skatter och här och där står steampunksliknande statyer. Till exempel stora regnbågsfärgade hästar. Husen är också täckta av väggmålningar, det är fräckt, färgglatt, galet.
Jag känner mig som hemma.
Camden är givetvis känt för att Amy Winehouse bodde här och älskade stadsdelen. Vi äter lunch på en fantastisk liten italiensk-inspirerad restaurang nära vattnet och strosar sedan vidare. När vi svänger runt ett gathörn breder ännu fler gigantiska konstverk ut sig på murar och stenväggar. Över alltsammans vakar en stor målning av Amy Winehouse, det ser ut som om hon ler.
Antihjälten Don Quijote slogs mot väderkvarnar tillsammans med vapendragaren Sancho Panza. Den över 400 år gamla berättelsen har fascinerat en hel värld. Ett stenkast från Madrid ligger den lilla byn Alcalá de Henares där upphovsmannen Miguel de Cervantes föddes. Men det finns många spår av Riddaren av den sorgliga skepnaden även i huvudstaden.
Det finns magiska böcker som man slukar från sida ett, där läsupplevelsen blir något man aldrig glömmer. Böcker man kanske läste första gången som barn, men fortfarande bär med sig. En sådan bok för mig är Don Quijote (Don Quijote de La Mancha).
Den publicerades i två delar 1605 och 1615 och handlar om en spansk adelsman Alonso Quijano vars romantiska passion för böcker och riddare får honom att lämna hemmet och ge sig ut på äventyr i jakt på förlorade ideal. Tillsammans med den betydligt mer realistiske Sancho Panza på sin åsna drar de land och rike runt och slåss mot bland annat väderkvarnar i tron att de är jättar – en metafor för den lönlösa kampen mot inbillade fiender. Jag minns när jag läste den som barn att jag fascinerades av det allegoriska i historien och alla vidunderliga äventyr. Don Quijote på sin springare Rosinante lever i en drömvärld och framstår ibland som en galning. Men ibland är dårar de visaste av oss alla.
Cervantes står staty i Madrid.Målning från Alcalá de Henares av Anthonis van den Wijngaerde, 1565. Wikipedia
Vi hoppar framåt till oktober i år. För det här är en blogg som egentligen skulle ha handlat om en utflykt till Cervantes födelseort. I Alcalá de Henares finns en pampig katedral, medeltida stenhus som vilar i ett nätverk av solljus och skugga, vindlande kullerstensgränder och en av världens äldsta teatrar Corral de Comedias. Orten är belägen cirka en halvtimmes pendeltågsresa eller tre mil från Madrid och här man kan se huset (numera museum) där Cervantes växte upp. Byn är väl värd ett besök enligt alla guideböcker.
Under min knappt tre dagar långa vistelse i Spanien hinns inte denna tur med. Men den kände författaren och Spaniens nationalskald i mångt och mycket har avsatt sina tydliga spår även i huvudstaden. Inte minst genom monument, gatunamn, statyer, konst och till och med i namn på barer och restauranger – det finns åtminstone en Miguel de Cervantes bar. På Plaza de las Cortes står författaren själv stay och vid Plaza de España finns en skulptur av Riddaren av den sorgliga skepnaden med vapendragaren Sancho Panza, den har blivit en turistattraktion.
Miguel deCervantes levde själv ett brokigt och äventyrligt liv. Född 1547 som son till en fattig läkare fick han sporadisk utbildning och tvingades fly till Italien troligen efter en duell. Senare tog han värvning i den spanska militären som soldat men tillfångatogs av pirater och fördes till Algeriet. Efter fyra misslyckade flyktförsök frigavs han efter fem års fångenskap. Rik på sitt författarskap blev han aldrig. Vid hemkomsten började han skriva dramer och arbetade bland annat som kronofogde men satt återkommande gånger i fängelse för sina skulder. Det sägs att det var just i fängelset han skrev den första delen av Don Quijote. När han dog 1616 hade romanen hunnit bli en stor succé.
Än idag fascineras läsare av boken om Riddaren av den sorgliga skepnaden. Och fortfarande anas skuggan av den egensinnige antihjälten Don Quijote i Madrid.
