Mördarmöss, sagoslott och vingårdar – en resa längs Rhen och Mosel

Charmiga små stenslott, böljande gröna kullar och semestrande tyskar som beställer currywurst med pommes frites. I västra Tyskland söder om Köln, strålar floderna Rhen och Mosel samman i skimrande hetta. Här frodas legender och sägner om helgon och kungar i städer och byar som ser ut att vara hämtade från Bröderna Grimms sagor.

Det är fruktansvärt varmt och Tyskland (liksom delar av Frankrike) är kända som länderna i Europa som är anti-AC. I detta stundom märkliga men ändå intressanta land handlar det om ”lüften”, att öppna fönstren och släppa in frisk luft. Något som kan bli problematiskt när temperaturen utomhus ligger på +30 C.

Min tyske vän har planerat en liten getaway i juli, med båttur längs Rhen, stopp i Bingen där den berömda Hildegard från Bingen levde och verkade och sedan vinprovning i vackra Zell vid Mosel. Vyerna från båten är fantastiska, kullar och små sluttningar som går i regnbågens alla olika gröna nyanser, små och stora slott, floden Rhen där vattennivån är betydligt lägre än väntat på grund av värmen lyser ändå blå-grön. Båten är full av människor främst pensionärer och förälskade par. Några barnfamiljer – där föräldrarna halvsover – ockuperar solstolarna. Vyerna är enormt vackra, värmen är fruktansvärd eftersom ingen bris letar sig in i dalgångarna, men vi dricker öl i skuggan och njuter av utsikten. 

I Bingen slår den fruktansvärda sommarhettan emot oss som en mur. Längs kajen ligger restaurangerna på rad, men alla kräver förbokning, och den lilla byn slår mig som en sämre variant av Båstad. Allt är dyrt, hotellen saknar AC och stan är full av turister.

Men här står sagor och sägner som spån i backen. Till exempel, en makaber medeltida legend om Mäuseturm, Moustornet. Den grymme ärkebiskopen Hatto II av Mainz, påstås ha flytt dit när han förföljdes av en armé möss som simmade över floden, tog sig in i tornet och åt upp honom levande. I vilket fall kan det vita tornet, som dock uppfördes flera århundraden efter medeltiden, fortfarande ses idag på en liten ö utanför Bingen, mitt ute i Rhen.

Efter övernattning med fantastisk frukost hinner vi med en tur upp till Klopp-slottet. Den medeltida borgen anlades på 1200-talet, skadades svårt redan 1301 och förstördes senare i krig. Under 1800-talet byggdes borgen upp igen i romantiserad historisk stil och blev en turistattraktion, bland dem som fascinerades av utsikten fanns den franske författaren Victor Hugo.

Min tyske vän spenderar även en timme på ett av stadens museum, som har en stor utställning om Hildegard av Bingen, (1098–1179). Denna fascinerande kvinna var en benediktinsk abbedissa, mystiker och visionär, men också författare, kompositör, naturkunnig, och en mycket ovanligt inflytelserik person i det medeltida Europa. På museet finns också en unik samling av 66 romerska läkar-och kirurginstrument, som hittades i en romersk grav i Bingen 1925. Museum am Ström är väl värt ett besök.

Några timmar senare har vi bytt flod och befinner oss i Zell am Mosel i Rheinland-Pfalz. Byn har liksom andra orter här en betydande vinproduktion, med många familjeägda vingårdar och vinproducenter. Små charmiga korsvirkeshus ligger på rad utmed floden. De branta sluttningarna som omramar byn består av karg skifferjord och täcks av oändliga rader lummiga vinplantor. Längst ner i dalgången anas Mosel som en glittrande orm i solskenet.

Vi går på vinprovning på Weingut Albert Kallfelz för att prova den kallfelska Rieslingen. Det vita, friska och ofta lite sötare vinet är Tysklands specialitet och denna familjeägda vinodling ska enligt historiska dokument kunna spåras tillbaka till 1450.

Vi möts av en vänlig sommelier som redan är lite på pickalurven efter ett tidigare sällskap, och som entusiastiskt fyller på (rejält!) i glasen och låter oss prova på vin från hela skalan. Från knastertorr Trocken, och Feinherb som är lite halvtorr (med restsötma), till riktigt söta Beerenauslese. Han snålar för övrigt inte på innehållet i sina egna glas. När vi sedan vinglar ut i solskenet och hettan, dröjer smaken av de goda vinerna kvar på tungan.

På kvällen har värmen sakta sjunkit undan och vi strosar runt i pittoreska Zell. Vi äter fantastisk mat på en liten italiensk restaurang, på uteserveringen under pergolan som dignar av druvklasar och vinrankor. Sedan promenerar vi längs med floden och ser solen går ner bakom de allt mer mörknande sluttningarna. Nere i gräset vid vattnet sjunger grodorna från sina gömställen. Himlen färgas gyllene och rosa, den blå skymningen sänker sig och så småningom faller natten över Moseldalen.

Split – i romarnas fotspår i den tidlösa staden vid Adriatiska havet

Vindlande gränder där ljus och skugga spelar över uråldriga stenar. Romerska pelare och ruiner utgör silhuetter mot det turkosblå Adriatiska havet. Spår av det förflutna. Små butiker, mysiga kaféer och turisttäta barer trängs huller om buller inom det gamla palatsområdet. I semesterorten i Kroatien flyter antiken och nuet in i varandra.

