Lummiga syrénbuskar och pittoreska små hus och villor. Ett glittrande blått Kalmarsund i majsol vid horisonten. Ängar översållade med tusenskönor och gula maskrosor och här och där några hundägare ute i den skira sommargrönskan. Ett sömnigt centrum där det inte sker mycket. Om uttrycket ”långsamhetens lov” hade ett ansikte skulle det vara Mörbylånga.
Han eller hon står på ängen ett stenkast från villaområdet. Blickstilla med huvudet vänt mot stigen (och mig). Hjorten har stannat upp mitt i en rörelse, så då gör jag det också. Vi står där säkert i tio minuter och betraktar varandra. Ömsesidig nyfikenhet. När jag till slut börjar röra mig så bryts förtrollningen och hon tittar åt ett annat håll. Tappar kanske intresset.
Inne på det lilla kaféet ”Söderbönor” sätts mottot för dagen. På en skylt i entrén står det att det gäller att inte ha bråttom. Och bråttom verkar ingen ha i staden som på wikipedia beskrivs som ”en tätort i Kalmar län belägen på sydöstra Öland cirka 15 km söder om Färjestaden”. En gammal hamnstad som ligger ett stenkast från alvaret.
Husen är en blandning mellan sekelskiftesvillor i trä och mer moderna varianter i tegel. Det finns en esplanad som anlades under 1900-talets början och ett torg. Mörbylånga var från början ett samhälle vid hamnen och Kalmarsund ligger alldeles inpå knuten. Tidigare gick det en ångbåt in till fastlandet och Kalmar. Ett sockerbruk (numera nedlagt) anlades 1907 och 1910 gick järnvägen förbi här. Fram till 1961 fanns det nämligen tågförbindelse från Ottenby i söder till Böda i norr. Numera går det buss från Kalmar så för den som inte har bil är det ändå smidigt att ta sig hit.
Utsikt från Lindas pizzeria på torget
I maj är trädgårdarna i Mörbylånga sprängfyllda med blommande buskar, magnoliaträd och prunkande rabatter. Torget är soldränkt och stilla denna torsdagseftermiddag och till och med getingarna surrar slött. Pittoreskt och idylliskt. Har tiden stannat helt?
Enligt tjejen som jobbar på ”Lindas pizzeria” har turisterna börjat komma. ”Nu är det mycket fågelskådare och folk som kommer hit för att titta på orkidéerna som blommar så säsongen börjar redan i slutet av april. Sen i juli kommer de allra flesta turisterna”, säger hon. Hon har bott på Öland i över 30 år, i Färjestaden, men berättar att det är värre när det är lågsäsong och på vintern: ”Folk här blir allt äldre och de unga flyttar. De som kommer hit är ofta sommargäster och personer som köper sommarhus men de är inte här resten av året”. Situationen låter inte ovanlig, utvecklingen ser likadan ut för många svenska småorter men det är tråkigt när samhällen somnar av och permanentboende ersätts av sommargäster.
Det finns ändå något rogivande i att strosa runt i detta lilla öländska samhälle, förbi butiker där de gamla skyltarna fortfarande hänger kvar, blommande rosenbuskar i gatuhörnen, ett bibliotek, en konstateljé, några stängda butiker och den lilla strandpromenaden. Medelåldern är hög, men här och där syns ett och annat yngre par, ofta med småbarn i släptåg. Nära hamnen ligger den kombinerade restaurangen och hotellet Magasin 1. Där finns närproducerat kött, öländskt öl och rosévin, liksom ostkaka och friterade kroppkakor (!) bland annat på menyn. Priserna över lag påminner om vad du betalar i Stockholm, kanske något billigare för maten. Jag klämmer i mig ostkaka med jordgubbssylt och vispgrädde och provar det lokala rosévinet – som är helt ok. Inget sent nattliv, när jag är här stänger allt klockan 21.
Sen strosar jag långsamt tillbaka till det boende jag hittat via Air bnb (ett helt hus märkligt stort nog med flera sovrum men billigare än hotell). Hjorten ser jag inte till igen.
Nere vid vattnetOstkaka på resraurang Magasin 1
Medan solen faller och majnatten sänker sig så ljuder fågelsången sent ute i trädgården. Doften av grillat sprids med vinden. En enstaka bildörr slår igen. Annars – tystnad. Stillhet. Bara naturen hörs, med aldrig sinande fågelsång dessa ljusa nätter, prassel i buskarna och vindens sång i syrensnåren. Och det finns en särskild sorts magi även i detta.
Kalvskinnsinbundna böcker med detaljer i guld, manuskript fyllda med skrift i rött och svart och utsmyckade anfanger med bilder på djur, fragment av pergament, tunga kodexar. En liten dörr öppnar sig som porten till en skattkammare in till ett dunkelt rum fyllt från golv till tak med böcker. Ett besök i St Gallens klosterbibliotek är som att kliva in i en magisk värld.
Allt är mycket strikt. Fotografering är strängt förbjudet i hela byggnaden. Jag försöker lirka, ”Ja men om jag stänger av blixten…” men möts av skakande huvuden. Alla väskor måste låsas in och filttofflor för att skydda det ömtåliga trägolvet gjort av pinjeträ är obligatoriskt. Vi är ett antal turister som hasar runt i för stora tofflor under hela besöket. Överallt går vakter omkring som kollar så att ingen bryter mot reglerna och har smugglat in en mobil. Men snart glömmer man allt annat när rummet öppnar sig framför ögonen. Ute är det 25 grader och strålande sol men inomhus är belysningen icke-existerande och allt höljt i dunkel. Lite damm yr i luften i en ensam solstråle som faller in från en glipa i tyget som täcker fönstren.