Vackra historiska byggnader, charmiga kvarter med små tapasbarer och gott vin, coola konstmuseer och soldränkta parker. Madrid är en stad som visar upp tusen ansikten – och känns märkligt lik Paris.
Den sammetslena, varma kvällen slår emot utomhus. Bussen från flygplatsen är fullsatt och stämningen är livlig. På vägen in passerar vi den upplysta fontänen vid Plaza Cibeles och det vackra postkontoret som ser ut som ett sagopalats, den lummiga botaniska trädgården och storslagna Prado-museet. Någon timme senare har jag checkat in på ett mysigt hostel ett stenkast från järnvägsstationen Atocha, tagit mig till en restaurang och sippar på ett glas Rioja i skymningen. Mitt emot mig ligger en annan upplyst glasbyggnad som kontrasterar mot den mörka natthimlen, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía där verk av Dalí, Miró och Picasso (Guernica) hänger. Det är varmt, mycket folk, skratt, prat och sorl. Det är början av oktober och klockan är tio på kvällen i Madrid men nattlivet har knappt börjat.
I Chueca-kvarteretPostkontoret
Vi ska vara ärliga – som tonåring bojkottade jag Spanien, framför allt på grund av tjurfäktningen och andra djurrättsfrågor. Tjurfäktning är en barbarisk, vidrig sedvänja som borde ha kvävts i sin linda för länge sedan och det tycker jag fortfarande. Däremot är jag inte lika rabiat längre, har flera spanska vänner/journalistkollegor och Spanien har förändrats mycket, så sagt och gjort – eftersom jag skulle ner till Cannes i Frankrike bestämde jag mig för att ta omvägen via Madrid. Knappt fyra dagar och det insåg jag snabbt var på tok för kort tid för att hinna med denna mångfacetterade stad. Tanken var att hinna med en sväng till Toledo och Segovia men det får vänta till nästa gång.
Madrid är precis vad jag hade hoppats att det skulle vara. En stad med tusen ansikten. Alltifrån den bohemiska, lätt slitna makeupen i La Latina till den vibrerande natt- och nöjeslivsglada spjuvern i gaykvarteret Chueca eller den pampiga äldre damen längs Calle Gran Via med sina biopalats och ståtliga byggnader. Mycket av tiden tillbringades med att strosa runt och insupa atmosfären. Ganska många timmar även på museer – för Madrid har några av de bästa konstmuseer jag sett.
Det mindre Museo Nacional Thyssen-Bornemisza med verk av impressionister som Monet, Degas, Gaugin men även moderna målare var en höjdare. Sedan är ju förstås Prado ett måste med fantastiska verk av Rubens, Goya, Albrecht Dürer, Diego Velázquez, El Greco. Den har en enorm samling spansk konst med verk från 1000-talet till 1700-talet. Vid det laget hade jag redan betat av två stora museer två dagar tidigare, så lyckades med bedriften att gå igenom museet på fyra timmar. För en väninna som jobbar som kulturjournalist tog det två dagar… så det får bli ett återbesök.
Förbjudet att ta bilder inne på Prado-museet men det blev ett litet smygfoto. Picasso inne på Museo Nacional Thyssen-BornemiszaMuseo Nacional Thyssen-Bornemisza
Ett annat fantastiskt museum är det arkeologiska nationalmuseet Museo Arqueológico Nacional, åtminstone för en historienörd. Med en samling av allt ifrån redskap och sandaler från stenåldern (neolitikum), grekiska vaser, romerska mosaikgolv och skulpturer till fantastiska smycken, medeltida madonnor och så mycket mer. Jag kan inte nog rekommendera ett besök på detta underbara museum som har samlingar på flera våningar och vars entréavgift är en spottstyver jämfört med övriga.
– Madrid är en enormt trendig stad just nu, alla åker hit, säger min väninna och journalistkollega Iréne som jag hinner möta upp en kväll och som tar med mig till matmarknaden Mercado Anton Martin. Hon säger i messet att vi ska mötas ”in the afternoon” vilket jag tolkar som runt 16–17. Hon menar vid tidigast 20 på kvällen. Spanska tider.
