Vackra medeltida palats, hus i bleka pastellfärger, några med renässansmålningar, och en kyrka med en sarkofag som delvis svävar i luften. Rykande färska pizzor som täcks av tjocka lager mozzarella, nyplockad tryffel, Julias balkong och världens äldsta bibliotek. Verona är en sagostad fylld av gömda pärlor och undanskymda gränder där allt andas historia och romantik.
Ängeln i brons står utanför domkyrkan vid Piazza Duomo när vi svänger runt ett gathörn. Den håller armarna utsträckta i en välkomnande gest och ansiktet vilar i solen. Skuggorna spelar över torget som kantas av hotell, vackra byggnader och ingången till vad som uppges vara världens äldsta bibliotek. Ängelns ögon blickar nedåt och bortom oss, medan vingarna är utfällda bakom ryggen. Det vilar något märkligt tidlöst över scenen.
Den vackra, över två meter höga ängeln, kallad Angelo dell’Accoglienza eller ”Välkomnandets ängel” är gjord av nutida skulptur- och glaskonstnären Albano Poli. Men platsen har en över 2 000-årig historia, från romerska hus med privata badanläggningar, en kristen basilika som uppfördes på 300-talet till den nuvarande kyrkan som invigdes 1187 efter jordbävningen 1117. Lite likt Verona självt – som visar upp ett gammalt och nytt ansikte, där dikt och verklighet svävar sida vid sida över gatorna, likt de mångfärgade glasbitarna i ett kalejdoskop.
Vi anländer med tåg på kvällen så skymningen har redan fallit. Jag kommer från Cannes i Frankrike, via Ventimiglia-Milano, väninnan från Venedig. Vi hinner med en promenad i de gamla kvarteren, där pizzerior, trattorior, osterior och kaféer ligger på rad under den mörka natthimlen. Den antika romerska amfiteatern Arena di Verona, byggd under första århundradet e.Kr. och en föregångare till Colosseum i Rom, är vackert upplyst. Vita tält med viner från olika gårdar, ostar, kakor, bakverk, korvar och skinkor, mortadella och vit och svart tryffel kantar den öppna platsen, det pågår någon sorts matmarknad.
Vi äter hemlagad pizza på en lokal restaurang, innan vi går tillbaka mot hotellet längs vattnet. I fjärran syns den röda tegelbron Ponte di Castelvecchio/Ponte Scaligero och borgen Castelvecchio med krenelerade murar höja sig över staden. De byggdes båda 1354–1356 på uppdrag av Veronas härskare Cangrande II della Scala. Bron gav härskaren en flyktväg över floden Adige vid uppror i staden, den sprängdes 1945 av retirerande tyska trupper men återuppbyggdes efter kriget.
Det är förstås Shakespeares romantiska tragedi Romeo och Julia som lockar mängder med turister till Verona. Du kan strosa bort till Julias balkong och lämna ett kärleksbrev eller köpa en Romeo och Julia-souvenir. Men för den som vågar gå emot strömmen finns mycket annat att uppleva i denna fascinerande stad. Överallt mellan de slingrande gränderna och gatorna, göms vackra palats, lummiga innergårdar och ståtliga byggnader och kyrkor. Vi kollar in rester och fundament av det stora romerska tempel som en gång låg i stan, genom att gå ner några trappor under marken. I kassan sitter en av arkeologerna som faktiskt var med på 1990-talet och grävde ut delar av templet. Han blir överförtjust av intresset och berättar glatt hur det var att gräva på platsen för över 30 år sedan och vad som hittades.
Tillbaka i solljuset passerar vi byggnader vid torget Piazza delle Erbe där husfasaderna täcks av 1500-talsmålningar från renässansen, gotiska kyrkan Basilica di Sant’Anastasia med sarkofagen där den mäktige adelsmannen Guglielmo da Castelbarco vilar sedan 1320 och som tycks sväva högt upp i luften placerad på en valvbåge. Vi strosar förbi butiker, restauranger, livliga barer och mysiga kaféer och hamnar på Piazza Duomo där det äldsta biblioteket ligger.
Och här vakar den majestätiska ängeln i solen och vinkar evigt välkomnande åt besökare i Verona och ensamma vandrare, med utsträckta händer in i evigheten.