I taket finns fantastiska målningar från 1700-talet och i det lilla rummet med utsmyckade träpaneler, fresker och bokhyllor trängs böckerna längs väggarna i två våningar. I ena hörnet finns något så oväntat som en mumie, den av kvinnan Schepense som levde under 26:e dynastin, omkring 650–610 f Kr och kom från en inflytelserik familj av politiker och präster. Men det var först på 1800-talet som hon kom till biblioteket och dess samling av kuriosa i form av mynt, målningar, kirurgiska instrument, snäckor, mineraler och fossiler. En samling som påbörjades redan 200 år tidigare.
Klostrets anfader ska ha varit en irländsk munk vid namn Gallus som bosatte sig i området och anlade bland annat ett bönehus på 600-talet. I början av 700-talet växte det till ett kloster och fortsatte att utvecklas till ett stort område. Biblioteket hade sin guldålder 800–1000-talet, med senare blomstringsperioder på 1400-talet och under barocken. Runt 830 byggdes en basilica och troligen även ett nytt kloster. Fortfarande går det att se en konstruktionsplan som anses vara en av de äldsta i Europa från denna tid. Totalt finns 160 000 texter i samlingen. Bland de äldsta skrifterna finns elva sidor och åtta fragment kvar av en volym som troligen en gång innehöll 700 sidor av romerska poeten Vergilius verk. Manuskriptet dateras till sent 300-tal eller tidigt 400-tal. Bland de riktigt gamla skrifterna med ursprung från klostret finns en biografi över Gallus, skriven mellan 680 och 780 och den äldsta kompletta volymen om musik med så kallade neumes i världen (920/930). Blir man osäker på vad som finns i samlingarna kan en titt i den äldsta bibliotekskatalogen från mitten av 800-talet vara en god idé…
Tofflor utanpå skorna obligatoriskt för att skydda det ömtåliga trägolvet i biblioteket som byggdes på 1700-taletSmygfotat fönsterDen närbelägna katedralen
One would not mind being buried in such a library.
(Andreas Wilhelm Cramer, chefsbibliotekare i Kiel om Stiftsbibliothek St Gallen 1822 efter ett besök)
I en upplyst monter sitter två elfenbensplattor, utsirade med bibliska motiv, infattade i guldramar med ädelstenar. De utgör bak- respektive framstycke på ”Evangelium longum”, som innehåller en kopia av Johannesevangeliet. Boken ska ha presenterats för Karl den Store på hans kröning i Rom år 800. För 1200 år sedan höll alltså den mäktige tyskromerske kejsaren denna i händerna – tanken svindlar. Även i källaren finns unika manuskript och böcker. Många är vackra konstverk i sig, med bindningar och inlagda detaljer i guld och ädelstenar och praktfulla målade bilder på sidorna av djur, växter, människor, som gjordes av munkarna. Det är en övervägande mängd religiösa texter och avskrifter av bibeln men även antika skrifter och vetenskapliga. I en monter finns en bok om läkeväxter och läkekonsten från 800-talet där mandragorans egenskaper (alruna) beskrivs utförligt (här får jag genast en flashback till Harry Potter). För tandvärk rekommenderas att hälla extrakt av kamomill i örat…
Samlingen av manuskript var tidigt inhyst i ett speciellt torn vilket gjorde att de överlevde både plundringar och bränder. Så småningom flyttades biblioteket till en separat byggnad och på 1700-talets byggdes barockbiblioteket där böckerna förvaras idag.
Det är mycket lätt att gå runt i timmar för en boknörd som jag. Försvinna i tanken ett par århundraden tillbaka i tiden i delar av rummet där skuggorna är långa och tiden tycks stå stilla. Det är nästan så att det går att se gestalterna av munkar klädda i mörka kåpor leta manuskript i samlingarna i vaxljusens sken. Eller sitta vid sina pulpeter och omsorgsfullt teckna ned skrifter om allt ifrån religion och delar ur bibeln till texter om musik, poesi, filosofi och läkekonsten.
Böcker är magiska, inte minst i detta bibliotek.
(Bilderna från biblioteket är hämtade från Stiftsbibliothek St Gallens hemsida)
Det är som öppningsscenen ur Sound of Music. Höga snötäckta berg, glasklara bergssjöar, blommande ängar, glaciärer och en oändlig himmel som välver sig över huvudet. Ljudet av kornas råmanden och koskällor. Synen av murmeldjur som plötsligt sticker upp huvudet ur marken. Det är sagolikt vackert i bernesiska alperna där du bland annat kan ta linbana/tåg upp till en av Europas högsta toppar Jungfrau.
Det simmar ett antal koikarpar, skimrande i orange och guld, i det grumliga vattnet i dammen. Små vattenfall, släta grå stenar, lummiga buskar och smala broar gör den japanska trädgården som kallas ”Garden of friendship” och är belägen nära en liten katolsk kyrka vid Hotel Interlaken, till en tillfällig oas. Jag pustar ut i skuggan och svalkan av miniatyrvattenfallet efter att ha varit uppe i ottan och tagit tåget från Montreux. Ute på gatorna har temperaturen klättrat till 26–27 grader och mer.
Byn Interlaken är belägen på ett näs mellan de turkosblå sjöarna Thun och Brienz i Berner Obenland. Området domineras av bergen Eiger, Mönch och Jungfrau och lockar årligen tiotusentals turister och extremsportare. Här finns oändliga möjligheter att prova på allt ifrån kayaking och forsränning till paragliding och fallskärmshopp. Det är en charmig stad med typiska schweiziska stenhus med överfulla blomlådor och målade fönsterluckor. Överallt på gator och i gränder, mellan hus och uteserveringar, trängs givetvis turister. I en stor park nere på gräsmattan sitter folk och picknickar, leker med sina hundar och barn och kopplar av med en bok. Samtidigt som det landar några paragliders i bakgrunden. Med sina blommande planteringar och berg i bakgrunden ser hela byn ut som ett vykort.
