travellingreporter

Öland – en helg i maj

Publicerad av

0

Det ligger en stor röd katt hopkrupen i gräset under syrénbuskarna, på baksidan till det lilla trädgårdskaféet som är inrymt i en lada, ett stenkast från Gärdslösa prästgård. Helt obekymrad om besökarna som stör eftermiddagsslummern, blinkar han slött några gånger och fortsätter att sova vidare i solen. Mitt resesällskap associerar genast till den lätt demonlike och hemlighetsfulle Cheshirekatten i Alice i Underlandet.
Och eftersom vi befinner oss på Öland är tanken inte så långsökt.
För här kan de mest märkvärdiga saker hända och ön är full av spökhistorier, folktro, sägner om hemsökta hus och berättelser om övernaturliga väsen. 

Det har blivit ett antal blogginlägg från Öland genom åren. Min absoluta favoritplats i världen i maj, då det också är som allra vackrast på ön. Orkidéerna blommar och täcker Alvaret i purpurfärgade mattor, fåglarna sjunger och samlas här om våren, skogsdungarna är fulla med gullvivor, trädgårdarna med syréner, hägg och blommande äppel- och körsbärsträd. Och så havet inpå knuten. Solen och vindarna.
Jag har varit på Öland nästan varje år sedan jag var liten och samtidigt som mycket förändras – nya butiker, restauranger och kaféer, ölbryggerier, surdegsbagerier, fler hotell, campingplatser och loppisar, liksom lokala odlare som säljer direkt från sina gårdar – så är tack och lov mycket sig likt.

Det här är en ö där tiden tycks ha saktat ner och nästan stannat.
   Där fornborgarna från järnåldern, 1 500 år gamla, ligger sida vid sida med skeppssättningar och gravar, små medeltida kyrkor, kalkstensmurar och slumrande väderkvarnar. Alla berättar de en historia om hur människor levt här i generationer. Och om du sluter ögonen och kliver riktigt långt tillbaka i tiden, var alltihop en gång i tiden havsbotten. Än idag vittnar otaliga fossiler som ortoceratiter (en sorts bläckfiskar) och trilobiter som blev kvar i slammet som sedan omvandlades till kalksten, om det förgångna. De är för evigt frysta i tiden.


Vi har tur och det blir mestadels soligt väder under vårt besök. En enda regnig dag – den tillbringas på friluftsmuseet Himmelsberga med sina gamla välbevarade hus och gårdar som sträcker sig tillbaka till 1700-talet, konsthall, kafé och en pinfärsk Barbro Lindgren-utställning ”Loranga, Loranga!”.  Till skillnad från många andra museer är boningshus, stall och lador, bevarade på sin ursprungliga plats och är inredda som de var för flera hundra år sedan. Efteråt äter vi lunch i Sjöstugan i Borgholm, där portionerna är rikliga, 1950-/60-talsmusiken strömmar ur högtalarna, där gamla föremål trängs i ett hav av nostalgi i rummet tillsammans med en sprakande brasa och regnet smattrar på taket.

Vackra stränder finns det i överflöd.
Lunch på Sjöstugan.
Rolig Barbro Lindgren-utställning på Himmelsberga.
…minst lika kul för vuxna som barn.

Ressällskapet älskar havet så vi hinner med sammanlagt 3 (!) turer till lite olika stränder, trädgårdshäng med en kompis och hennes mamma och så klart en vandring ut på Stora Alvaret. Det är där i detta karga, trädlösa landskap med ändlös horisont, omgiven av orkidéer och fåglar, med solen i ögonen och vinden i håret som Öland känns som mest tidlöst, när århundraden och tidsåldrar, vävs ihop.
Och samtidigt är det som att komma hem.

Orkidéer och gullvivor blommar i maj.
Alvaret

Kotor – den magiska staden där katterna styr

Publicerad av

0

Hemlighetsfulla katter och magiska gränder. Ubåtstunnlar och en flytande vinbar Turkosblått hav, gömda grottor och tusentals trappsteg som leder upp via den gamla medeltida ringmuren till fortet St. John (San Giovanni) 260 meter över havet. Kotor ligger i en vik vid Adriatiska havet, omgiven av dramatiska berg. En orörd ädelsten på ett övrigt ganska turiststinnt Balkan.

Det här är verkligen Katternas stad med stort K.
Vi träffar på dem överallt, en rödrandig strosar runt till synes oberörd bland gästerna i en restaurang, en annan har lagt sig ner och sover tvärs över en parkbänk, en tredje som är spräcklig i färgerna, håller den gamle mannen med käppen sällskap när han sitter och tittar ut över havet till synes förlorad i tankar. Katternas stad, Kotor i Montenegro.

Katter finns det gott om i Kotor.

Montenegro har en brokig historia. Området beboddes från början av illyrier, erövrades av romarna på 100-talet e.Kr och införlivades senare i det serbiska kungadömet. 1389 blev det ett självständigt furstendöme styrt av ortodoxa biskopar, vladikor, som stod emot både Osmanska riket och Venedig. 1878 erkändes landet som självständig stat vid Berlinkongressen. Efter första världskriget blev det en del av det forna Jugoslavien, och efter sönderfallet på 1990-talet stannade man kvar i union med Serbien längre än andra republiker, självständigheten kom först 2006.

Namnet Montenegro betyder ungefär ”Svart berg” och tros ha myntats av venetianska handelsmän som såg de mörka bergsmassiven. Och arvet från Venedig märks tydligt i den lilla staden Kotor med sina trånga gränder, palats, piazzor och de enorma försvarsmurarna som klättrar uppför bergen ovanför staden.

Vi undviker turistbussarna som anländer under dagen och tar istället en båttur ut i den fjordliknande bukten. Just den här dagen är vinden ovanligt stark och det känns lite som bergochdalbana när båten styr ut på havet. Den unga tjejen från London som är där med sin pojkvän ser livrädd ut när båten hoppar fram bland vågorna, medan det skotska paret är fullständigt oberörda. Kanske har de tullat av whiskyn. Väninnan undrar var livvästarna är.

