Barockkyrkor, fontäner, slingrande gränder, charmiga palats och en otrolig mängd trappor. Dubrovnik, som har kallats ”Adriatiska havets pärla”, är ett måste för alla GOT-fans men räkna med turisthorder och dyra priser.
Trapporna är många och just den här specifika trappan fortsätter till synes i all oändlighet. Vi stretar uppåt i värmen, väninnan har redan tillryggalagt sträckan 4 (!) gånger varvid första turen inbegrep att släpa bagaget med sig. Halvvägs upp stöter vi på en lokalbo som vilar, trappan blev lite för mycket för honom. Vi undrar hur äldre och personer med olika funktionsvariationer orkar ta sig runt i denna stad, men får sedan veta att det går bussar hela tiden, och den är gratis för dem. Träffar på en amerikansk familj som har gått vilse i labyrinten av trappor och gränder och halvt desperata väljer väg på måfå samtidigt som de svär över Google Maps. Själva knogar vi vidare. Trappsteg för trappsteg. Tack och lov ligger temperaturen på lite över 20 C så inte stekhett. Och vad händer när de branta trapporna är hala av regn?? Men utsikten när vi äntligen kommer upp till vår lägenhet är bedövande vacker med turkosblått hav, mörka dramatiska klippor, de ljusa byggnaderna i staden, borgen och solen som går ner vid horisonten.
Dubrovnik är en otroligt vacker plats belägen vid havet, i södra Kroatien. Med blommande bougainvillea i trädgårdarna som väller ut över staket och grindar, höga medeltida stadsmurar, gamla stan med sina trånga gränder – och trappor – och putsade byggnader kvalar den förstås in på UNESCO:s världsarvslista.
Staden grundades troligen redan på 600–700-talet men hade sin storhetstid under renässansen, 1400–1500-talet, när handelskontakterna med Italien var täta. Vid jordbävningen 1667 förstördes stora delar av Dubrovnik och efter katastrofen byggdes många byggnader upp igen i likartad barockstil. Det är i mångt och mycket en glänsande och skinande stad, nästan lite som en kuliss, med Pileporten från 1400-talet som alla turister passerar, och den breda kalkstensgatan Stradun som löper genom hela området. Första kvällen hittar väninnan en fantastisk restaurang; Sesame, i en liten trädgård fylld med kulörta lyktor utanför de värsta turiststråken. Men priserna är snäppet högre än Stockholmspriser! En drink cirka 200-300 kr, och en pasta 250 spänn.
Vi besöker Dubrovnik sammanlagt två gånger under vår resa och andra gången hinner vi med en tur till den trevliga baren Kaffe Bar Kop vid stranden, precis under fästningen Fort Lovrijenac. Baren är insprängd i klipporna med fantastisk utsikt över havet och murarna. Här flödar vinet rikligt och det snålas inte i glasen. Den trevlige servitören bjuder dessutom på hemgjord kroatisk Grappa tillagad av plommon. Själv hade jag hoppats hinna med Red History Museum, inhyst i en gammal industribyggnad i hamnen, som handlar om livet i det socialistiska Jugoslavien under Tito mellan åren 1945 och 1991. Tyvärr är vi lite för trötta efter allt resande för att orka ta oss dit.
Favoritbaren Kop
Sista kvällen bor vi inne i gamla stan och strosar runt i folkhopen, genom välpolerade gränder fyllda med trivsamma och turiststinna restauranger och barer, förbi gamla palats och vackra fontäner. Även då hittar vi en bra vegetarisk restaurang, men priserna är lika höga som tidigare.
Dubrovnik är lite av en sagoplats, vänlig och med vacker utsikt, men samtidigt känns den för skinande för min smak. Stan är förstås ett Mecka för Game of Thrones-fans eftersom stora delar av fantasyserien spelades in här, till exempel scenerna från King’s Landing i Westeros. Det lockar horder av turister och hängivna fans.
Men för mig räcker det gott och väl med två nätter i en kulisstad med så många trappor.