Interlaken lockar årligen mängder med turister inte minst genom sitt utbud av olika extremsporter
Jag hinner med en av de sista turerna med linbanan uppför byns eget berg Harder Kulm, cirka 1322 meter, där utsikten över området är storslagen i kvällssolen. Övernattar på ett litet och charmigt, men extremt lyhört B&B Alphorn i Interlaken West. Här serverar ägarinnan en överdådig frukost komplett med ett kokt ägg som ser ut som schweiziska flaggan (Schweiz nationaldag den 1 augusti är bara två dagar bort) och bjuder på macaroner när man checkar ut. Stan är ju egentligen bara ett tillfälligt stopp, det är Grindelwald, en cirka 40 minuters tågresa bort, som är målet…
Från Harder Kulm väntar utsikt över flera sjöar och bergEn trevlig frukost på Hotel Alphorn
Det är nu Sound of music kommer in.
Jag har klivit av vid stationen och promenerar snabbt genom staden. Så småningom sitter jag i linbanevagnen och vyn genom dess rutor på väg upp till stationen First på 2 163 meters höjd, på berget Schwarzhorn, är enastående. Resan tar 25 minuter och då och då stannar liften till av oklar anledning och blir stående. Berg och smaragdgröna ängar anas utanför fönstren. Små hus klamrar sig fast längs med sluttningarna.
Väl uppe finns det en rad olika vandrings- och hikingleder att välja mellan, en av de mest slående – och mindre ansträngande – går till vackra Bachalpsee. En nybyggd turistattraktion – First Cliff Walk är inte för personer med anlag för höjdskräck. Den ligger precis vid restaurangen och består av en lång hängbro av metall som löper runt klippan med stupet rakt under. Hisnande eller avskräckande beror på hur man ser på saken. Tjuten från en del turister talar sitt tydliga språk.
Osannolikt vackra vyer uppe i bergen
Grindelwald med omgivningar är en fascinerande plats. Från bygatan ser du tydligt flera av bergen; Wetterhorn (3708 m), Mettenberg (3104 m) och den norra sidan av Eiger (3974 m). Turismen i byn har funnits länge, redan på 1700-talet kom besökare hit för att njuta av bergsluften och de vackra vyerna och visades runt av lokala bergsguider i området. Vi gör ett hopp framåt i tiden till 1894. Då samlades järnvägsingenjörer och politiker på ett hotell i byn och vid mötet framfördes tanken att bygga en järnväg hela vägen upp till berget Jungfrau, 4 150 meter högt. (Man hade redan anlagt Wengenjärnvägen till Kleine Scheidegg-stationen på 2000 meters höjd.) En del skrattade ut ingenjören som kommit med idén och menade att det var omöjligt. Men han var envis. Och 16 år senare var rälsen lagd och järnvägen klar. Tåget finns kvar men i fjol invigdes nya linbanan Eiger Express som tar dig hela vägen upp till Eigerglaciären. Det hölls en folkomröstning innan den nya liften byggdes vilket inte är ovanligt i Schweiz och en majoritet av invånarna stödde konstruktionen av den nya banan. Nu gör man reklam för att det tar 15 minuter upp till ”The top of Europe”.
Söta hus i Grindelwald
Europas vackraste minigolfbana?
Men Jungfrau och Eigerglaciären får tyvärr vänta till en annan gång. Jag är kvar vid First och strosar runt i landskapet. Njuter av de sagolika blommande alpängarna med sin myriad av växter och djur, imponerande vattenfall, ett antal murmeldjur som sticker upp sina huvuden ur marken och de höga bergen runt omkring.
Solen är varm och en stilla bris fläktar när jag kommer högre upp. Vattenfallet på ena sidan kastar sig nerför bergssluttningarna och har grävt en djup fåra i bergssidan. Vattendroppar stiger som imma genom luften. Jag tar en paus i värmen. Svänger runt en krök och så ligger den glasklara sjön plötsligt där och speglar molnen, bergen och himlen.
Man får bita sig i tungan för att inte börja sjunga ”The hills are alive” och dansa ut på ängen…
Vajande palmer, färgsprakande blommor, Genèvesjöns stilla spegelblanka vatten och terrassodlingar av vin som trängs i sluttningarna där staden tar slut. I fjärran anas bergen med snöklädda toppar som skymningsblå silhuetter. Montreux är en elegant dam som behållit sin ungdomlighet och vars putsade fasad fortfarande gömmer på det förgångna.
Nere vid strandpromenaden råder livlig aktivitet. Människor i alla åldrar och nationaliteter strosar längs med Genèvesjön, eller lac Lémans stränder. Till tänderna uppklädda äldre damer i högklackat trippar förbi turister i shorts och solklänningar med kameror. Några killar i badbyxor har gått ut på bryggan för att dyka, längre bort står fiskare med metspön. Här finns glass- och kebabkiosker, försäljning av allt ifrån turistprylar och loppisfynd till hantverk och solhattar. Förbluffande likt strandpromenaden, Croisetten i Cannes. Det är inte för inte som Montreux kallats för juvelen på den schweiziska rivieran.
Dagen är varm och vindstilla. Sjöns vatten klart, nästan som turkosblått glas. Några fiskmåsar slåss med sparvarna om brödbitar. På en plats nära vattnet står Freddie Mercury staty, ett stenkast från huset som han bodde i. Det var också här som Queen hade sin studio. Invid statyn skockas turisterna i ännu tätare horder för att ta bilder. Men Montreux är i musiksammanhang förstås känt för sin jazzfestival, och för att låten ”Smoke on the water” med Deep Purple kom till här, efter en brand som ödelade kasinot under Frank Zappas konsert 1971. Montreux är – liksom Cannes – även känt för en världsberömd tv-festival, Montreuxfestivalen, eller som den egentligen heter ”Rose d’Or” som startade 1961 och som sedan 2004 nu flyttar runt mellan olika städer. Språket har medan jag färdats förändrats, från övervägande tyska till franska. Och landskapet genomgår lite av en metamorfos, det är lika underskönt vackert som tidigare men nu duggar det tätt av vinfält utmed sluttningarna av berget Mont Fleuri. Schweiz är ett utmärkt vinland, dock kanske inte lika känt som Italien och Frankrike, i alla fall inte i Sverige.