Ett första stopp är Blue Cave, eller Plava Špilja, en havsgrotta vid inloppet till Kotorbukten nära halvön Luštica. Grottan är känd för sitt självlysande blå vatten, som uppstår när solljuset reflekteras genom det klara havsvattnet och studsar mot den ljusa bottnen. Mitt på dagen kan allting lysa i intensivt turkosblått. Vi är den enda båten som är där den här dagen, de övriga har vänt om på grund av vädret, men vår kapten Stefan lyckas med en hårsmån och stor skicklighet styra in oss genom den låga öppningen och tillbaka ut.

Sedan fortsätter turen med ett besök vid de gamla hemliga marina ubåtstunnlarna som användes under Kalla kriget, vi passerar ön Mamula där en försvarsfästning byggdes på 1800-talet som senare kom att användas som koncentrationsläger under andra världskriget av italienska fascister och idag gjorts om till lyxhotell (!) Dessutom gör vi ett kort uppehåll i den charmiga lilla byn Perast med sina soldränkta gator, vita hus och restauranger vid vattnet. På tillbakavägen väntar också ett stopp vid den flytande vinbaren Kraken, där vin och mat serveras samtidigt som själva vinet lagras på havsbotten. Flaskorna sänks ner cirka 20 meter under ytan och vinet får mogna där i ungefär ett år.

Inuti ”Blå grottan” efter en minst sagt turbulent båtresa.
Den övergivna ubåtstunneln som användes av militären i det forna Jugoslavien under kommunisttiden.
Vackra Perast och den flytande vinbaren ”Kraken”.

Tillbaka i Kotor strosar vi runt i den gamla staden, ser katterna som sover i solen och kollar in små butiker, barer och vackra byggnader. Här finns till och med ett kattmuseum, men det sparar vi till en annan gång.

På kvällen när mörkret har fallit har de flesta av turisterna försvunnit och stan förvandlas återigen till en magisk plats där den ligger invid det mörka vattnet.
   Skuggor spelar över stenväggar, överallt är lyktor, lampor och ljus tända, skratt och musik hörs från restaurangerna. Dofter av grillat kött och fisk svävar genom kvällen. Vi passerar en jazzklubb där gamla svartvita filmer projiceras på väggarna vid uteserveringen. Turisthorderna lyser tack och lov med sin frånvaro, vi träffar på ett finskt gäng, som diskuterar Koskenkorva med lokalbor på en bar. Väninnan som är finska skyndar snabbt förbi.
   Vi går genom en vindlande gränd, uppför några stentrappor, och kommer fram till ett litet torg Piazza of the cinema, som kanske byggdes under venetianarnas tid. Här tronar ett ensamt träd i mitten som i en saga av Astrid Lindgren eller berättelse av J RR Tolkien. Trädet ska ha planterats efter den stora jordbävningen 1667 på en innergård tillhörande det katolska klostret ”Our Lady of the Angels”.  Numera är det en viktig symbol för staden. Även här visas svartvita stumfilmer på stenväggen till en av restaurangerna.

Det svaga ljuset från gatlyktorna faller likt vågor av stjärnor ut över de kullerstenslagda gatorna och gränderna. Ett par bärnstensfärgade ögon som tycks svagt självlysande i skymningen möter mina. Det är en katt som lugnt sitter och slickar pälsen i en port. I en annan port sitter en annan katt stilla som en staty i mörkret och spejar. I en tredje port en tredje katt.
  De är stadens riktiga härskare som känner till alla dess hemligheter och vi andra är bara tillfälliga besökare på nåder i denna magiska plats vid Adriatiska havet.

På besök i neandertalarnas dal

Publicerad av

0

Det ösregnar och paraplyet har blivit kvar i bilen.
Genomdränkta och frusna följer vi den leriga stigen bort mot fyndplatsen, som löper parallellt med den trafikerade vägen där bilarna mullrar förbi.  Det är februari och naturen runt omkring oss är fortfarande i vintersömn även om spår av vårens ankomst anas i drivor av blommande snödroppar, plusgrader och doften av våta löv och jord. Träden i skogen har svarta, nakna grenar. Floden Düssel slingrar sig igenom området som ett grått töcken.
Plötsligt är vi framme, på en stor vidsträckt plats med det 22 meter utsiktstornet Höhlenblick (Grottutsikten) som öppnade 2011. Högst upp har man en fantastisk utsikt över dalgången och platsen där Feldhofer-grottan än en gång lång.

Vi befinner oss på en plats där spåren efter människans ursprung och våra avlägsna kusiner första gången såg dagens ljus.
Det är nästan det går att se om man blundar.
Utanför en grottmynning sitter en familj bestående av vuxna och barn. De lagar mat över lägerelden, kött från en ren, som fällts i jakten. En man sitter lite längre bort och tillverkar en spjutspets genom att slå med en sten på flintan och få fram långa flisor. Klangen ekar ut över dalen. Det är kallt i luften, doften av våta djurhudar och rök från elden sprider sig. En äldre kvinna berättar något för de små barnen som lyssnar andäktigt.

De sista neandertalarna, 40 000 år sedan.

Vi gör ett hopp i tiden. Det är en varm sommardag i augusti för 170 år sedan när ett antal gruvarbetare som arbetar med kalkbrytning gör ett märkligt fynd. Neanderdalen nära Düsseldorf och en halvtimmes bilresa från Köln, var på den tiden en vacker men trång ravin som skapats av floden Düssel. I grottan Kleine Feldhofer Grotte hittar arbetarna skelettdelar, 16 ben totalt inklusive en skalle, som ligger ungefär 60 meter djupt, begravda i leran. De kommer från en man, men det är en okänd människoart som får namnet efter fyndplatsen – neandertalare.

Även om fyndet 1856 blev det första som gav arten dess namn, hade neandertalfossil hittats tidigare (1829 i Belgien och 1848 på Gibraltar), men då kunde man inte identifiera dem utan de rapporterades komma från en okänd människoart.

