För några år sedan bärgades 168 flaskor champagne daterade 1830 från ett vrak på havsbottnen utanför Åland.
De flesta buteljerna var av märket Veuve Clicquot.
Skeppets destination förblir ett mysterium och vem som skulle njuta av den ädla drycken likaså men flaskorna förvaras numera på ”en hemlig plats” i den åländska skärgården.

Åland är lite som champagne – magisk, sprudlande, glädjefylld.

Ön är liten och har knappt 29 000 invånare och Mariehamn som man till fots traskar igenom på en kvart, känns som en idyllisk småstad från svunna tider. Inga stora köpkedjor och få snabbmatsställen men desto fler småbutiker och söta kaféer som serverar den typiska åländska pannkakan med sylt och vispgrädde.

Men här finns också vidsträckta kala klippor, urskogar, långa sandstränder, grottor som vetter ut mot havet och bergsknallar som badar i kvällssolen. Det är  något särskilt med den här ön som är svårt att sätta fingret på, men förra veckan var jag tillbaka för tredje gången på lika många år för att fira midsommar tillsammans med goda vänner. Vi hann med både picknick på sandstranden i solnedgången, omgiven av påfåglar (en särskild liten park, Lilla Holmen med kaniner och många olika fåglar som går lösa men som stängs in på kvällen) och jag tog även en tur till Degersand, en plats som enligt engelska guideböcker benämns som Europas ”finaste men även hemligaste” sandstrand.

Väninnan valde istället att låna en cykel från hotellet för att ta sig till platsen med det mycket säregna och lätt fnitterframkallande namnet ”Lemland”.

Ska man ta sig runt på ön så märks Ålands säregenhet tydligt. Bussförbindelserna lämnar mycket i övrigt att önska och har man inte bil kommer man inte långt. Jag hittade en buss som gick halvvägs dit jag var på väg och tänkte glatt att jag skulle gå resterande bit – en nätt promenad på nästan en mil i sommarhettan. Men icke. Busschauffören såg djupt grubblande ut när jag sade vart jag skulle och ordnade raskt skjuts med en gubbe i keps som var på väg åt samma håll. Inklämd i en ganska skraltig pick-up utan säten i baksätet, lätt trasiga rutor och med två åländska män i framsätet skulle man kunna känna sig lätt nervös. Men icke. De pratade glatt på om vädret, frugan (den enes), huset (som den yngre höll på att bygga) kajaken och midsommar.

Undanskymda men vackra stranden vid Degersand

Och så vädret igen. Snällt fick jag skjuts hela vägen dit jag skulle.

Och röda klippor

Tillbaka händer samma sak där jag traskar fram på den ringlande landsvägen som är omgiven av försommarfagra blommande ängar, lummiga buskar och här och var små hus inklämda i grönskan. En snäll dam (som det visar sig senare hyr ut stugor i området) i en nästan lika skraltig pickup stannar till och säger att jag ”OMÖJLIGT FÅR” fortsätta och gå den långa vägen. Så jag hoppar in och får lift tillbaka till busshållsplatsen.

Åland måste vara paradiset på jorden för varje liftare.

Gulliga Mia har hus på ön och midsommarafton tillbringades i hennes trädgård efter en tur ner till midsommarstången och det allmänna firandet. Åländska midsommarstänger liknar inte svenska överhuvudtaget men glädjen, sångerna och danserna är sig rätt lika.

Efter att ha dukat upp ett gigantiskt midsommarbord med rökt ålandslax, sill, kokt nypotatis, gräslök, gräddfil, såser, grillat, salt kött, åländskt knäckebröd, åländsk ost, sallad och diverse nubbar satte vi oss ute i trädgården.

Solen tittade fram frampå kvällskanten och världen var så där obeskrivligt vacker som bara en svensk (eller åländsk) sommarkväll kan vara i juni. Några surrande mygg runt bordet. Vita hundkäx som brer ut sig som skummande vita flor i skymningen. Doften av rosor, syrénbuskar, kaprifol och gräs. Ljuset som svävar i silvrade moln längs markerna, det blir ju aldrig riktigt mörkt dessa nätter. De immiga snapsglasen.

Någon champagne blev det inte till midsommar. Men nästa gång jag är tillbaka på Åland ska jag ge mig ut på skattjakt och leta efter de där gömda flaskorna från 1830 som förvaras någonstans i skärgården. Jag lovar att berätta hur det går!

Glada midsommarfirande början av kvällen.

Här hela gänget, Mia värdinnan, ståendes. Undertecknad tar fotot.