Jag tar en tur till Gruyères och ostfabriken men det är lite av en besvikelse. Kul att se och lära sig mer om tillverkningen (12 liter mjölk ger t ex 1 kilo Gruyère), få provsmaka ostar som lagrats olika länge, men alla guidade turer i fabriken är inställda pga Coronan och det som återstår är ett mycket litet museum och en titt ner i fabriken bakom glasväggar. Om du har tur kommer du dit när det är action. Sådan tur har inte jag. På tågstationen möter jag ett ungt amerikanskt par från Pennsylvania som väntat ett år på att få komma iväg till Schweiz på semester. De har haft mer tur än jag (eller bättre framförhållning) och var på plats när ostkaren tömdes. Nu kollar de tidtabeller för att fortsätta till chokladbutiken Maison Caillier med tåg respektive buss. ”Vi trodde verkligen inte att vi skulle komma iväg den här gången, de släppte inte in amerikanska turister, men en vecka innan avfärden, lättade man plötsligt på reglerna”, säger Shannon och ler lättat. Planen är att fortsätta till Italien. Jag vinkar adjö och kliver på tåget för att istället ta mig till Vevey som lockar mer än chokladbutiken. Vilket blir en fascinerande upplevelse inte minst för möjligheten att följa i Charlie Chaplins fotspår.
En annan plats man inte får missa är slottet Château de Chillon från 1100-talet som ägdes av grevarna av Savoy. Slottet har fungerat som fängelse under en period och vid ett besök kan du bland annat följa i poeten Lord Byrons fotspår. Han inspirerades att skriva dikten ”The prisoner of Chillon”, om en av slottets fångar.
Tillbaka i Montreux igen går solen ner över Genèvesjön och färgar vattnet rött, guld och orange. Kvällsbrisen är ljum. Turisterna har om möjligt tredubblats. Jag strosar genom stan och beundrar de vackra byggnaderna med arkitektur från La belle époque som blandas med mer moderna hus. Skymningen kommer krypande. Här och var anas minnen från det förgångna. Tydligare blir det om man lämnar strandpromenaden och tar sig högre upp i stan till de gamla delarna som Les Planches – cirka 10 minuters promenad från sjön. Här återfinns konstnärsbutiker, barer, restauranger och hantverkare. Atmosfären är mer likt den som finns i en liten by. Själva Montreux var ursprungligen en samling mindre byar och hus längs med Genèvesjön och bergssluttningarna, innan staden växte fram. Till rivieran har turister lockats länge inte minst på grund av klimatet och för hälsoskäl.
Natten sänker sig och ljusen glittrar i mörkret. Bakom den putsade fasaden ler den eleganta damen ikapp med stjärnorna.
I hotellobbyn sitter en vacker, snidad gökklocka på väggen. Handgjord och handmålad i klara färger och med små figurer av trä. När jag står och väntar på att checka in, dyker trägöken ut från luckan och räknar in timmen. Det är ju inte för inte som Schweiz förknippas med klockor.
Dagen efter; smaragdgröna slänter och bergssidor, blommande alpängar, skimrande floder som kastar sig nerför sluttningarna, berg med snövita toppar som sovande jättar i bakgrunden. Raviner, djupa avgrunder där linbanor svävar ut på silversträngar som på håll ser ut som tunna spindeltrådar. Att åka tåg från Zürich via Chur till Zermatt är en studie i ett nästan overkligt vackert och vilt landskap. Som på film. Men så är Schweiz också en plats där vildmarken och bergen finns alldeles inpå knuten. Ett land med 26 autonoma kantoner och fyra officiella språk; tyska, franska, italienska och rätoromanska. Ett land som fick kvinnlig rösträtt sent – 1971. Det land efter Japan där invånarna blir äldst.
Jag byter tåg i Chur och kliver på den så kallade Glaciärexpressen som anses vara en av världens vackraste tågresor, eller som de själva gör reklam för – den långsammaste. Att åka tåg från St Moritz till Zermatt tar 8 timmar (motsvarande ungefär sträckan Stockholm-Jönköping eller cirka 29 mil). Jag hoppar alltså på i Chur och då tar det ”bara” cirka 6 timmar. Genom att köpa ett Interrailkort, kommer man undan en stor del av det dyra biljettpriset och betalar bara för platsreservationen.
På tåget serveras både dryck och trerättersmiddag för den som önskar och tågvagnarna har stora panoramafönster vilket gör att man tydligt ser alla raviner, böljande gröna sluttningar, glasklara sjöar. Sätena är bekväma och det är en blandad åldersgrupp som åker, alltifrån en stojig pensionärsgrupp till yngre par och backpackers med ryggsäck. Utländska turister blandas med inhemska. Munskydd är förstås obligatoriskt under hela resan förutom när man äter och dricker.
Mitt emot mig sitter ett äldre par som länge sett fram emot turen säger de, de ska liksom jag, kliva av i Zermatt, en ort och kommun som ligger i Visp i kantonen Valais. Det var en liten sömnig by som slumrade i skuggan av bergen ända tills engelsmännen invaderade området på 1830-talet för att bestiga Matterhorn. Numera är den känd både hos skidåkare, bergsklättrare, andra typer av turister (fransmän verkar utgöra en majoritet) och ABBA-fans. Anni-Frid Lyngstad bor nämligen här. En stor del av byn utgörs av gamla, timrade vackra hus med prunkande blomsterlådor och vackert målade fönsterluckor. Samtidigt finns det gott om stjärnkrogar i byn, många åker hit för att i skuggan av de snötäckta bergen avnjuta en gourmetmåltid.