Det ligger en stor röd katt hopkrupen i gräset under syrénbuskarna, på baksidan till det lilla trädgårdskaféet som är inrymt i en lada, ett stenkast från Gärdslösa prästgård. Helt obekymrad om besökarna som stör eftermiddagsslummern, blinkar han slött några gånger och fortsätter att sova vidare i solen. Mitt resesällskap associerar genast till den lätt demonlike och hemlighetsfulle Cheshirekatten i Alice i Underlandet. Och eftersom vi befinner oss på Öland är tanken inte så långsökt. För här kan de mest märkvärdiga saker hända och ön är full av spökhistorier, folktro, sägner om hemsökta hus och berättelser om övernaturliga väsen.
Det har blivit ett antal blogginlägg från Öland genom åren. Min absoluta favoritplats i världen i maj, då det också är som allra vackrast på ön. Orkidéerna blommar och täcker Alvaret i purpurfärgade mattor, fåglarna sjunger och samlas här om våren, skogsdungarna är fulla med gullvivor, trädgårdarna med syréner, hägg och blommande äppel- och körsbärsträd. Och så havet inpå knuten. Solen och vindarna. Jag har varit på Öland nästan varje år sedan jag var liten och samtidigt som mycket förändras – nya butiker, restauranger och kaféer, ölbryggerier, surdegsbagerier, fler hotell, campingplatser och loppisar, liksom lokala odlare som säljer direkt från sina gårdar – så är tack och lov mycket sig likt.
Det här är en ö där tiden tycks ha saktat ner och nästan stannat. Där fornborgarna från järnåldern, 1 500 år gamla, ligger sida vid sida med skeppssättningar och gravar, små medeltida kyrkor, kalkstensmurar och slumrande väderkvarnar. Alla berättar de en historia om hur människor levt här i generationer. Och om du sluter ögonen och kliver riktigt långt tillbaka i tiden, var alltihop en gång i tiden havsbotten. Än idag vittnar otaliga fossiler som ortoceratiter (en sorts bläckfiskar) och trilobiter som blev kvar i slammet som sedan omvandlades till kalksten, om det förgångna. De är för evigt frysta i tiden.
Vi har tur och det blir mestadels soligt väder under vårt besök. En enda regnig dag – den tillbringas på friluftsmuseet Himmelsberga med sina gamla välbevarade hus och gårdar som sträcker sig tillbaka till 1700-talet, konsthall, kafé och en pinfärsk Barbro Lindgren-utställning ”Loranga, Loranga!”. Till skillnad från många andra museer är boningshus, stall och lador, bevarade på sin ursprungliga plats och är inredda som de var för flera hundra år sedan. Efteråt äter vi lunch i Sjöstugan i Borgholm, där portionerna är rikliga, 1950-/60-talsmusiken strömmar ur högtalarna, där gamla föremål trängs i ett hav av nostalgi i rummet tillsammans med en sprakande brasa och regnet smattrar på taket.
Vackra stränder finns det i överflöd.Lunch på Sjöstugan.Rolig Barbro Lindgren-utställning på Himmelsberga. …minst lika kul för vuxna som barn.
Ressällskapet älskar havet så vi hinner med sammanlagt 3 (!) turer till lite olika stränder, trädgårdshäng med en kompis och hennes mamma och så klart en vandring ut på Stora Alvaret. Det är där i detta karga, trädlösa landskap med ändlös horisont, omgiven av orkidéer och fåglar, med solen i ögonen och vinden i håret som Öland känns som mest tidlöst, när århundraden och tidsåldrar, vävs ihop. Och samtidigt är det som att komma hem.
Hemlighetsfulla katter och magiska gränder. Ubåtstunnlar och en flytande vinbar Turkosblått hav, gömda grottor och tusentals trappsteg som leder upp via den gamla medeltida ringmuren till fortet St. John (San Giovanni) 260 meter över havet. Kotor ligger i en vik vid Adriatiska havet, omgiven av dramatiska berg. En orörd ädelsten på ett övrigt ganska turiststinnt Balkan.