Långt tillbaka i tidernas begynnelse var stora delar av Europa täckta av is och det var ett bistert tundraliknande landskap med enstaka, glesa tall- och björkskogar i skyddade dalar. Här strövade djur som mammutar, grottlejon, sabeltandad tiger och ullhårig noshörning. Havsnivåerna var lägre, Brittiska öarna satt ihop med kontinenten via landområdet Doggerland. Samtidigt levde två olika typer av människoarter sida vid sida – neandertalare och Homo sapiens. Men neandertalarna, som dominerat Europa i hundratusentals år, var på väg att försvinna.

Platsen i Mettmann ståtar med ett stort naturreservat och ett intressant museum. Det är ett välbesökt (åtminstone den dagen vi kommer) museum som renoverades för några år sedan. Här varvas informationsskyltar och kopior (ibland äkta fynd) av skelettdelar, flintredskap och djurben som är tiotusentals år gamla med tematiska spår genom lokalerna som behandlar ämnen som nutid-framtid, lek och familj, döden och begravning, jakt och mat. Här finns interaktiva stationer och rekonstruerade versioner/dockor av förhistoriska människor. Men också små miniatyrskåp som visar arkeologiskt analysarbete, alltså vad som händer efter att någonting grävts fram ur marken. I ett hörn finns ett avspärrat område av sand och jord – en arkeologisk utgrävning.
Mycket uppskattat av barnen, men även av vuxna.
Men den stora upplevelsen är ändå att besöka själva platsen där fynden gjordes. Att följa i våra avlägsna kusiners fotspår.

En ensam klippformation är allt som återstår idag av den en gång magnifika grottan. Men uppifrån utsiktstornet har vi som sagt en magnifik vy över platsen. Pinnar i marken markerar området där man långt senare – i slutet på 1990-talet – gjorde undersökningar igen och då hittade fler skelettdelar (bland annat delar som perfekt passade ihop med  de ben som hittades på 1800-talet).

Vi blickar ut över landskapet, 40 000 år är en oändligt lång tid att föreställa sig. Tanken svindlar.
Fjolårslöven prasslar och en joggare passerar långt nedanför oss på en av skogsstigarna.
Regnet strilar ner genom lövverket och blåsten får de kala trädens grenar att röra sig i vinden.
Det är likt viskande röster från det förgångna, röster från långt bort i begynnelsen.

Monschau – julmagi i en liten tysk by

Publicerad av

0

Vackra korsvirkeshus, tomtar och granar, currywurst, rykande varm choklad och kryddig glühwein, medeltida gränder och små pittoreska kyrkor. Tyska Monschau är en charmig liten by – som tar i från tårna när det gäller julmarknader.

Det har snöat någon vecka tidigare, men när vi är här strax före första advent, har det mesta redan hunnit smälta bort. Lite snömodd och slask ligger kvar i gräset.
Men charmigt är det.
De dimmiga mörka barrskogarna, de slingrande stigarna som leder uppför sluttningarna, de medeltida kullerstensgatorna och korsvirkeshusen vid floden Rur i naturreservatet i Eifel i byn Monschau. Byn ståtar med en senapskvarn, senfmülle, Rotes haus – ett gammalt tyghandlarhem från 1700-talet som gjorts om till museum – och ett slott som byggdes på 1200-talet och tronar högt över staden. Några hantverksbutiker, ölbarer, kaféer och restauranger, inte mycket mer än så.

Men när december nalkas blir det annat ljud i skällan. Då tänds lyktor och ljusslingor över hela byn som fylls av doften från glühwein, bratwurst, våfflor och granar liksom ljudet av julsånger och bjällerklang. För Monschau är en magisk plats för julmarknader.

Det är en dimmig eftermiddag när vi är framme efter mer än en timmes bilfärd från Köln på småvägar. Vi strosar runt i byn som ligger i startgroparna för årets julmarknad, den öppnar dagen efter, på fredagen. Luften är kylig men klar och doften av barrskog och våt jord fyller näsan. Vi passerar flera svart-vita korsvirkeshus och tar av upp mot borgruinen ovanför våra huvuden. Det blir brantare och vildare, men längs vägen finns utsiktsplatser och när vi stannar till är vyn över byn och dalen slående. Rök stiger upp från skorstenar och hus som ser små ut som leksaker, ljus blinkar, kyrkan vilar stilla med slutna ögon och svag musik hörs långt i fjärran.
 
Kvällen avslutas med middag på en pub som fått höga betyg och det är lätt att förstå varför – maten är god (och som alltid i Tyskland, är det gigantiska poerioner!) ölen kall, ägaren glider runt bland gästerna i den extremt lilla lokalen och pratar med alla och här är en blandning av turister och lokalboende. Familjer och par. Ett gäng väninnor och ett annat gäng gubbar som är ute och redan är lätt överförfriskade efter några öl och glas av den lokala snapsen. Men de rekommenderar den (snapsen) entusiastiskt.

Enorma portioner, salladen får inte plats på tallriken.
Lokala snapsen.

Tomtar, vackra adventsstjärnor i papper, julgranskulor i glas och en utställning med handgjorda julkrubbor. Trots en hel del presenter och julprydnade handlar tyska julmarknader framför allt om att äta och dricka. Dagen därpå strosar vi runt i byn som är fylld av marknadsstånd och små träbås som säljer varm choklad, drinkar och glühwein. I en stor inomhuslokal nära marknaden står utställda bord med krubbor i allehanda storlekar och utseende, många liknar byn själv.

Maten är som sagt ett eget kapitel, förutom currywurst, bratwurst och andra sorters korvar, grönkålsstuvning, munkar med sockerglasyr, lokala ostar och våfflor med grädde och sylt, finns där även ett marknadsstånd som säljer tysk shashlik – tydligen en variant av den traditionella från mellanöstern/Georgien, där kött marineras i en sås med bland annat tomatketchup och curry, och sedan tillagas så länge att det smälter i munnen. Serveras med pommes och mitt ressällskap blir lyrisk när han berättar barndomsminnen om denna, enligt honom, kulinariska upplevelse i Michelinklasd. Fast, jag måste ge honom rätt, det är faktiskt väldigt gott.