Zermatt är en vacker plats som lockar turister året runt
Men tillbaka till tågresan. Utsikten är vidunderlig. Byarna ligger insprängda lite här och var i landskapet. Dimman kommer krypande när vi kommer högre upp i bergen och regnet slår mot rutorna. Väderleken förändras snabbt. Tåget lunkar på genom Oberalp-passet med sina snöhöljda toppar och glaciärer och genom djupa dalgångar. Matterhorn göms bakom tjocka moln och regndis, till resenärernas besvikelse. Men så plötsligt, tio minuter senare, spricker molnen upp och kvällssolen strömmar likt guld i ner dalen och får bergstopparnas snö att skimra. Och man får en känsla av något oändligt uråldrigt som kommer att finnas kvar långt efter att vi är borta. En vildmark mitt i Europa. Schweiz må vara känt för sina klockor men det finns saker som är tidlösa.
Han kliver fram lika ljudlöst som en vålnad ur dimman. Ett majestätiskt djur med en enorm spretig krona, rödbrun, lite raggig päls och en fuktig darrande nos. Han stannar och står blickstilla på den lilla stigen, vänder det enorma huvudet mot mitt håll och nosen far upp och vädrar i vinden. Ett stilla regn faller runt omkring oss och skapar ringar på vattenytan i bäcken, det prasslar i snåren från tusen små djur, träden har klätt sig i prunkande färger; guld, rött, gult, lysande orange. En skugga i snåren skymtar förbi som inte var där tidigare. Det är ett oväntat möte och jag står blickstilla. Hans ögon betraktar mig oavvänt och jag förstår att jag är inkräktaren i hans rike. Jag letar i väskan efter kameran och när jag tittar upp igen har han försvunnit, som uppslukad av dimman som om det bara var en dröm.
Det är lätt att tänka sig att det är alvfolket eller Tuatha Dé Danann som förtrollat världen tillfälligt. För det finns magi kvar i världen, hur mörk vardagen än verkar vara. Den finns där – i sånger, sagor, i böcker och poesi. Hur mycket du än vill sticka huvudet under kudden och gå i ide och gråta djupt ibland när ingen ser eller hör, över personer du har förlorat, så finns ljuset där. För det ljuset och den magin gavs till dig av de personer du förlorade.
Sjunde resmålet att blicka tillbaka på blir alltså så klart Irland för där är magin i högsta grad fortfarande levande.
Det är oktober och inte många turister i nationalparken i Killarney. Snåren växer täta och döljer stigen under sina hängande grenar. Regnet droppar från grenar och lövverk. Det är som om jag är ensam i hela världen och alla de myter och sagor och legender som lockade mig allra första början till Irland, tagit form just här. Det är precis innan Halloween eller Samhain så det firas stort på Den gröna ön. Jag har tagit mig från Dublin, där jag bor i en extremt sunkig liten etta med bruna heltäckningsmattor, inrökta väggar, en granne som hämtar hyran per vecka helst i sedlar i mikron och definitivt fel sida om Liffey, men där det inte fattas barer och gemenskap. Irland är bedövande vackert i de nordvästra delarna av ön; Donegal, Cliffs of Moher, Sligo, Glencolumbkille till östsidan och söder. Utanför Dublin är det keltiska arvet och förhistorien bara ett stenkast bort med platser som Newgrange, Knowth och Tara. Det stora problemet är att landet är hyperkatolskt och ett av ynka få länder i hela Europa där abort är förbjuden. Det skaver. Jag skriver om den ekonomiska krisen som drabbat Irland hårt och intervjuar förtvivlade människor, bevakar demonstrationer och sitter med i rättegångar med människor som tog lån och sedan förlorade sina hem och allt de ägde, dansar på pubarna på kvällarna, stirrar ner i Liffeys mörka vatten på väg hem och pratar IRA med ungdomar som är frustrerade. Den lokala kvarterspuben är ett ställe där man trakteras med Guinness, sympati och vänskap redan vid lunchtid och där ”sessions” hålls om kvällarna och musiken flödar ut över gatan. Det är 2010 och Irland är hårt drabbat av den ekonomiska krisen. Ändå är Dublin världens vänligaste stad. Yeats är nationalpoeten som citeras överallt. Och magin och musiken finns där ständigt levande och närvarande bara man skrapar på ytan.
Hur ska man kunna sammanfatta en ö fylld av poesi, sång, litteratur, historia och skönhet? Omöjligt på några få rader. Jag vet bara att jag såg en magisk varelse i Killarney National Park, den där oktobermorgonen, vars ögon för ett ögonblick mötte mina innan han försvann i dimman och förblev borta. En glimt av evighet bortom skuggorna.
Solstänkta sluttningar, vita sandstränder, doftande pinjeträd och lummiga apelsinodlingar. Blekta stenruiner och vittrande pelare under stjärnklara natthimlar som vittnar om ett storslaget förflutet. Grekland är demokratins vagga och blev allra första utlandssemestern på egen hand tillsammans med dåvarande pojkvännen. Men konstigt nog är det hunden på Peloponnesos som jag minns bäst.
Det var ingen tvekan om vart vi skulle åka. Jag har alltid drömt om Grekland. Antikens Grekland som återfinns i Illiaden och Odysséen, i grekiska sagor och myter och i historieböckerna. Där Sokrates och Platon vandrade på gatorna och de allra första teaterspelen sattes upp, där filosofi, konst, astronomi och vetenskap frodades. Så sagt och gjort, sommaren efter vi tagit studenten bestämde vi oss och bokade en vecka på ett tvåstjärnigt hotell på den lilla ön Poros. Den ligger cirka en timmes båtfärd från Athen och ett stenkast från Peloponnesos och består egetligen av två öar; Sferia där Poros stad ligger och Kalavria, förenade genom en bro. Det är bedövande vackert där. Stora doftande pinjeskogar, sandstränder, turkosblått hav, ett kloster och en liten pittoresk by med små vita och bruna hus med röda tegeltak, smala gränder och en livlig liten hamn. Vi hyrde cyklar första dagen (det gjorde vi inte om med tanke på de branta sluttningarna i värmen) men däremot en Vespa så vi kunde ta oss runt. Vi passade på att besöka Athen och stod på toppen av den cirka 150 meter höga klippan där Akropolis ligger och där utsikten är häpnadsväckande. Vi vandrade runt på ett öde Agora tidigt en morgon i blekt skimrande solljus och såg förfallna statyer och det ståtliga Hefaistostemplet som byggdes på 400-talet f Kr och kände det förgångna viska bakom ryggen. Vi åkte och tittade på de stora apelsin- och citronodlingarna, besökte klostret på Poros och åt god mat och drack Ouzo och Retsina (som får sin smak av kåda och som jag fortfarande gillar). Pratade med bybor, låg en dag och solade och badade på en strand men jag har aldrig varit en strandmänniska så det blev nog ända dagen och hade över lag en fantastisk vecka. Och eftersom detta var i stort sett före mobiltelefonens och Internets tid ringde man hem för att lugna eventuella oroliga föräldrar en eller två gånger i veckan genom att låna telefonen i den lokala lilla matbutiken.