Det här är verkligen Katternas stad med stort K. Vi träffar på dem överallt, en rödrandig strosar runt till synes oberörd bland gästerna i en restaurang, en annan har lagt sig ner och sover tvärs över en parkbänk, en tredje som är spräcklig i färgerna, håller den gamle mannen med käppen sällskap när han sitter och tittar ut över havet till synes förlorad i tankar. Katternas stad, Kotor i Montenegro.
Katter finns det gott om i Kotor.
Montenegro har en brokig historia. Området beboddes från början av illyrier, erövrades av romarna på 100-talet e.Kr och införlivades senare i det serbiska kungadömet. 1389 blev det ett självständigt furstendöme styrt av ortodoxa biskopar, vladikor, som stod emot både Osmanska riket och Venedig. 1878 erkändes landet som självständig stat vid Berlinkongressen. Efter första världskriget blev det en del av det forna Jugoslavien, och efter sönderfallet på 1990-talet stannade man kvar i union med Serbien längre än andra republiker, självständigheten kom först 2006.
Namnet Montenegro betyder ungefär ”Svart berg” och tros ha myntats av venetianska handelsmän som såg de mörka bergsmassiven. Och arvet från Venedig märks tydligt i den lilla staden Kotor med sina trånga gränder, palats, piazzor och de enorma försvarsmurarna som klättrar uppför bergen ovanför staden.
Vi undviker turistbussarna som anländer under dagen och tar istället en båttur ut i den fjordliknande bukten. Just den här dagen är vinden ovanligt stark och det känns lite som bergochdalbana när båten styr ut på havet. Den unga tjejen från London som är där med sin pojkvän ser livrädd ut när båten hoppar fram bland vågorna, medan det skotska paret är fullständigt oberörda. Kanske har de tullat av whiskyn. Väninnan undrar var livvästarna är.
Ett första stopp är Blue Cave, eller Plava Špilja, en havsgrotta vid inloppet till Kotorbukten nära halvön Luštica. Grottan är känd för sitt självlysande blå vatten, som uppstår när solljuset reflekteras genom det klara havsvattnet och studsar mot den ljusa bottnen. Mitt på dagen kan allting lysa i intensivt turkosblått. Vi är den enda båten som är där den här dagen, de övriga har vänt om på grund av vädret, men vår kapten Stefan lyckas med en hårsmån och stor skicklighet styra in oss genom den låga öppningen och tillbaka ut.
Sedan fortsätter turen med ett besök vid de gamla hemliga marina ubåtstunnlarna som användes under Kalla kriget, vi passerar ön Mamula där en försvarsfästning byggdes på 1800-talet som senare kom att användas som koncentrationsläger under andra världskriget av italienska fascister och idag gjorts om till lyxhotell (!) Dessutom gör vi ett kort uppehåll i den charmiga lilla byn Perast med sina soldränkta gator, vita hus och restauranger vid vattnet. På tillbakavägen väntar också ett stopp vid den flytande vinbaren Kraken, där vin och mat serveras samtidigt som själva vinet lagras på havsbotten. Flaskorna sänks ner cirka 20 meter under ytan och vinet får mogna där i ungefär ett år.
Inuti ”Blå grottan” efter en minst sagt turbulent båtresa.Den övergivna ubåtstunneln som användes av militären i det forna Jugoslavien under kommunisttiden.Vackra Perast och den flytande vinbaren ”Kraken”.
Tillbaka i Kotor strosar vi runt i den gamla staden, ser katterna som sover i solen och kollar in små butiker, barer och vackra byggnader. Här finns till och med ett kattmuseum, men det sparar vi till en annan gång.