Vi strosar runt på inomhusmarknaden som är full med försäljare av grönsaker, ostar, skinka och korvar men även små restauranger för sushi, tacos och så klart spanska tapas. En kille försöker vifta in oss och lockar med genuin mat från lokala råvaror och Iréne nappar. Det visar sig vara ett lyckokast. Vi serveras små kronärtskockor toppade med spansk lufttorkad skinka och ägg, fantastiskt kött på grillspett med små grillade potatisar och padrones och sangria (öl för väninnan). Mätta och belåtna fortsätter vi ut vid 23-tiden då kvällen knappt har börjat.
Vi går vidare längs Gran Via och hon pekar ut byggnader, berättar dess historier och var de gamla biopalatsen fanns. Många vackra hus har gjorts om till hotell och kontor. Det är en kvällspromenad i lika mycket nostalgi som förundran över de arkitekter som designade och byggde alla dessa fantastiska byggnader.
Morgonen därpå råkar det vara Spaniens nationaldag. Gatorna är fulla med folk som viftar med spanska flaggan och jag bor nära slottet, efter en flytt till ett annat hotell, så jag tar en tur dit (det är stängt eftersom spanska kungen har en mottagning) men jag går vidare bort mot centrum där det är mängder av folk ute på gatorna. Alla är glada och festar och solen skiner.
Jag tar en paus på ett kafé och njuter av värmen, cirka 29 grader. Innan dagen är slut kommer jag att ha hunnit förutom shoppingrunda också tagit en tur bort till charmiga La Latina (tack vare en väns tips) och äta god mat och strosa runt i omgivningarna. Snabbt tar man sig för övrigt överallt i denna stad med t-bana (t-banan i Madrid måste vara en av de mest sofistikerade i världen). Den är fräsch, inte svår att hitta i och det finns gott om hissar överallt vilket gör det lätt för rullstolsburna och folk med barnvagnar att ta sig runt.
När kvällen nalkas är jag dock tillbaka vid min lilla kvarterskrog och beställer ett glas vin, ser ut över staden i solnedgången och känner att Madrid ler hemlighetsfullt i ljuset och skuggorna. Och visar upp ännu ett nytt ansikte.
Den 12 oktober firades Spaniens nationaldag. Här med färgad rök i Spaniens flaggas färger från jaktflygen.Det kungliga slottet.
Fåglar, kor, hästar, insekter av alla de slag, hare, hjort. Och förstås fågelskådarna som man kan se krypa runt i buskarna eller fylla parkeringsplatserna med husbilar. Djurlivet på Öland är mycket varierande och somliga arter är omöjliga att undvika.
Det som ständigt hörs är fågelsången. Ur buskar och snår, nere vid vattnet och strandängarna och ute på alvaret. I lövskogen där solen väver nät av ljus och skugga och marken täcks av gullvivor och liljekonvaljer gal göken oavbrutet. Även på kvällen hörs fåglarna sjunga ute i trädgården till huset jag hyr och de tystnar för bara några få timmar när ljuset försvinner.
Solens och vindarnas ö är ett paradis – särskilt på vår och försommar när mattor av orkidéer och andra blommor täcker alvaret. Då ölandstoken så smått börjar blomma med sina gula blommor, gullvivorna nickar inne skogen och nattviol, cikoria, smörblommor, allehanda försommarblommor kantar stigar. I år hyr jag för första gången en cykel för att lättare kunna ta mig runt. Hos den äldre mannen som har haft cykeluthyrning i Mörbylånga i 11 år kan man välja mellan vanliga cyklar, elvarianten och elsparkcykel. Jag ber att få den enklaste och långsammaste, det är nog inte vad han brukar få höra. När jag var barn cyklade jag från och till skolan i nio år, efter det var jag ganska trött på cykla. Men ringrostigheten går över snabbt och efter ett tag är jag och mitt nya resesällskap på hyfsat god fot/hjul.