Men tillbaka till den lilla hunden på Peloponnesos.
På Poros dröjde det till tredje kvällen innan vi såg gatuhundarna som samlades nere vid hamnen. Hundar i alla storlekar, de flesta blandrashundar. De hemlösa katterna var ännu fler och strök runt kring hotellet. En dag tog vi båten över för utflykt till Mykene men på väg till de Mykenska kungagravarna och Lejonporten lyckades vi missa den enda bussavgången och gick istället ner till byn. Det var när, vi kom ut från en butik, som han satt, som om han väntade på oss. En vit blandrashund med mörka ögon som viftade på svansen. Han var ensam och de flesta hundar vi sett höll ihop i flock. Hans kropp var ett enda virrvarr av sammankletade pälstovor, bulor och parasiter i mängder.
Av någon anledning följde han efter oss. Vi gick till ett lokalt slakteri och fick tag i något kött. Men han ville inte äta. Han satt bara och väntade när vi stannade och följde efter oss när vi gick. Det var som om den lilla vänlighet vi visat honom var nog för att han skulle ty sig till oss. När vi kom ner till hamnen försökte han hoppa ner i båten efter oss. Då blev båtägaren arg och sparkade efter honom. När båten lade ut satt den lilla hunden kvar på kajen och tittade långt efter oss, han satt där och hans mörka ögon följde oss hela vägen över sundet. I efterhand kan jag fråga mig varför vi inte kontaktade en veterinär eller djurorganisation. Hade det varit idag hade jag försökt få med honom hem. Men både jag och mitt ressällskap var vid denna tidpunkt unga, oerfarna och rädda för saker som rabies och parasiter.
Jag vill gärna tro att det finns en särskild skyddsängel för hemlösa djur. Att hunden på Peloponnesos blev räddad av en lokal djurvän eller att han slog sig ihop med andra lösdrivande hundar. Men jag vet att det är önsketänkande. Nu är det många år sen Greklandsresan och jag har rest till många olika platser och länder sedan dess, dock aldrig tillbaka till Grekland, det har helt enkelt inte blivit av. Och fortfarande är det hunden på Peloponnesos som jag minns mest av allt från resan.
Det är mol tyst, vindstilla, kvavt och solen har gått i moln. Havet glittrar azurblått likt Medelhavet vid horisonten. Semestrande turister har svämmat in över ön och för bara en halvtimme sedan strålade solen och temperaturen låg runt 27 grader. Inte längre. Jag klättrar omkring på kala klippor, avsatser och över stenblock vid Drakmärket i gympaskor, shorts och med ryggsäcken på ryggen. Följer de spännande historier och sägner som tycks finnas överallt i den blekingska skärgården, så även på Hanö. Enligt en legend ska den slingrande urgröpningen i berget jag följer ha uppkommit när den första fyren tändes. Det fanns nämligen en drake som varje natt hade för vana att flyga mellan Tärnö utanför Karlshamn och Hanö, en sträcka på två mil som draken kunde klara på endast två vingslag. Men pooof, när fyren tändes för första gången och dess ljus spelade ut över havet, blev draken så förblindad och desorienterad att han störtade rakt in i bergsväggen. Därav namnet på platsen och grottan. Jag hinner precis fram, sedan kommer regnet.
Grottor vid Drakmärket på Hanö
Inget besök i Blekinge är fullkomligt utan en tur ut i skärgården. Blekinge skärgård består av tusentals öar, holmar, kobbar och skär och sträcker sig från Karlskrona i öst och ut mot Listerlandet i väst och längre. Under min resa hinner jag med två skärgårdsturer och det är ett lustigt sammanträffande att det blir precis de två öar som draken, enligt legenden, flög emellan.
På båten från Karlshamn ut till Tärnö
Första ön jag åker till är en ö som heter Tärnö. Jag tar tåget till Karlshamn från Sölvesborg och har egentligen siktet inställt på Tjärö som ska vara en av de vackraste och mest idylliska öarna i skärgården enligt alla recensioner, men när jag kommer fram till kajen står där en klunga människor som väntar på färjan till – ja just Tärnö. Så jag ändrar snabbt mina planer. Tärnö är den största och ytterst belägna ön i Hällaryds skärgård i Karlshamns kommun. Resan ut går som en dans på en halvtimme tack vare den otroligt trevliga personalen på båten som det visar sig kör samma sträcka hela dagen, och som tillåter att folk sätter sig i framme i fören som annars kan vara avspärrad. Styrman pratar bort en god stund med passagerarna innan han gör sig beredd med båtshaken för att lägga till vid bryggan.
