Mördarmöss, sagoslott och vingårdar – en resa längs Rhen och Mosel

Charmiga små stenslott, böljande gröna kullar och semestrande tyskar som beställer currywurst med pommes frites. I västra Tyskland söder om Köln, strålar floderna Rhen och Mosel samman i skimrande hetta. Här frodas legender och sägner om helgon och kungar i städer och byar som ser ut att vara hämtade från Bröderna Grimms sagor.

Det är fruktansvärt varmt och Tyskland (liksom delar av Frankrike) är kända som länderna i Europa som är anti-AC. I detta stundom märkliga men ändå intressanta land handlar det om ”lüften”, att öppna fönstren och släppa in frisk luft. Något som kan bli problematiskt när temperaturen utomhus ligger på +30 C.

Min tyske vän har planerat en liten getaway i juli, med båttur längs Rhen, stopp i Bingen där den berömda Hildegard från Bingen levde och verkade och sedan vinprovning i vackra Zell vid Mosel. Vyerna från båten är fantastiska, kullar och små sluttningar som går i regnbågens alla olika gröna nyanser, små och stora slott, floden Rhen där vattennivån är betydligt lägre än väntat på grund av värmen lyser ändå blå-grön. Båten är full av människor främst pensionärer och förälskade par. Några barnfamiljer – där föräldrarna halvsover – ockuperar solstolarna. Vyerna är enormt vackra, värmen är fruktansvärd eftersom ingen bris letar sig in i dalgångarna, men vi dricker öl i skuggan och njuter av utsikten. 

I Bingen slår den fruktansvärda sommarhettan emot oss som en mur. Längs kajen ligger restaurangerna på rad, men alla kräver förbokning, och den lilla byn slår mig som en sämre variant av Båstad. Allt är dyrt, hotellen saknar AC och stan är full av turister.

Men här står sagor och sägner som spån i backen. Till exempel, en makaber medeltida legend om Mäuseturm, Moustornet. Den grymme ärkebiskopen Hatto II av Mainz, påstås ha flytt dit när han förföljdes av en armé möss som simmade över floden, tog sig in i tornet och åt upp honom levande. I vilket fall kan det vita tornet, som dock uppfördes flera århundraden efter medeltiden, fortfarande ses idag på en liten ö utanför Bingen, mitt ute i Rhen.

Efter övernattning med fantastisk frukost hinner vi med en tur upp till Klopp-slottet. Den medeltida borgen anlades på 1200-talet, skadades svårt redan 1301 och förstördes senare i krig. Under 1800-talet byggdes borgen upp igen i romantiserad historisk stil och blev en turistattraktion, bland dem som fascinerades av utsikten fanns den franske författaren Victor Hugo.

Min tyske vän spenderar även en timme på ett av stadens museum, som har en stor utställning om Hildegard av Bingen, (1098–1179). Denna fascinerande kvinna var en benediktinsk abbedissa, mystiker och visionär, men också författare, kompositör, naturkunnig, och en mycket ovanligt inflytelserik person i det medeltida Europa. På museet finns också en unik samling av 66 romerska läkar-och kirurginstrument, som hittades i en romersk grav i Bingen 1925. Museum am Ström är väl värt ett besök.

Några timmar senare har vi bytt flod och befinner oss i Zell am Mosel i Rheinland-Pfalz. Byn har liksom andra orter här en betydande vinproduktion, med många familjeägda vingårdar och vinproducenter. Små charmiga korsvirkeshus ligger på rad utmed floden. De branta sluttningarna som omramar byn består av karg skifferjord och täcks av oändliga rader lummiga vinplantor. Längst ner i dalgången anas Mosel som en glittrande orm i solskenet.

Vi går på vinprovning på Weingut Albert Kallfelz för att prova den kallfelska Rieslingen. Det vita, friska och ofta lite sötare vinet är Tysklands specialitet och denna familjeägda vinodling ska enligt historiska dokument kunna spåras tillbaka till 1450.

Vi möts av en vänlig sommelier som redan är lite på pickalurven efter ett tidigare sällskap, och som entusiastiskt fyller på (rejält!) i glasen och låter oss prova på vin från hela skalan. Från knastertorr Trocken, och Feinherb som är lite halvtorr (med restsötma), till riktigt söta Beerenauslese. Han snålar för övrigt inte på innehållet i sina egna glas. När vi sedan vinglar ut i solskenet och hettan, dröjer smaken av de goda vinerna kvar på tungan.

På kvällen har värmen sakta sjunkit undan och vi strosar runt i pittoreska Zell. Vi äter fantastisk mat på en liten italiensk restaurang, på uteserveringen under pergolan som dignar av druvklasar och vinrankor. Sedan promenerar vi längs med floden och ser solen går ner bakom de allt mer mörknande sluttningarna. Nere i gräset vid vattnet sjunger grodorna från sina gömställen. Himlen färgas gyllene och rosa, den blå skymningen sänker sig och så småningom faller natten över Moseldalen.

På besök i neandertalarnas dal

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.