När mörkret faller har fler ljus tänts och byn glittrar av julstämning, rök från eldar och facklor och svettiga turister. I fjärran anas den mörka barrskogen som en skugga medan vintern smyger närmare och julstämningen äntligen är här.

Turisterna anländer…

Katten och månen i byn nära Béziers

Publicerad av

0

Slingrande soliga gränder med prunkande bougainvillea och blått gullregn i bortglömda byar. En ravin i bergen där floden Orb forsar fram på sin resa mot havet, loppisar, fiskmarknader, restauranger mitt ute i ingenstans, marockansk tagine, ostron, lokala ostsorter och lummiga vingårdar. I södra Frankrike målas sommardagarna med starkt lysande färger, men när skymningen faller kan en by förvandlas till en magisk plats för fest och dans under den sammetssvarta natthimlen.

Katten sitter i solen och stirrar på oss, tvättar utstuderat långsamt ena tassen och slinker sedan vidare in i skuggan i gränden. Hemlighetsfull som katter tenderar att vara. Vi träffar en äldre man som är på väg åt andra hållet på morgonpromenad med en baguette under armen, han hälsar glatt med armarna utsträckta och ler när han ser vinet vi bär på. Själva har vi nämligen av en slump ramlat in i en liten cave du vin klockan 10.00 på förmiddagen en fredag och blivit bjuden att provsmaka alla lokala vinsorter som finns av en äldre och mycket entusiastisk herre som frikostigt häller upp i glasen.
Mitt resesällskap ser nöjd ut, själv känner jag mig salongsberusad en halvtimme senare. Och givetvis kan vi inte motstå entusiasmen hos ägaren och har köpt med oss tre flaskor av diverse sorters vin som klirrar glatt i väskan när vi promenerar hemåt.
Men byn rustar till fest på kvällen och ingen verkar bry sig nämnvärt.

Det är en liten sömnig men charmig by med gamla, vackra stenhus, några få restauranger (alla har utomordentligt god mat), en slaktare, ett bageri, en kyrka, en vinkällare/vinbutik eller cave du vin, Mairie, ett museum, ett postkontor och lokala baren. Första gången jag åker hit i slutet av juni och besöker väninnan är det oerhört varmt nere vid Medelhavet, men vi tillbringar några underbara dagar då hon tar med mig på upptäcktsfärder runt om i landskapet kring Béziers i södra Frankrike. Till vermouthfabriken Maison Noilly Prat och mysiga hamnen i Marseillan, till Sérignan med små gränder och charmiga restauranger vid floden Orb, till sandstränder vid Medelhavet och väninnans hund Bonzo plaskar glatt runt i vattnet. En kväll äter vi på en liten restaurang mitt ute i ingenstans i en lummig trädgård nära ett fält där maten lagas i festivalliknande små skjul och vi sitter på träbänkar. Allt är utsökt.  

Ia och Bonzo i Béziers
Fantastisk mat finns överallt.
En liten restaurang mitt ute i ingenstans.
Katedralen i Béziers.
Vermouth kan köpas i Marseillan.

Och vi besöker en av de äldsta franska städerna Béziers för att bland annat se den imponerande katedralen Catedral de Saint-Nazaire de Béziers. Den byggdes på 1200-talet på en plats där det lär ha legat ett antikt romerskt tempel, efter att den tidigare kyrkan förstördes och brändes ner 1209. Det var när den romersk-katolska kyrkan förföljde katarerna vilket resulterade i en fruktansvärd plundring och massaker i staden. Enligt sägnen ska invånarna ha vägrat att lämna ut dessa vilket resulterade i att 20 000 människor mördades – män, kvinnor och barn – till och med präster. Korsfararna lär ha frågat hur man kunde skilja katoliker från katarer och den påvliga legaten Arnaud Amaury ska ha svarat: ”Döda dem alla – Herren kommer att känna igen dem som är hans.” Religiös förföljelse i sin prydnad.

Än idag kan man stundtals känna historiens vingslag vila tung över Béziers och samtidigt, finns där en ljusstråle av hopp, nämligen det civilkurage befolkningen visade för 800 år sedan när de vägrade utlämna de som förföljdes på grund av en annan tro.

Lite senare i början av augusti, återvänder jag tillsammans med mitt resesällskap, och vi upptäcker fler platser. En tur upp till bergen och ravinen Gorges d’Héric i bergsmassivet Caroux, känd för sin natur med bäckar, vattenfall och naturliga pooler och närliggande medeltida byn Olargues som anses vara en av Frankrikes vackraste. En annan dag, ett stopp av tillfälligheter i byn Clermont-l’Hérault, med en fantastisk kyrka, statyer, vackra prunkande buskar och underbar crèpes. Ett intressant besöksmål är Pézenas, som en gång i tiden utgjorde den politiska huvudstaden i Languedocregionen och var en viktig handelsstad. Här trängs konstnärer och traditionella hantverkare, antikaffärer och loppisar på rad. Kanske vandrar Molières ande före på gatorna, den berömde dramatikern och skådespelaren tillbringade nämligen flera år i Pézenas på 1650-talet, när han inte var välkommen i Paris. Tyvärr är det mesta stängt när vi anländer på kvällen, men maten som intas på en liten lokal restaurang är god, vinet är fantastiskt och musiken flödar ur gathörnen. Det är som en palett av intensivt självlysande färger, denna region där Béziers och den lilla byn är belägen, i Occitanien och Languedoc-Roussillon, Frankrikes sydöstliga gräns mot Spanien.

Byn Clermont-l’Hérault
Pézenas.