Vackra Tärnö
Kiosken på Tärnö
Ön var tidigare befolkad av mestadels fiskare och småbönder. Nuförtiden tillhör de flesta av de otroligt blomstrande, vackra trädgårdarna som jag passerar sommarboende. Men Tärnö är som en skärgårdsidyll hämtad från ”Vi på Saltkråkan” och 50-talet och full med sällsamma historier och berättelser. Där finns små söta ek- och lövskogar, sommarhagar med en, kaprifol och björnbärssnår, en fyr högt uppe på Drakaberget med vindunderlig utsikt, en halvmåneformad strand med vit sand och stenar som är nästan helt tom på folk, en beundransvärd bedrift i augusti i Blekinge. Från högsta punkten Drakaberget, där det under 1600-talet tändes en vårdkase, kan man se mer än halva Blekinges kust. Och efter en mindre vandring ön runt når jag fram till den så kallade Fiskgökaeken eller Spökeken (en hundraårig, ihålig ek) som var ett viktigt landmärke för båtarna. Enligt andra sägner ska ”skatten i Drakagraven” vara gömd på ön och spöken samlas Survik.
Vid utsikt från fyren
Den ihåliga Fiskgökaeken
Om Tärnö är en hyfsat oupptäckt pärla är Hanö desto mer bekant för de allra flesta.
Den mycket turistvänliga ön, som man når via färja från Nogersunds hamn nära Sölvesborg och som lockar mängder med folk under sommaren, är en av de mest besökta platserna i Blekinge. Men trots att jag blivit söndertjatad sen barnsben om vad man kan göra på ön (pappa växte upp i Sölve och åkte på skolutflykt till Hanö titt som tätt) är det en helt fantastisk ö.
Det är kargt och stenigt men vackert på delar av Hanö
Fyren
Bönsäcken är en udde bestående av miljontals slipade runda stenar
Det är en plats bestående av klippor och bergshällar, turkosblått hav och urberg men också av de mest fantastiska trollskogar där du kliver fram över mossiga stenar, en strand som är skapad av miljontals stenar som slipats runda av havet (Bönsäcken) och beroende på vindriktning flyttas stenarna av vågorna och udden ändrar utseende och form. Var namnet kommer ifrån vet ingen riktigt, enligt vissa ska det förr i tiden ha hållits gudstjänster här men enligt en annan historia strandade en skuta fullastad med bönor i säckar utanför udden. En sägen berättar att en jättekvinna som bodde på Hanö tröttnade på ensamheten och bestämde sig för att bygga en stenbro över sundet för att ta sig till fastlandet. Hon samlade massor av stenar i sitt förkläde, men snubblade till och alla stenar föll ur och hamnade nere vid strandkanten, och så bildades Bönsäcken.
På Hanö finns också engelska gravar från Napoleonkrigen eftersom ön utgjorde bas för den engelska örlogsflottan under åren 1810–1812. Här vilar 15 sjömän under vittrande stenar, varav de flesta namnen för länge sedan är bortglömda, men två vet man vad de hette: William Miller och Clifford Williams.
Trollskogar med låga lövträd och stenar täckta med mossa finns det gott om. Här i regn
En kyrkogård med engelska gravar. Här begravdes soldater under Napoleonkrigen eftersom England utnyttjade Hanö som bas i Östersjön
Det finns många sällsamheter i Blekinge och många sägner och legender kring öarna i skärgården. Tillbaka till dessa klippblock och skrevor som jag klättrar omkring bland i plötsligt ösregn innan jag upptäcker ingången till den lilla grottan. Stenbumlingar ligger märkligt utplacerade i landskapet som om någon kastat dem huller om buller och rivit upp berggrunden. Men det är så klart spåren efter drakens kraschlandning när han flög emellan de båda öarna.
Den öppnar upp sig plötsligt när man svänger runt kröken på stigen. Njakajaure (Vuolip Njáhkájávri). En vidunderligt vacker sjö, som ett glimmande öga som speglar himlen bland dvärgbjörkar, snår och myrmarker. Molnen skockar sig i hopar, trögflytande och mörka. Regnet hänger i luften. Till och med myggen är dämpade. Ensamheten är total, turisterna har för tillfälligt försvunnit. Det är vidunderligt vackert. Rogivande. Stilla.
En upplevelse så nära du kan komma det gudomliga och magiska, det som vi inte kan se med blotta ögat utan bara anar. Det är lätt att förstå varför många samhällen, så även det samiska, ansåg att vissa platser som till exempel sjöar och forsar var heliga platser.
Det är lite förvånande, vandringen som börjar tvärs över järnvägsspåren från Abisko turisthotell, är en av de enklaste. Därför uppenbarligen populär bland barnfamiljerna. Det är en sträcka på cirka 5-6 kilometer tur och retur och jag har dagen innan sett det mäktiga Kårsafallen och för trött att ta mig till Trollsjön som var planen, så tänker att jag går leden mest för att ha något att göra. Men det blir en av de finaste upplevelserna på hela resan.
Man följer orange markeringar en bit in på Kungsleden innan man kommer fram till ”Marmorbrottet”, där det faktiskt bröts marmor på 1800-talet. Förbi och längs med den virvlande älven på vägen upp har man en makalös utsikt över klippor och vattenfall.
Sedan dyker sjön upp som genom ett trollslag.
På vägen tillbaka balanserar man på smala stundtals vattendränkta träspångar över sankmarker och myrar, där hjortronen lyser röda. En del av marken utgörs av öppna fjällhedar där tjälen aldrig går ur marken. En del hjortron har redan börjat bli mogna medan andra har någon vecka kvar. Svamp finns det gott om, både Karl Johan, diverse soppar och blodriska. Vad jag kan läsa mig till är det för övrigt tillåtet att plocka bär och svamp i Abisko nationalpark.
Men jag hinner stanna länge vid sjön. Slår mig ner på en sten och blickar ut över vattnet. I fjärran syns de avlägsna fjällen med sina snötyngda toppar och blå silhuetter. Bakom mig surrar mygg och knott i snåren. Några små vita blommor på rangliga stänglar höjer sina huvuden ovan ljungen. Tittar man ner i vattnet i sjön syns stenarna som slipats släta av vågorna i årtusenden i olika färger. Det är ett evigt växelspel mellan ljus och mörker. Mellan regnets skugga och solen som bryter fram bakom molnen. I sjön häckar storlommen och man ska tydligen kunna se silvertärnor, men det verkar inte som om några fåglar är ute eller så ser jag dem inte.
