Det är aldrig någonsin tyst på Färöarna. Det finns nämligen en ständigt närvarande varelse – vinden. Den kan vara en lätt smekning över gräset i solen som förvandlar hela sluttningar till skimrande böljande smaragdgröna hav, men oftare är den obarmhärtig i sin urkraft. Och man fryser ständigt.

Att strosa längs med gatorna i Torshamn, Färöarnas huvudstad, en söndagseftermiddag i oktober är en studie i ödslighet. Några få människor är ute och promenerar, de flesta ackompanjerade av hundar och/eller barn, gatorna är mestadels tomma och butikerna stängda men här och var lyser det ur något kafé eller en bar likt färgglatt upplysta akvarium.

Kvällen innan har jag testat nattlivet och slunkit in på en pub i hamnen. Den gapar nästan tom fast klockan är 21. En kvinna sitter med ett glas öl och en stickning i knät som hon är djupt koncentrerad på. Två kinesiska turister har beställt fisk till ölen och samtalar lågt över fiskrätterna vid ett av borden.

På en barstol hänger en lite kraftigare man som jag först tar för tysk eftersom han oavbrutet pratar om Berlin men som visar sig vara infödd Köpenhamnsbo. Och bakis. Bartendern på populära Mikkeller, en ölbar med ett imponerande sortiment inte minst när det gäller lokala sorter förklarar att bristen på folk utomhus har att göra med årstiden.

Många kaféer och barer är stängda på söndagar, men en del håller öppet

Han kommer ursprungligen från Kuba och säger att sommaren på Färöarna är bäst.

”Då är det en blandning av turister, boende, folk som jobbar på båtarna som minglar till sent. Ofta går man inte ut förrän 01-02 på natten och håller igång tills barerna stänger vid 04. Sen fortsätter festen på gatorna tills solen går upp. Det är skitkul”.

När hösten närmar sig och mörkret faller allt tidigare går folk i ide, lite grann som hemma. Några höstlöv sveps runt av vinden och dansar fram i rännstenen, men det är inte många eftersom det är ont om träd.

Färöarna tillhör Danmark, men har självstyre. Det bor cirka 49 864 personer på de 18 öarna, varav 20 000 av dem i huvudstaden Torshavn (Torshamn). I stans centrum ligger butiker som säljer tröjor, mössor, strumpor, klänningar, vantar, hoodies, det mesta handstickat. Ullen skeppas utomlands, bland annat till Sydamerika där kvinnor stickar plaggen som sedan skickas tillbaka och säljs i affärerna, får jag höra. En färöing jag pratar med förklarar;

”De flesta mödrar, farmödrar, mormödrar, kvinnor som bor här har nog med att sticka till den egna familjen”.

Den färöiska tröjan har fått ett uppsving i och med danska tv-serien ”Brottet” där huvudpersonen Sarah Lund bär en handstickad fiskartröja. Priset följer efter, en tröja är snordyr, men håller troligen länge.

Det blir alltså en rundtur i Torshamn denna söndag eftersom vädret inte är det bästa och båtturen till Vestmanna och fågelskådning fryser inne, på grund av för stark vind och höga vågor.

Konstfull väggmålning i centrala Torshavn

Vid fästet Skansin finns kanoner från andra världskriget, som minner om att Färöarna var en viktig strategisk plats för de allierade

Här återfinns Finansdepartementet och premiärministerns kontor

I Tinganes, den äldsta stadsdelen där redan vikingarna höll ting på 800–1000-talet, kan man beundra de vackra färgglada husen som ligger tätt intill varandra på en liten udde. Vissa byggnader inhyser delar av parlamentet; premiärministerns kontor finns i en söt, röd träbyggnad med gräs på taket liksom Finansdepartementet. Ingen verkar vara hemma och rummen är mörka. Ett större lastfartyg backar in med hjälp av några mindre pråmar och lägger till tätt följd av havsfåglarnas skrin. Längre bort piskar vinden upp vågorna så skummet yr i luften. Det blåser och det blåser rejält. Vid infarten till Torshavn står byggnadsställningar och inramar en halvfärdig konstruktion som ska bli ett splitternytt hotell. Och två nya tunnlar under havet, den ena på 7,1 km mellan Skálafjørður och Tórshavn den andra på 10,6 km mellan Sandoy och Tórshavn är på g. Samtidigt muttras det om ökade trafikproblem i och med turisternas tillströmning. Allt är förstås relativt, den trafikstockning jag ser innefattar två bilar som kommer från ena hållet och en husvagn som kommer från det andra på en mycket smal väg.