På kvällen när vi återvänder till vår by stundar det festligheter. Nästan alla vägar är avspärrade vilket orsakar allmän förvirring och kaos, men det är lite typiskt franskt. Folk parkerar där de hittar ett utrymme, må så vara på en trottoar, någons tomt eller halvvägs ut i gathörnet. Utanför borgmästeriet dukas det upp på långbord med vita dukar. Det är musikfestival och mat, liveband och upptåg. Tidigare under dagen har det anordnats så kallad tjurrusning genom byn. Något som kanske inte är min melodi, men tack och lov skadas ingen i dessa traditionella upptåg – varken mänskliga deltagare eller ännu viktigare, tjurarna.

På kvällen är alla där – ungdomar, par, hundar, bebisar, äldre, familjer, ensamstående, turister, och en och annan katt. Det sjungs med i refränger och dansas. Det äts, skålas och skrattas. Det är över 25 grader ute när klockan är 01 på morgonen.
   Jag och resesällskapet spontandansar under natthimlen och natten som sänker sig är just så varm och sammetsliknande som den bara kan vara vid Medelhavet i södra Europa i augusti. Över hustaken svävar månen, stor och gyllene och skuggan av en katt försvinner in i mörkret.

Cikadornas sång i den keltiska byn där tiden stått stilla

Publicerad av

0

Ett glittrande blått Medelhavet i kvällssolen, vingårdar och vackra bergsbyar. Södra Frankrike är ett mecka för alla som älskar sol och bad – men bjuder på mycket annat för de som vågar lämna trängseln på playan. För de som vill utforska det dolda i ett landskap som sjunger med de förgångnas röster.


De spelar från buskar och snår och ljudet är öronbedövande när vi efter en resa på slingriga vägar förbi sovande små byar äntligen kliver ur bilen. Cikadorna. De hälsar oss välkomna.

Det är en 20 minuters biltur från Béziers i södra Frankrike till den gamla befästa keltiska staden Oppidum d’Ensérune, som grundades 575 f. Kr. och 2 500 år senare tar emot turister och besökare från hela världen. Vi har på vägen hit passerat lummiga vinodlingar, dammiga bensinstationer (varav vi stannade till vid en för att fylla på bensin, småprata och bli bjudna på kaffe), små byar och skjul med vägförsäljning av allt från meloner och tomater till hemmagjord Sangria.

Långsamt blir det brantare, torrare, terrassodlingar, sluttningar och smalare vägar. Vi är till slut uppe på en kulle med milsvid utsikt över åkrar, skogar och ängar. Platsen bjuder på magnifika vyer över den solfjäderformade numera torrlagda dammen,”étangen”, nära byn Montady. Solen steker från en molnfri himmel och temperaturen har klättrat till över +35 C. Vi lämnar bilen och tar oss till fots uppåt på en minimal, krokig stig som leder förbi cypresser, oliv- och pinjeträd och stenrösen till ljudet av cikadornas sång.


Sol, skugga och insekter som svärmar runt våra huvuden. Det är en kort bit upp till entrén men vi stannar ändå till för att dricka vatten och vila. Längre upp på de branta sluttningarna väntar en överraskande syn. Här slumrar resterna av en keltisk boplats i solen och hettan och drömmer om det förgångna.

Inträdet till området är inte dyrt och i priset ingår ett besök på museet. Här kan du se vad de arkeologiska utgrävningarna, som startade redan 1909 (boplatsen upptäcktes på 1850-talet) avslöjat om de förflutna. Det är en stor stad som breder ut sig här uppe, vars ruiner så här 2 000 år senare, fortfarande är synliga mellan träd och buskar. Bostäder ligger på rad i solen, nekropolen eller kyrkogården utgör ett eget område, här finns förvaringskammare för spannmål och mat, hantverks- liksom nöjeskvarteren och rester av tempel. Är du högst upp på kullen ser du bort till Pyrenéerna och Canal du Midi på ena sidan och Caroux-massivet och Medelhavet på den andra. Själva museet är inrymt i Villa Maux, som byggdes mellan 1911 och 1914, och visar den viktiga roll som oppidumet spelade under forntiden. Staden var belägen invid den romerska vägen Via Domitia som förbinder Italien med Spanien och flera keltiska, grekiska, iberiska och romerska föremål har grävts fram av arkeologer. En oljelampa, mängder med urnor och förvaringskärl, delar av statyer och vardagsföremål.


Väl tillbaka i hettan igen efter det luftkonditionerade och underbara svala museet vandrar vi runt på de små sluttningarna. Stannar till och sätter oss vid en bänk under cypresser och olivträd. Insekter surrar i snåren. Här och var syns rester av väggar, rum och härdar som en gång i tiden utgjorde hem för de som levde här för flera tusen år sedan. Här lagade människor mat, här levde de och sov, här födde de sina barn, skrattade, ängslades, slogs, dyrkade sina gudar och begravde de döda. Och när vinden leker i pinjeträden kan man nästan höra deras röster viska svagt i brisen. Ständigt ackompanjerade av cikadornas musik.

En cikada lever under jord som nymf i många år, men som vuxen i solen bara några få veckor. Vi hör deras eviga sång ljuda ur buskar och snår och det känns som om de spelar för oss. Och för en kort minut är det som om en osynlig hand sträcks ut mellan dåtid och det förflutna i vänskap. Cikadorna har alltid funnits här och spelat. Och någon stannade upp och lyssnade till dem även för 2 000 år sedan.

Darth Vaders mask i Lyon

Publicerad av

0

Alfred Hitchcocks kamera, Darth Vaders mask, Ron Weasleys trollstav och Mary Poppins paraply. I hjärtat av de gamla kvarteren i Lyon ligger Musée Cinéma et Miniature (Film- och miniatyrmuseet) – en fantastisk plats fylld av filmrekvisita, föremål och hela set från Wes Andersons filmer.
   Men Lyon i övrigt är också som en skattkammare. Mysiga pubar, livliga restauranger, en gigantisk matmarknad, smala medeltida gränder och romerska ruiner, är exempel på sevärdheter som gör denna stad till en magisk plats.