Sjöar har i många samhällen ansetts heliga. Under stenålder och framför allt bronsålder, för flera tusen år sedan, offrade man i sjöar och vattendrag. Inom den samiska folktron och mytologin ansågs som sagt vissa platser i landskapet som forsar, sjöar och andra vattendrag heliga. Enligt traditionen rådde Tjasolmai eller Tjáhtjeålmåj (vattenmannen) över sjöar och vatten och gav fiskelycka. Det var guden som förde fisken till kroken. Kanske finns han någonstans där ute i djupet i sjön. Det är lätt att förstå hur berättelserna kom till och det är lätt att gripas av mystiken när man sitter vid Njáhkájávris strand.
För en kort sekund drar molnen isär och solen gjuter silver på vågorna. Världen förvandlas till ett silverdis. Och näst intill osynliga ringar sprids på vattnet som om de rördes av vinden eller en osynlig hand.
Mjölke eller mjölkört kallas också för rallarros. De lila blommorna på långa höga stänglar, som är så vackra att se på, växer alldeles invid Abiskojåkka och i bakgrunden hörs bruset från älven. Järnvägen mellan Kiruna och Narvik öppnade 1902. Tusentals rallare slet med att bygga den och många, många fick sätta livet till. Blomman fick smeknamnet eftersom den ofta växte upp efter rallarnas arbete med att anlägga tågräls mitt ute i skogen. Den lyser lila i stora klungor invid rallarleden, den väg som användes till att frakta material för järnvägen med häst och vagn mellan Abisko och Rombaksfjorden i Norge. Som en hälsning från det förgångna och alla de vars röster tystnat och nu bara anas som viskningar i vinden men vars gärningar är långt ifrån bortglömda.
Rallarleden är 55 kilometer lång men man kan följa den i korta sträckor, till exempel på en led mellan Björkliden och Abisko som är cirka 8 kilometer lång och går längs med berget Njullá. Jag vandrar delar av sträckan och det är grönskande omgivningar med mängder av blommor och buskar, små björkskogar men högre upp ersätts dessa av mossmarker och myrar. Rallarrosorna växer överallt. När skogar röjdes och ibland brändes ned ökade nämligen kvävehalten i marken vilket gynnar växten som kan bli upp emot 1,5 meter hög.
Rallarna var ursprungligen grov- eller lantarbetare, historieskrivaren Torvald Karlbom beskrev de första rallarna som ”många gånger vildsinta men också veka före detta bonddrängar och torparepojkar”. De sökte sig till järnvägsbyggen som poppade upp ur jorden som svampar framför allt under 1800-talets senare hälft då de stora stambanorna byggdes.
Arbetet var tungt och riskfyllt, arbetsvillkoren usla och dagarna långa. Man använde spett, spade, grova störar, stenborrar, släggor ochskottkärror. Bostäderna utgjordes av barackliknande skjul, jord- och stenkulor och det berättas om hur ett 15-tal man eller flera fick dela på ett rum i ett skjul på 25 kvadratmeter där det regnade och blåste in. Kosten var undermålig, under bygget av Malmbanan rådde handelsmonopol längs banan och den mat som fanns tillgänglig var mager gulaktig salt sill och illaluktande fläsk där maskarna fick skrapas bort (skriver Gustav Rosén som sedermera blev tidningsman, politiker och landshövding i Västerbotten).
Rallarelag från bygget av Malmbanan. Foto Järnvägsmuseet, från Digitalt Museum.
Rallarna kunde vara illa ansedda i de bygder där de drog fram och förknippades med oregerliga slagsmål (rallarslagsmål), hejdlöst drickande och festande och stor framgång bland traktens kvinnor vilket förstås väckte ont blod. Men de byggde järnvägarna och stambanorna som bland annat kunde frakta malm från gruvorna.
Rälsläggarlag /rallare/ från järnvägsbygget 1885, Malmbanan. Foto: Järnvägsmuseet fri att använda från Digitalt Museum
Rallarfamilj vid byggnation av Malmbanan i närheten av Luossavaara. Foto: Järnvägsmuseet hämtat från Digitalt Museum
På bevarade svartvita bilder syns männen med grova kängor eller stövlar, västar, mollskinnsbyxor och hatt, mössa eller keps. Allvarliga eller leende, ibland med de tunga arbetsredskapen i händerna som om de bara tagit en paus och fotografen bett dem ställa upp sig framför kameran. Men det finns också kvinnor med på bilderna, ofta kokerskor ansvariga för matlagning åt rallarlagen. En av de mest berömda kvinnorna kallades Svarta Björn men hette egentligen Anna Rebecka Hofstad. Hon var norska och beskrivs som mycket vacker och intelligent med långt mörkt hår och vackra ögon. Hon levde ett hårt liv, enligt en del forskare blev hon hänsynslöst utnyttjad av rallarna och avled av olika sjukdomar endast 23 år gammal. Enligt andra källor ska hon ha kommit i bråk med en annan kvinna som också arbetade som kokerska, och avled till följd av de skador hon ådrog sig i bråket. Vilka var dessa kvinnor? Vad blev deras livsöden? Hur såg deras vardag ut? Frågorna hopar sig.
Tar man sig bort till Björkliden är det bara några kilometer vidare till Tornehamns kyrkogård, även kallad för rallarkyrkogården. Här begravdes de som dog när Malmbanan byggdes, första begravningen hölls 1899. Enkla vita träkors med namn och datum på markerar vilka som sover under marken. Man kan undra över deras livsöden och liv.
De illande rosa och tåliga rallarrosorna på sina långa stänglar vajar i vinden. De finns överallt och viskar sin historia.
Ut i vida världen 