Det finns en bok jag fascinerades av som barn, ”Momo eller kampen om tiden” av Michael Ende. I den flyttar den föräldralösa flickan Momo in i en gammal amfiteater utanför ”den stora staden”, hon äger den ovanliga förmågan att lyssna och får människor att känna sig sedda. Ända tills de mystiska grå männen, tidstjuvarna, dyker upp.
   
I Split är en hel stad byggd ovanpå och inuti ett romerskt palatskomplex, här bor och lever människor också med det förflutna runt husknuten. Likt en ständigt växande organism med rötter från 300-talet e.Kr. lever staden och andas historia men också nattliv och puls under stjärnorna.


Jag vandrar runt i trånga gränder där bougainvillea blommar, passerar små palats och kyrkor, rester av pelare, och en majestätisk sfinx hämtad från Egypten. Via den så kallade ”Gyllene porten”, den näst bäst bevarade av fyra stadsportar och huvudingången under Romarriket, kliver man in i det en gång så formidabla romerska palatset. Hit drog sig kejsare Diocletianus, känd som en av de värsta förföljarna av kristna, tillbaka efter att ha abdikerat 305 e.Kr. (enligt antika källor, för att odla kål).

Palatset är idag ett UNESCO-världsarv och räknas som ett av världens bäst bevarade romerska byggnadsverk. Förutom att vara exkejsarens lya fungerade det troligen även som militärfästning och administrativ byggnad. Idag är den moderna staden praktiskt taget inbyggd i de gamla ruinerna.

De underjordiska valven i Split under palatset.

Jag besöker också de underjordiska tunnlarna och källarvalven under palatset. Platsen är nuförtiden mest känd för att delar av ”Game of Thrones” spelades in här, men under antiken användes de troligen som förråd och mottagningsrum. Tunnlarna och rummen är extremt välbevarade, under medeltiden fylldes de med sopor och bråte vilket skyddade dem från att byggas om eller raseras. Idag är de bland de mest imponerande romerska underjordiska miljöerna i världen.
   När solen går ner över bukten och speglas i vattnet mot de blå bergen känns det förflutna nära.  

Men vi spolar tillbaka bandet. Av en ren slump springer jag på en infödd Split-bo på Arlanda en tidig söndagsmorgon i maj. Vi har båda tagit bussen från Stockholm och lyckats kliva av vid fel terminal. Det blir en femton minuter lång promenad genom en ganska folktom flygplats och diverse öde byggnader med stängda restauranger. Killen ska till Berlin, jag till Split i Kroatien. Och när jag berättar det, spricker ett stort leende upp, ”det är ju där jag är född!” Följaktligen är jag beväpnad med en rad insidertips redan från början.

Förutom Diocletianus palats och GOT-museet (som jag skippar trots att jag är ett fan av serien) bjuder Split på en vacker strandpromenad och en magnifik utsikt efter en vandring upp längs med stentrappor till berget Marjan. Här finns en gammal judisk begravningsplats, där gravstenarna och de döda slumrar under snår, buskar och cypresser. Gravplatsen anlades redan 1573 och är den äldsta judiska i Kroatien.

Fantastisk utsikt över Adriatiska havet och Split.

Efter en kopp te med magnifik utsikt vid det lilla kaféet tar jag mig nedför trapporna igen. I det myllrande stadslivet inuti palatset finns små butiker, restauranger och kaféer, bland andra chokladbutiken Nadalina som erbjuder prisbelönt, handgjord choklad, ofta med dalmatiska smaker som fikon och vin, den fantastiska restaurangen Fig Split som serverar flera vegetariska/veganska rätter och Jaman Art-gallery med coola pop-art-tavlor av konstnären Danijel Jaman.

Som den historienörd jag är kan jag inte låta bli att ta en tur till Arkeologiska museet, som verkligen är en sinnebild av hur gamla tiders museer såg ut, där föremål som mynt, böcker och guldkors trängs i dammiga glasmontrar med små skyltar bredvid – dock med en eftergift åt det moderna: de har engelsk översättning. I den lilla parken som hör till museet finns romerska sarkofager, gravstelen, mosaiker och statyer. Från många av dessa blickar gudomligheter, bevingade eros, människor med oseende ögon föreställande för länge sedan döda par och djur ut på besökarna. Den viktigaste delen av samlingen kommer från Salona, den romerska huvudstaden i provinsen Dalmatia, strax utanför dagens Split, med omkring 60 000 invånare under romartiden. Sol och skugga skapar märkliga mönster och får ibland dessa bilder i sten att se levande ut.

Split har också flera välbesökta och fina stränder, i maj är de inte knökfulla, men här trängs ändå turister och lokalbor vid vattnet när temperaturen når upp till +24 C. För den som verkligen vill bada och sola finns alltid möjligheten att ta en båt till den vackra ön Hvar.
På kvällen strosar jag tillbaka mot mitt B&B som ligger mitt i den sjudande smeten med restauranger och coola kvartersbarer och varifrån delar av murarna till palatset anas från mitt fönster.

Innan natten faller över staden och solen går ner, blickar jag upp mot samma berg och hav som romarna en gång gjorde för nära tvåtusen år sedan. Doften av grillad Ćevapčići anas från en närbelägen restaurang och någonstans långt borta hörs musik och skratt. I den sammetssvarta skymningen vakar de gamla ruinerna fortfarande över människorna när den första stjärnan tänds.