På kvällen när mörkret har fallit har de flesta av turisterna försvunnit och stan förvandlas återigen till en magisk plats där den ligger invid det mörka vattnet. Skuggor spelar över stenväggar, överallt är lyktor, lampor och ljus tända, skratt och musik hörs från restaurangerna. Dofter av grillat kött och fisk svävar genom kvällen. Vi passerar en jazzklubb där gamla svartvita filmer projiceras på väggarna vid uteserveringen. Turisthorderna lyser tack och lov med sin frånvaro, vi träffar på ett finskt gäng, som diskuterar Koskenkorva med lokalbor på en bar. Väninnan som är finska skyndar snabbt förbi. Vi går genom en vindlande gränd, uppför några stentrappor, och kommer fram till ett litet torg Piazza of the cinema, som kanske byggdes under venetianarnas tid. Här tronar ett ensamt träd i mitten som i en saga av Astrid Lindgren eller berättelse av J RR Tolkien. Trädet ska ha planterats efter den stora jordbävningen 1667 på en innergård tillhörande det katolska klostret ”Our Lady of the Angels”. Numera är det en viktig symbol för staden. Även här visas svartvita stumfilmer på stenväggen till en av restaurangerna.
Det svaga ljuset från gatlyktorna faller likt vågor av stjärnor ut över de kullerstenslagda gatorna och gränderna. Ett par bärnstensfärgade ögon som tycks svagt självlysande i skymningen möter mina. Det är en katt som lugnt sitter och slickar pälsen i en port. I en annan port sitter en annan katt stilla som en staty i mörkret och spejar. I en tredje port en tredje katt. De är stadens riktiga härskare som känner till alla dess hemligheter och vi andra är bara tillfälliga besökare på nåder i denna magiska plats vid Adriatiska havet.
In English:
Kotor – The Magical Town Where Cats Rule
Mysterious cats and enchanting alleyways. Submarine tunnels and a floating wine bar. Turquoise waters, hidden caves, and thousands of steps leading up the medieval city walls to the Fortress of St. John (San Giovanni), 260 metres above sea level. Nestled in a bay on the Adriatic coast and surrounded by dramatic mountains, Kotor feels like an untouched gem in an otherwise increasingly tourist-packed Balkans. This is truly the City of Cats with a capital C.
They are everywhere. A ginger tom strolls casually among restaurant guests, seemingly indifferent to the attention. Another lies asleep across a park bench. A third, mottled in shades of black and white, keeps an elderly man company as he gazes out over the sea, lost in thought. Welcome to Kotor, Montenegro.
Montenegro has a colourful and complex history. The region was originally inhabited by the Illyrians before being conquered by the Romans in the 2nd century AD and later incorporated into the Serbian kingdom. In 1389 it became an independent principality ruled by Orthodox prince-bishops known as vladikas, who resisted both the Ottoman Empire and Venice. Montenegro was internationally recognised as an independent state at the Congress of Berlin in 1878. Following the First World War, it became part of the former Yugoslavia. After the country’s breakup in the 1990s, Montenegro remained in union with Serbia longer than the other republics, gaining full independence only in 2006.
The name Montenegro roughly translates as “Black Mountain” and is believed to have been coined by Venetian merchants who were struck by the dark mountain ranges rising from the coast. Venice’s legacy is still clearly visible in Kotor, with its narrow alleyways, palaces, piazzas and enormous defensive walls climbing high into the mountains above the town.
Avoiding the cruise ship crowds that descend during the day, we opt instead for a boat trip into the fjord-like Bay of Kotor. On this particular day the wind is unusually strong, and the ride feels more like a roller coaster than a leisurely cruise. A young woman from London travelling with her boyfriend looks genuinely terrified as the boat leaps between the waves, while a Scottish couple remain completely unfazed. Perhaps they had a sip of whisky beforehand. My friend wonders where the life jackets are.
Our first stop is the Blue Cave, or Plava Špilja, a sea cave near the entrance to the Bay of Kotor on the Luštica Peninsula. The cave is famous for its glowing blue waters, created when sunlight reflects through the crystal-clear sea and bounces off the pale seabed. Around midday, everything can appear illuminated in an intense turquoise glow. We are the only boat there that day. The others have turned back because of the weather, but our captain, Stefan, manages—through a combination of skill and nerve—to steer us through the low entrance and safely back out again.