På kvällen fortsätter stormen och ljuden tystnar inte utan hörs genom väggar och tak, men tack och lov för bra isolering som håller kylan ute. Det är en av orsakerna till att grästorv användes till taken förr i tiden, pga att de även isolerade. Ute hörs en symfoni av suckar, rytanden och skrapande ljud mot fönstret från vindens sida till ackompanjemang av ett svagt eko av havets sång i bakgrunden och ett konstant bubblande från elementet. I Torshavn finns ljus men ute på vägarna på öarna finns inga gatlyktor eller trafikljus utan där råder becksvart mörker.

”Man får ta det försiktigt eftersom här finns så mycket får, men jag gillar när det inte är ljuspollution överallt. Nu kan man se stjärnorna”, säger en av de som arbetar på hotellet när jag hämtar te.

Jag håller med och återvänder till mitt rum.

Alltmedan vinden fortsätter sitt eviga sjungande ute i mörkret runt knuten.

Det vilar något mystiskt över Färöarna. Som om det fanns en väl bevarad hemlighet bakom de pittoreskt förtrollande vyerna. Något som anas i luften, i dimslöjorna som sveper in det karga landskapet när vädret slår om på bråkdelen av en sekund från sol till hällande regn. En hemlighet bara vinden och det dolda som vakar i skuggorna och djupt under jorden känner till.

Böljande hav av gräs täcker sluttningarna, dramatiska fjordar, karga svarta klippor och ödsliga stränder där havet slår in i skummande vågor kantar kusterna. Hus som liknar något hämtat ur sagorna med taken täckta av grästuvor. Det är ett vindpinat landskap där naturen är kung och människan endast välkomnad på nåder. Där fåglarnas sång hörs tidigt om morgonen och vindens röst är ständigt närvarande. Det är inte för inte som legender och myter frodas på dessa 18 öar som återfinns mitt ute i ingenstans i Nordatlanten. Det är sagor om kvinnor som kan ta sälskepnad, människor som försvunnit i dimman, märkliga varelser i havet och de  alvliknande varelserna – Huldufólk (huldrefolket) – som sägs bo under stenar och högar och som är osynliga.

”Min farmor trodde bergfast på de små grå, det är det många i den äldre generationen som gör än idag. Man skulle vara försiktig med att spränga eller flytta bort stenar för då kunde man förarga dem och det kunde betyda otur i generationer”, berättar vår guide.

Vi har bokat en tur som tar oss runt den största ön Streymoy. Vår pratsamme guide underhåller gruppen (jag, ett förälskat par från Köpenhamn som ständigt tar bilder på varandra, en ung tjej från Frankrike) med allehanda anekdoter om Färöarnas historia, berättar om fiskeindustrin och den månghundraåriga traditionen av valfångst, främst grindval, något som på senare tid blivit kontroversiellt. Men de idkar inte nöjesjakt utan allt på valarna tas tillvara och en val kan ge mat under en hel vinter. Samtalet kommer in på den växande laxodlingsindustrin, på många platser ute i fjordarna finns stora ringformade anläggningar där ytan även på håll krusas av laxar.

”Vi har ett av världens största företag för produktion av lax, men det finns en oro för att odlingarna i fjordarna, om de blir för stora och många, kan störa annat marint liv”.

Det är ett vidunderligt vackert landskap som ser ut som hämtat från en dröm. De vidsträckta markerna med böljande gräs, de dramatiska fjordarna, det turkosblå vattnet, fåglarna. En dröm om det vilda, det otämjbara, det som finns i civilisationens utkant och djupt i skuggorna eller i solreflexerna över ett öppet hav. Men platser som den här håller på att försvinna och människan är främsta orsaken.

Vår guide har bott ett par år i Köpenhamn, rest runt utomlands, men återvänt hem och vallar, förutom turister, även får, som han har ett ganska stort antal av. Fårproduktion/skötsel är en viktig industri och fåren finns överallt. Förr var det ullen man ville åt men numera är det främst köttet. Fiske, som är den klart viktigaste näringsgrenen drygt 97 procent av exporten utgörs av fiskeriprodukter, och turism är de två andra. För var även fågeljakt vanligt och fågeljägare firade sig ner längs med lodräta klippor för att plocka ägg ur bona och fånga fåglar. Ett riskfyllt och hårt arbete. em tillbaka till turisterna.