 Det är i slutet av juni och varmt, mellan +33–34 C. Värmeböljan, canicule, har gjort sitt intåg och överallt varnas det för höga temperaturer, att man ska vara försiktig, inte vistas för länge i solen och dricka mycket vatten. T-banan är en av få platser som är underbart sval, här går AC:n för fullt. Men utomhus i Lyon, Frankrikes tredje största stad, trängs svettiga turister och lokalbor på de många uteserveringarna. Solfjädrar ser man i mängd, ett försök att få lite svalka i den vindstilla staden.
    Jag har precis anlänt från en stipendieresa till Europaparlamentet i Strasbourg och har stannat till i det gastronomiska matmeckat på vägen ner för att besöka en väninna i södra Frankrike.

   Lyon imponerar trots den stundtals förlamande hettan.
   Med sina vackra byggnader och kyrkor, en katedral, konstmuseer, floderna Rhône och Saône och en uppsjö av restauranger, kaféer och barer, finns det magi i varje gathörn. Färgglada fasader, kullerstensbelagda gator, hemliga gränder, roliga butiker, gatuförsäljning av affischer, skivor, böcker och seriealbum, liksom blomstrande innergårdar, trängs i Vieux Lyon. Om man vill kan man ta linbanan, eller funiculaire, upp till de äldsta delarna uppe på Fourvière-kullen. Den romerska staden Lugdunum grundades 43 f. Kr. och 2 000 år senare finns det fortfarande spår kvar – bland annat en magnifik amfiteater, ett romerskt tempel och en Odeion, en slags mindre teater som användes för musikframträdanden och poesi. De sover i solen med slutna ögon, antika vålnader sida vid sida om den nyare staden.

Underbara vyer och byggnader i vackra Lyon.

Men hettan och milslånga köer till linbanan sätter tyvärr stopp för alla mina planer på att ta mig dit. Istället blir det ett besök på den fantastiska inomhusmatmarknaden Les Halles de Lyon Paul Bocuse, döpt efter den världsberömda kocken och ikonen som kom från Lyon.

Stjärnkock och legend, Paul Bocuse.

Vackra chokladpraliner, rader av korvar och charkuterier, pastellfärgade macaroner i små presentaskar, färska ostron, musslor och fiskar på is, välfyllda ostdiskar, vinbarer och delikatesser. Lyon anses av många vara den franska gastronomins huvudstad och det är lätt att förstå varför. Jag köper lite ostar hos en av ostförsäljarna. Här trängs rader efter rader med olika sorter, former, utseende. Gjorda av fårmjölk, komjölk, getmjölk, buffelmjölk. Pastöriserade och opastöriserade.

– Hur många ostar som finns här, ja du…det vet jag inte riktigt, men gott och väl över 300, säger den stolte ägaren.

En fantastisk matmarknad att botanisera i.

Här skulle jag kunna strosa runt i timtal men jag ger mig ut i hettan igen och beger mig bort till ett mycket speciellt museum som ligger i Vieux Lyon och ser rätt anspråkslöst ut från utsidan.
   Men Musée Cinéma et Miniature är allt annat än trist.

En lifesize Alien, en Chucky-docka, föremål från Indiana Jones-filmerna, Darth Vaders mask, rekvisita från Beetlejuice och Ghostbusters, Mary Poppins paraply, Ron Weasleys trollstav, Charlie Chaplins käpp, Gremlinsdockor och ett helt set från en av Wes Andersons produktioner, i den speciella delen tillägnad hans filmer. Här trängs rekvisita, föremål från kultfilmer och annan originalfilmmemorabilia som skulle få det att vattnas i munnen på vilken cineast som helst med självaktning. Museet är inrymt i en gammal stenbyggnad från 1400-talet med vindlande trappor, balustrader, gångar och otaliga rum, men trots värmen kutar man glatt upp och nerför trapporrna till de fem våningarna, för det här är verkligen en magisk skattkammare.

Ett av de roligaste museerna jag besökt.
Och jag har varit på många.

På översta våningen finns samlingen av tittskåp eller miniatyrvärldar, gjorda med fantastisk precision och hantverksskicklighet. Detaljrika konstverk som är lika fascinerande som det övriga museet och visar vardagsscener och rum från olika århundraden och samhällsklasser. En biograf, en boudoir från 1800-talet, en äng, en operascen, ett bageri, ett slakteri, en målarateljé.  
   Och magin är närvarande överallt i Lyon, i både små och stora världar.

Camden market – en magisk plats i London

Publicerad av

0

Coola husmålningar, roliga butiker, food stalls, lustiga steampunkstatyer och gränder där du kan promenera under färgglada paraplyer. Camden är inte bara platsen som sångerskan Amy Winehouse älskade utan ett knasigt och färgstarkt område som för tankarna till San Franciscos hippiekvarter.

London i februari – kanske inte den plats i världen som man helst längtar till. Ändå är jag där på grund av jobb. Och när tv-mässan Mip London går in på sin sista dag hinner vi med även lite sightseeing innan tåget går till flygplatsen.

London är en stad där man alltid upptäcker något nytt. En brittisk gentleman i färggrann och trendig kostym som är både ung och gammal. Den har inte Paris charm eller Prags vackra vyer men däremot en puls som är oemotståndlig. Pubar och restauranger, anrika museer och gallerier, shopping och teatrar, gammal historia och blänkande nya stål- och glasbyggnader. Ikoniska röda telefonkiosker och lustiga taxibilar. Underbara små bokaffärer. Fish & chips, afternoon tea, indisk mat i världsklass men också trendiga nya restauranger och barer med vegetariskt och veganskt.

På väg till mässan jag bevakar som journalist, passerar jag Leicester square park där Mary Poppins och andra figurer ur sagornas värld till exempel Harry Potter, står statyer bland träd och buskar som precis har börjat få små gröna blad. Mary Poppins håller sitt paraply högt lyft över huvudet, som om hon hälsar oss välkomna till London. Vi har bokat hotell alldeles nära stationen King’s Cross och det är bara ett stenkast från en plats jag inte besökt tidigare och som jag hört mycket om, Camden.

