Slingrande gränder, klocktorn, vackra renässanspalats och små trattorier som hål i väggen där stämningen är stökig men hemtrevlig, maten gudomlig och vinet flödar. Nedanför Appeninernas böljande gröna kullar ligger Toscanas huvudstad Florens – en medeltida dröm.

Det är när kvällssolen precis går ner över Arno och den blå septemberskymningen sakta kommer krypande och sveper in stans gator i ett suddigt skimmer likt en abstrakt målning som staden går från turistmagnet till en tidslös och magisk plats. Turisthorder och japaner med kameror bleknar bort, seklerna skalas av och plötsligt befinner du dig i en renässanstad där du förväntar dig se Galileo svänga runt ett hörn på språng eller hitta Leonardo da vinci i sin ateljé med penseln i högsta hugg.

Florens är en av mina favoritstäder, jag har varit här förr och blev förälskad första gången jag klev av tåget en riktigt ruskig och dimmig kväll sent i november. Det vilar något magiskt och drömlikt över hela stan trots alla turister som trängs på gatorna.

Kanske för att det påminner lite grann om ett jättelikt konstmuseum med sin arkitektur, vackra byggnader och stenpalats. Där finns den tårtbakelseliknande katedralen Santa Maria del Fiore som kröns av den välkända duomon, kupolen, som skapades av Filippo Brunelleschi. Det stora Uffiziepalatset där tavlor som Botticellis ”Våren” och Leonardo da Vincis verk trängs med andra renässansmästare. Den smäckert välvda bron Ponte Vecchio där guldsmedsbutiker numera huserar men som några sekler tillbaka var ett tillhåll för slaktare och garvare, där blodet behändigt rann rätt ner i floden. Innan de styrande furstarna satte stopp för den illaluktande kommersen.

Men till skillnad från ett konstmuseum är Florens en levande stad.

Överallt på gatorna trängs människor – turister och infödingar. Om kvällarna när mörkret fallit fylls uteserveringarna av florentinare som dricker vin, intar sin aperitivo (ett smörgåsbord i miniatyr med pasta- och grönsaksrätter, salami, proscuttio, ostar, bröd och risotto och allt är gratis när du köper ett glas) och småpratar med vänner. Ett perfekt sätt att äta sig mätt för en billig peng.

Ett annat fenomen är ”Vinaini”. Pyttesmå tavernor som vattenhål i väggen där du kan köpa god mat, oftast enklare ostbrickor eller paninis och sedan avnjuta dessa ute på trottoaren tillsammans med ditt vin.

Min första dag i Florens strosar jag längs med Arno i skymningen och ser solen går ner bakom kullarna och den blommande bougainvillean på andra sidan vattnet. Fullmånen stiger upp i dess ställe på den bleka himlen och även om det är kyligare i september, min väninna Carolina som är tvättäkta florentinska huttrar i vinden trots vinterjacka, är den 18-gradiga kvällen knappast kall.

Vi sneddar över floden till torget vid Basilica Santo Spirito som förvandlas till ett enda stort party på fredags- och lördagskvällar då alla minglar under bar himmel med öl- och vinglas i händerna och går från bar till bar.

På vägen passerar vi Trattoria Casalinga, välkänd från boken om kannibalen Hannibal. Delar av filmen spelades faktiskt in i Florens och i boken nämns hur Hannibal Lector strosar runt i stan och känner lukten av ”Fiorentina bifteca” från denna restaurang.

Vi skippar dock blodig biff och äter en sen middag på en liten osteria med god mat och vin. Carolinas alla vänner kommer ner en efter en och slår sig ner vid vårt bord. Stämningen är munter, ljudnivån hög, kyparna skämtar med alla och bjuder frikostigt på prosecco och limoncello. Maten – tagliatelle med ragu på köttfärs och Karl Johan-svamp är gudomlig. Cheesecaken med jordgubbar likaså.

Utanför restaurangen lyser månen och när vi vinglar hem i natten speglar sig alla ljusen från staden i Arnos vatten.

Jag tycker mig för en sekund ana skuggan av en renässansklädd furste skymta förbi i pelargången längs floden, men sedan försvinner han lika snabbt uppslukad av natten.