Uthyraren föreslår en tur ner till strandängarna ”där kan det finnas säl, men du måste vara uppmärksam många misstar dem för stenar när de ligger ute och solar på klipporna”. Så jag följer rådet och trampar bort mot Risinge och kusten. Jag ser en oändligt mängd sjö- och havsfåglar; gäss, måsar, sillgrisslor, sothönor, häger, fiskgjuse (?) och sådana jag inte kan namnen på. Tyvärr inga sälar. Ett tillfälligt möte med kor på vägen, som vägrar att flytta sig. I maj är annars Öland fyllt av häckande fåglar av alla dess slag. En del bygger sina bon direkt på marken i den torra, kalkhaltiga jorden på alvaret. Man kan se dem hovra ovanför huvudet, nervöst skrikande för att de är rädda att någon ska trampa på äggen, så det gäller att vara försiktig. I kölvattnet följer förstås fågelskådarna – och de kan dyka upp när man minst anar det.
Jag cyklar vidare mot idylliska byn Kastlösa, förbi sommarvackra hagar och ängar, prunkade trädgårdar dolda bakom hägg- och syrénhäckar, kor och hästar som nyfikna tittar upp där de går lösa ute på alvaret. Kastlösa är platsen där poeten Erik Johan Stagnelius växte upp, hans pappa var präst i den lilla stenkyrkan som blickar ut över samhället. Här finns numera några konstateljéer, loppisar och gårdsförsäljning av grönsaker, kött och ägg. Det är inte mycket folk i rörelse på de soldränkta bygatorna. Egentligen vill jag till Vickleby och Resmo men nu blir det istället en mindre väg ut mot sjön Möckelmossen och närmaste vägen till alvaret. Och det är här jag träffar en djurart som visserligen är harmlös men som uppenbarligen inte går att undvika och som känns igen på sin entusiasm, attiraljer och oftast säregna klädedräkt.
”Har du precis kommit hit? Vi har varit här i två veckor och kan inte slita oss. Egentligen skulle vi bara varit här i en vecka, men det är så fantastiskt väder och fint”. Den entusiastiske mannen är i 65-årsåldern med bar överkropp, shorts, hatt och kikare har först överfallit personerna som precis parkerade sin bil tio minuter tidigare (de är ute i samma ärende, också i hatt och i friluftskläder) och nu har han sett mig stå vid cykeln och hittat nästa offer. Han och hans fru är entusiastiska fågelskådare, frun dock lite mer timid, och han håller oavbrutet låda om vilka vandringar de gjort, vad man ska se, vad de ätit till middag osv. Frun lyckas inflika att de har laddat ner en app som kan identifiera fågeln på själva lätet om man spelar in ljudet. För enkelhetens skull sover de dessutom i pickupen, ”det går jättebra”. Jag anar att detta kan ta väldigt lång tid så efter en kvart lyckas jag slita mig loss med frammumlande ursäkter att jag har en tid att passa och åker för att hitta en annan väg/stig in på alvaret.
Stora alvaret är en unik biotop på framför allt södra Öland och det finns inte många liknande platser på jorden. I maj sjuder det av liv i denna karga, tundraliknande terräng, från insekter och smådjur till fåglar och betande kor. Vinden blåser ständigt genom enbuskarna medan solen bränner i ansiktet. Marken och den kalkhaltiga jorden är täckt av lav, mossa, växter och örter, många finns bara här som till exempel Ölandssolvändan. Mitt i allt ihop breder orkidéerna ut sig på höga stänglar och blickar upp mot himlen i ett skirt virrvarr av rosa, lila, ljusgult och purpur. På våren kan delar av det stora området svämmas över och små sjöar bildas. På sommaren torkar det nästan ut.
Tiden stannar när man är ute och vandrar på alvaret. Det förgångnas röster viskar i vinden och spåren från det förflutna finns överallt, inte minst i form av vittrande kalkstensmurar. Minnen av vandringar med mamma (och pappa, bror) kommer tillbaka och vetskapen om hur mycket hon älskade Öland. Göken hörs igen när jag parkerar cykeln och ger mig ut. Himlen är hög och lysande blå, en fågel piper enträget ur närmaste enbuske och här och var syns röda fläckar av den kalkhaltiga jorden. Det är bedövande vackert. Ensamhet. Oändlighet. Ljus. Kärlek. Ingen annan mänsklig varelse är i närheten bara den öppna horisonten.
Ut i vida världen 