Det var här Amy Winehouse bodde och ett område hon älskade. Och det är lätt att förstå varför när man strosar runt i de små gränderna och över torgen. I bodarna säljs udda konsthantverk, färgglada tyger, kitschiga smycken, antikviteter, turistprylar och mycket annat. Sida vid sida med butikerna ligger mängder med snabbmatsställen, food stalls, där du hittar det mesta.

Den har en gammal historia, sedan 1900-talets början har det funnits en liten matvarumarknad på Inverness Street i Camden Town. Från 1974 hölls det konsthantverksmarknad varje söndag. Nu är Camden market en av de fyra mest populära turistattraktionerna i London, omkring 100 000 personer sägs besöka platsen varje helg.

När vi är där, en relativt blåsig februaridag, är turisthorderna dock betydligt färre. Vi strosar runt och botaniserar i något som liknar en gigantisk version av Aladdins magiska grotta. Bland alla märkliga föremål som du hittar i butikerna, finns riktiga skatter och här och där står steampunksliknande statyer. Till exempel stora regnbågsfärgade hästar. Husen är också täckta av väggmålningar, det är fräckt, färgglatt, galet.

Jag känner mig som hemma.

Camden är givetvis känt för att Amy Winehouse bodde här och älskade stadsdelen. Vi äter lunch på en fantastisk liten italiensk-inspirerad restaurang nära vattnet och strosar sedan vidare. När vi svänger runt ett gathörn breder ännu fler gigantiska konstverk ut sig på murar och stenväggar. Över alltsammans vakar en stor målning av Amy Winehouse, det ser ut som om hon ler.

I Riddaren av den sorgliga skepnadens fotspår

Publicerad av

0

Antihjälten Don Quijote slogs mot väderkvarnar tillsammans med vapendragaren Sancho Panza. Den över 400 år gamla berättelsen har fascinerat en hel värld. Ett stenkast från Madrid ligger den lilla byn Alcalá de Henares där upphovsmannen Miguel de Cervantes föddes. Men det finns många spår av Riddaren av den sorgliga skepnaden även i huvudstaden.

Det finns magiska böcker som man slukar från sida ett, där läsupplevelsen blir något man aldrig glömmer. Böcker man kanske läste första gången som barn, men fortfarande bär med sig. En sådan bok för mig är Don Quijote (Don Quijote de La Mancha).

Den publicerades i två delar 1605 och 1615 och handlar om en spansk adelsman Alonso Quijano vars romantiska passion för böcker och riddare får honom att lämna hemmet och ge sig ut på äventyr i jakt på förlorade ideal. Tillsammans med den betydligt mer realistiske Sancho Panza på sin åsna drar de land och rike runt och slåss mot bland annat väderkvarnar i tron att de är jättar – en metafor för den lönlösa kampen mot inbillade fiender. Jag minns när jag läste den som barn att jag fascinerades av det allegoriska i historien och alla vidunderliga äventyr. Don Quijote på sin springare Rosinante lever i en drömvärld och framstår ibland som en galning. Men ibland är dårar de visaste av oss alla.

Cervantes står staty i Madrid.
Målning från Alcalá de Henares av Anthonis van den Wijngaerde, 1565. Wikipedia

Vi hoppar framåt till oktober i år. För det här är en blogg som egentligen skulle ha handlat om en utflykt till Cervantes födelseort. I Alcalá de Henares finns en pampig katedral, medeltida stenhus som vilar i ett nätverk av solljus och skugga, vindlande kullerstensgränder och en av världens äldsta teatrar Corral de Comedias. Orten är belägen cirka en halvtimmes pendeltågsresa eller tre mil från Madrid och här man kan se huset (numera museum) där Cervantes växte upp. Byn är väl värd ett besök enligt alla guideböcker.

Under min knappt tre dagar långa vistelse i Spanien hinns inte denna tur med. Men den kände författaren och Spaniens nationalskald i mångt och mycket har avsatt sina tydliga spår även i huvudstaden. Inte minst genom monument, gatunamn, statyer, konst och till och med i namn på barer och restauranger – det finns åtminstone en Miguel de Cervantes bar. På Plaza de las Cortes står författaren själv stay och vid Plaza de España finns en skulptur av Riddaren av den sorgliga skepnaden med vapendragaren Sancho Panza, den har blivit en turistattraktion.


Miguel deCervantes levde själv ett brokigt och äventyrligt liv. Född 1547 som son till en fattig läkare fick han sporadisk utbildning och tvingades fly till Italien troligen efter en duell. Senare tog han värvning i den spanska militären som soldat men tillfångatogs av pirater och fördes till Algeriet. Efter fyra misslyckade flyktförsök frigavs han efter fem års fångenskap. Rik på sitt författarskap blev han aldrig. Vid hemkomsten började han skriva dramer och arbetade bland annat som kronofogde men satt återkommande gånger i fängelse för sina skulder. Det sägs att det var just i fängelset han skrev den första delen av Don Quijote.  När han dog 1616 hade romanen hunnit bli en stor succé.

Än idag fascineras läsare av boken om Riddaren av den sorgliga skepnaden. Och fortfarande anas skuggan av den egensinnige antihjälten Don Quijote i Madrid.

Den spanska staden med tusen ansikten

Publicerad av

0

Vackra historiska byggnader, charmiga kvarter med små tapasbarer och gott vin, coola konstmuseer och soldränkta parker. Madrid är en stad som visar upp tusen ansikten – och känns märkligt lik Paris.