The tour continues past the secret naval submarine tunnels used during the Cold War. We also pass the island of Mamula, where a 19th-century fortress was later transformed into a concentration camp by Italian fascists during the Second World War and has now, remarkably, become a luxury hotel. A short stop follows in the charming village of Perast, with its sun-drenched streets, white stone houses and waterfront restaurants. On the return journey we visit the floating wine bar Kraken, where food and wine are served while the wine itself matures on the seabed. The bottles are submerged about 20 metres below the surface and left to age for roughly a year.
Back in Kotor, we wander through the old town, watching cats doze in the sunshine while exploring small shops, bars and beautiful historic buildings. There is even a Cat Museum, though we save that for another visit. As darkness falls, most of the tourists disappear and the town once again becomes a magical place beside the dark waters of the bay.
Shadows dance across ancient stone walls. Lanterns and lights glow everywhere. Laughter and music drift from restaurants, while the scent of grilled fish and meat hangs in the evening air. We pass a jazz club where old black-and-white films are projected onto the walls of the outdoor terrace. Thankfully, the tourist hordes are nowhere to be seen. Instead, we encounter a group of Finns discussing Koskenkorva with locals at a bar. My Finnish travel companion quickens her pace and walks straight past.
We turn into a winding alleyway, climb a set of stone steps and emerge in a small square known as Piazza of the Cinema, perhaps dating back to Venetian times. In the middle stands a solitary tree, straight out of an Astrid Lindgren tale or a story by J.R.R. Tolkien. The tree is said to have been planted after the great earthquake of 1667 in a courtyard belonging to the Catholic monastery Our Lady of the Angels. Today it is one of the town’s most beloved symbols. Even here, silent black-and-white films are projected onto the stone wall of a nearby restaurant. The soft glow of street lamps spills across the cobbled streets like waves of stars.
A pair of amber eyes, faintly luminous in the twilight, meets mine. A cat sits calmly grooming itself in a doorway. In another doorway, a second cat watches silently from the darkness, still as a statue. In a third doorway, yet another cat. They are the true rulers of the city, keepers of all its secrets. The rest of us are merely temporary guests, allowed to wander through this magical place close to the Adriatic Sea for a little while.
Vindlande gränder där ljus och skugga spelar över uråldriga stenar. Romerska pelare ochruiner utgör silhuetter mot det turkosblå Adriatiska havet. Spår av det förflutna. Små butiker, mysiga kaféer och turisttäta barer trängs huller om buller inom det gamla palatsområdet. I semesterorten i Kroatien flyter antiken och nuet in i varandra.
Det finns en bok jag fascinerades av som barn, ”Momo eller kampen om tiden” av Michael Ende. I den flyttar den föräldralösa flickan Momo in i en gammal amfiteater utanför ”den stora staden”, hon äger den ovanliga förmågan att lyssna och får människor att känna sig sedda. Ända tills de mystiska grå männen, tidstjuvarna, dyker upp.
I Split är en hel stad byggd ovanpå och inuti ett romerskt palatskomplex, här bor och lever människor också med det förflutna runt husknuten. Likt en ständigt växande organism med rötter från 300-talet e.Kr. lever staden och andas historia men också nattliv och puls under stjärnorna.
Jag vandrar runt i trånga gränder där bougainvillea blommar, passerar små palats och kyrkor, rester av pelare, och en majestätisk sfinx hämtad från Egypten. Via den så kallade ”Gyllene porten”, den näst bäst bevarade av fyra stadsportar och huvudingången under Romarriket, kliver man in i det en gång så formidabla romerska palatset. Hit drog sig kejsare Diocletianus, känd som en av de värsta förföljarna av kristna, tillbaka efter att ha abdikerat 305 e.Kr. (enligt antika källor, för att odla kål).
Palatset är idag ett UNESCO-världsarv och räknas som ett av världens bäst bevarade romerska byggnadsverk. Förutom att vara exkejsarens lya fungerade det troligen även som militärfästning och administrativ byggnad. Idag är den moderna staden praktiskt taget inbyggd i de gamla ruinerna.