Vår guide suckar, just turism är lite av ett tveeggat svärd. Färöarna har de senaste åren vuxit i popularitet och från jordens alla hörn kommer turister som framför allt åker hit för naturen, de vackra vyerna och det rika fågellivet och som inspirerats av filmer och tv-serier. Men det känns som om samhället inte riktigt hunnit vänja sig vid strömmen av folk. Det finns en oro för negativa effekter som till exempel påverkan på miljön, trafikproblem och att häckande fåglar störs av närgångna turister. I vissa fall har markägare börjat ta ut en avgift för alla som vill besöka de mer kända attraktionerna.

”Men det är idiotiskt, de platserna har alltid legat här och folk har kommit och gått. De är till för alla”, säger vår guide och slår ut med armarna.

På Färöarna har det funnits människor sedan järnålder, kanske ännu längre. Allt ifrån de irländska munkarna som kom hit på 400–500-talet till vikingar i långskepp runt 800 e Kr. I Kvivik och i Tjörnuvik finns lämningar av vikingahus och man har även hittat gravar. Vi ser Kirkjubøur, en av Färöarnas äldsta byar och biskopssäte under medeltiden, med Olofskyrkan från 1200-talet, Kungsgården som än idag bebos av en färöisk familj, 17:e generationen och Magnuskatedralen som började byggas men aldrig riktigt blev klar, ingen vet varför. Enligt sägnen ska Kirkjubøur en gång ha bestått av 50 hus, men de flesta blev bortspolade av en storm. Vi fortsätter till den lilla byn Tjörnuvik, nerifrån stranden ser man tydligt klipporna Risin och Kellingin. Enligt legenden kom den isländske jätten och hans fru, en häxa, till Färöarna för att stjäla öarna åt Island. De knöt ett rep runt det närliggande berget Eiðiskollur för att kunna dra upp öarna men såg inte att solen gick upp och förvandlades till sten. Nu vakar de för evigt över bukten.

”Kungsgården” som än idag benos av samma familj, 17:e generationen

Den ofullbordade Magnuskatedralen

Olofskyrkan, Färöarnas äldsta kyrka

Risin och Kellingin enligt legenden en jätte och en häxa som försökte stjäla Föröarna men förvandlades till sten när solen gick upp

Vattenfallet Vikafossur, där vinden är så stark att vattnet blåser uppåt och sidledes, är ett annat stopp. Sedan är vi framme vid Saksun beläget vid en lagun på inlandet av den nordvästliga delen av Streymoy och en av de mest fotograferade platserna på Färöarna, med de små karakteristiska husen med grästäckta tak. Överallt längs vägar och på sluttningar betar får med tjocka pälsar i färger alltifrån gyllene brunt, till brokigt, vitt och svart. Då och då syns flockar med tamgäss, gås är för övrigt vad som vankas på julbordet. Längs en stig som löper rakt upp i bergen står en samling bilar, det är markägare som är ute för att hämta in sina får för slaktsäsongen som startar i oktober. Ett hårt arbete berättar vår guide men gör en paus och kikar upp mot himlen; ”men ok idag, det regnar i alla fall inte”.

Den ensligt belägna ögruppen som ligger mitt emellan Norge, Skottland och Island liknar ingenting annat. En av de mest berömda färöiska författarna, William Heinesen, har kallat Färöarna för ett ”sandkorn på golvet i en balsal, ett ensamt blyfärgat litet land långt ut i det kvicksilverlysande världshavet”.

Han har en poäng. I Saksun har vinden tilltagit och ett lätt duggregn hänger i luften. Dimman stiger upp ur marken och sveper in gräset i ett ulligt duntäcke. Det blir svårt att se handen framför sig. Vi går i en rad längs med en sluttning med utsikt över lagunen och vattenfallet bakom oss. Vinden gör att orden flyger iväg och öronen ringer. Det känns som om någon iakttar oss, något alldeles bakom ryggen. Men när jag vänder mig om finns det ingen där. Bara stenar, några kullar och dimman. Ur vilken vakande grå ögon kanske iakttar oss.