Den sammetslena, varma kvällen slår emot utomhus. Bussen från flygplatsen är fullsatt och stämningen är livlig. På vägen in passerar vi den upplysta fontänen vid Plaza Cibeles och det vackra postkontoret som ser ut som ett sagopalats, den lummiga botaniska trädgården och storslagna Prado-museet. Någon timme senare har jag checkat in på ett mysigt hostel ett stenkast från järnvägsstationen Atocha, tagit mig till en restaurang och sippar på ett glas Rioja i skymningen. Mitt emot mig ligger en annan upplyst glasbyggnad som kontrasterar mot den mörka natthimlen, Museo Nacional Centro de Arte Reina Sofía där verk av Dalí, Miró och Picasso (Guernica) hänger. Det är varmt, mycket folk, skratt, prat och sorl. Det är början av oktober och klockan är tio på kvällen i Madrid men nattlivet har knappt börjat.

I Chueca-kvarteret
Postkontoret


Vi ska vara ärliga – som tonåring bojkottade jag Spanien, framför allt på grund av tjurfäktningen och andra djurrättsfrågor. Tjurfäktning är en barbarisk, vidrig sedvänja som borde ha kvävts i sin linda för länge sedan och det tycker jag fortfarande. Däremot är jag inte lika rabiat längre, har flera spanska vänner/journalistkollegor och Spanien har förändrats mycket, så sagt och gjort – eftersom jag skulle ner till Cannes i Frankrike bestämde jag mig för att ta omvägen via Madrid. Knappt fyra dagar och det insåg jag snabbt var på tok för kort tid för att hinna med denna mångfacetterade stad. Tanken var att hinna med en sväng till Toledo och Segovia men det får vänta till nästa gång.

Madrid är precis vad jag hade hoppats att det skulle vara. En stad med tusen ansikten. Alltifrån den bohemiska, lätt slitna makeupen i La Latina till den vibrerande natt- och nöjeslivsglada spjuvern i gaykvarteret Chueca eller den pampiga äldre damen längs Calle Gran Via med sina biopalats och ståtliga byggnader. Mycket av tiden tillbringades med att strosa runt och insupa atmosfären. Ganska många timmar även på museer – för Madrid har några av de bästa konstmuseer jag sett.

Det mindre Museo Nacional Thyssen-Bornemisza med verk av impressionister som Monet, Degas, Gaugin men även moderna målare var en höjdare. Sedan är ju förstås Prado ett måste med fantastiska verk av Rubens, Goya, Albrecht Dürer, Diego Velázquez, El Greco. Den har en enorm samling spansk konst med verk från 1000-talet till 1700-talet. Vid det laget hade jag redan betat av två stora museer två dagar tidigare, så lyckades med bedriften att gå igenom museet på fyra timmar. För en väninna som jobbar som kulturjournalist tog det två dagar… så det får bli ett återbesök.

Förbjudet att ta bilder inne på Prado-museet men det blev ett litet smygfoto.
Picasso inne på Museo Nacional Thyssen-Bornemisza
Museo Nacional Thyssen-Bornemisza

Ett annat fantastiskt museum är det arkeologiska nationalmuseet Museo Arqueológico Nacional, åtminstone för en historienörd. Med en samling av allt ifrån redskap och sandaler från stenåldern (neolitikum), grekiska vaser, romerska mosaikgolv och skulpturer till fantastiska smycken, medeltida madonnor och så mycket mer. Jag kan inte nog rekommendera ett besök på detta underbara museum som har samlingar på flera våningar och vars entréavgift är en spottstyver jämfört med övriga.

– Madrid är en enormt trendig stad just nu, alla åker hit, säger min väninna och journalistkollega Iréne som jag hinner möta upp en kväll och som tar med mig till matmarknaden Mercado Anton Martin. Hon säger i messet att vi ska mötas ”in the afternoon” vilket jag tolkar som runt 16–17. Hon menar vid tidigast 20 på kvällen. Spanska tider.

Vi strosar runt på inomhusmarknaden som är full med försäljare av grönsaker, ostar, skinka och korvar men även små restauranger för sushi, tacos och så klart spanska tapas. En kille försöker vifta in oss och lockar med genuin mat från lokala råvaror och Iréne nappar. Det visar sig vara ett lyckokast. Vi serveras små kronärtskockor toppade med spansk lufttorkad skinka och ägg, fantastiskt kött på grillspett med små grillade potatisar och padrones och sangria (öl för väninnan). Mätta och belåtna fortsätter vi ut vid 23-tiden då kvällen knappt har börjat.

Vi går vidare längs Gran Via och hon pekar ut byggnader, berättar dess historier och var de gamla biopalatsen fanns. Många vackra hus har gjorts om till hotell och kontor. Det är en kvällspromenad i lika mycket nostalgi som förundran över de arkitekter som designade och byggde alla dessa fantastiska byggnader.

Morgonen därpå råkar det vara Spaniens nationaldag. Gatorna är fulla med folk som viftar med spanska flaggan och jag bor nära slottet, efter en flytt till ett annat hotell, så jag tar en tur dit (det är stängt eftersom spanska kungen har en mottagning) men jag går vidare bort mot centrum där det är mängder av folk ute på gatorna. Alla är glada och festar och solen skiner.

Jag tar en paus på ett kafé och njuter av värmen, cirka 29 grader. Innan dagen är slut kommer jag att ha hunnit förutom shoppingrunda också tagit en tur bort till charmiga La Latina (tack vare en väns tips) och äta god mat och strosa runt i omgivningarna. Snabbt tar man sig för övrigt överallt i denna stad med t-bana (t-banan i Madrid måste vara en av de mest sofistikerade i världen). Den är fräsch, inte svår att hitta i och det finns gott om hissar överallt vilket gör det lätt för rullstolsburna och folk med barnvagnar att ta sig runt.

När kvällen nalkas är jag dock tillbaka vid min lilla kvarterskrog och beställer ett glas vin, ser ut över staden i solnedgången och känner att Madrid ler hemlighetsfullt i ljuset och skuggorna. Och visar upp ännu ett nytt ansikte.

Den 12 oktober firades Spaniens nationaldag. Här med färgad rök i Spaniens flaggas färger från jaktflygen.
Det kungliga slottet.