De underjordiska valven i Split under palatset.
Jag besöker också de underjordiska tunnlarna och källarvalven under palatset. Platsen är nuförtiden mest känd för att delar av ”Game of Thrones” spelades in här, men under antiken användes de troligen som förråd och mottagningsrum. Tunnlarna och rummen är extremt välbevarade, under medeltiden fylldes de med sopor och bråte vilket skyddade dem från att byggas om eller raseras. Idag är de bland de mest imponerande romerska underjordiska miljöerna i världen. När solen går ner över bukten och speglas i vattnet mot de blå bergen känns det förflutna nära.
Men vi spolar tillbaka bandet. Av en ren slump springer jag på en infödd Split-bo på Arlanda en tidig söndagsmorgon i maj. Vi har båda tagit bussen från Stockholm och lyckats kliva av vid fel terminal. Det blir en femton minuter lång promenad genom en ganska folktom flygplats och diverse öde byggnader med stängda restauranger. Killen ska till Berlin, jag till Split i Kroatien. Och när jag berättar det, spricker ett stort leende upp, ”det är ju där jag är född!” Följaktligen är jag beväpnad med en rad insidertips redan från början.
Förutom Diocletianus palats och GOT-museet (som jag skippar trots att jag är ett fan av serien) bjuder Split på en vacker strandpromenad och en magnifik utsikt efter en vandring upp längs med stentrappor till berget Marjan. Här finns en gammal judisk begravningsplats, där gravstenarna och de döda slumrar under snår, buskar och cypresser. Gravplatsen anlades redan 1573 och är den äldsta judiska i Kroatien.
Fantastisk utsikt över Adriatiska havet och Split.
Efter en kopp te med magnifik utsikt vid det lilla kaféet tar jag mig nedför trapporna igen. I det myllrande stadslivet inuti palatset finns små butiker, restauranger och kaféer, bland andra chokladbutiken Nadalina som erbjuder prisbelönt, handgjord choklad, ofta med dalmatiska smaker som fikon och vin, den fantastiska restaurangen Fig Split som serverar flera vegetariska/veganska rätter och Jaman Art-gallery med coola pop-art-tavlor av konstnären Danijel Jaman.
Konstnären Danijel Jaman och hans underbart färgglada målningar.
Som den historienörd jag är kan jag inte låta bli att ta en tur till Arkeologiska museet, som verkligen är en sinnebild av hur gamla tiders museer såg ut, där föremål som mynt, böcker och guldkors trängs i dammiga glasmontrar med små skyltar bredvid – dock med en eftergift åt det moderna: de har engelsk översättning. I den lilla parken som hör till museet finns romerska sarkofager, gravstelen, mosaiker och statyer. Från många av dessa blickar gudomligheter, bevingade eros, människor med oseende ögon föreställande för länge sedan döda par och djur ut på besökarna. Den viktigaste delen av samlingen kommer från Salona, den romerska huvudstaden i provinsen Dalmatia, strax utanför dagens Split, med omkring 60 000 invånare under romartiden. Sol och skugga skapar märkliga mönster och får ibland dessa bilder i sten att se levande ut.
Split har också flera välbesökta och fina stränder, i maj är de inte knökfulla, men här trängs ändå turister och lokalbor vid vattnet när temperaturen når upp till +24 C. För den som verkligen vill bada och sola finns alltid möjligheten att ta en båt till den vackra ön Hvar. På kvällen strosar jag tillbaka mot mitt B&B som ligger mitt i den sjudande smeten med restauranger och coola kvartersbarer och varifrån delar av murarna till palatset anas från mitt fönster.
Innan natten faller över staden och solen går ner, blickar jag upp mot samma berg och hav som romarna en gång gjorde för nära tvåtusen år sedan. Doften av grillad Ćevapčići anas från en närbelägen restaurang och någonstans långt borta hörs musik och skratt. I den sammetssvarta skymningen vakar de gamla ruinerna fortfarande över människorna när den första stjärnan tänds.
Ut i vida världen 