Jag går en sväng med soporna när jag kommer hem från jobbet vid halv elva en varm och strålande vacker sensommarkväll i juli. Inte för att jag nödvändigtvis är tvungen utan för att jag med påsen i ena handen och mobilen i den andra letar efter Pokémons.

Det finns inte särskilt många på Stora Essingen.

Men det är en förbluffande avkopplande sysselsättning med en hypnotisk dragningskraft. Att kunna försvinna in i en annan verklighet som existerar parallellt med vår egen. En verklighet där två världar blandas samman och flyter in i varandra som vattenfärger och de enda monster som finns är söta och du fångar dem lätt med bollar.

Det var egentligen tänkt att detta inlägg skulle handla om Nice och hur det var att komma ner dit mitt i kaoset förra helgen.

Om sorgen och chocken, om de sörjande som letade efter sina anhöriga, om de skadade och traumatiserade barnen, om alla beväpnade polisstyrkor, om de unga reservisterna som patrullerade på Nice flygplats dagarna efter dådet med skarpladdade vapen, nervösa ögon och k-pistar i krampaktiga grepp, om tårarna och förtvivlan, hettan, trafikkaoset, blomsterhavet som bara växte, människor med darrande händer som skakade när de berättade vad de varit med om, den avspärrade strandpromenaden med kropparna som fortfarande inte hunnit hämtas till bårhuset, ljudet av vågor från havet likt ett ständigt bakgrundsljud.

Mötena dröjer sig kvar – den gravida kvinnan som räddades genom att hennes man knuffade undan henne innan han själv mejades ner. Killen som jobbade på ett hotell och var tvungen att lägga kroppen av den döde 11-årige pojken i rummet där bagaget förvarades för att inte orsaka panik bland övriga 200 människor som flydde in i lobbyn och tillbringade timmar sovandes i korridorerna där av rädsla. Familjen där alla omkom utom en som blev ensam kvar. Den unga tjejen som satt och skakade i hela kroppen när hon berättade hur hon sprang ur bilen och sökte skydd i ett hus och såg döende och skadade människor ligga överallt. Kvinnan som bodde granne med gärningsmannens exfru och barn och som klarade sig men som berättade för mig att hennes barn bara grät hela dagarna och vägrade att gå ut eftersom de var livrädda för att bli överkörda. Traumatiserade även om skadorna i det här fallet var osynliga.

Och så – den tyska kvinnan i matbutiken…

Så här skrev jag om mötet då:

En välklädd tysk kvinna i 40-årsåldern inne i mataffären håller på och letar förvirrat efter betalkortet i handväskan, hennes engelska är knagglig, franskan obefintlig. Till slut hittar hon kontanter som hon lägger fram med darrande händer och jag börjar plötsligt lyssna till vad hon försöker förmedla på engelska till den franska kassörskan.

”Jag är här och letar efter min dotter som de säger är rapporterad saknad, hemma i Tyskland har de börjat sörja henne redan men jag vill ha bevis att hon är död. Jag har fortfarande inte hittat henne på något sjukhus. Jag har gått runt och letat och hon finns ingenstans. Kan ingen hjälpa mig?”

Försöker på halvdan tyska fråga om hon varit hos polisen och hon säger att det har hon men att de ingenting vet.
Vi skiljs åt utanför matbutiken.
Hon ska fortsätta leta.

Hela vägen tillbaka till hotellet bränner tanken i mig…borde jag ha försökt hjälpa henne, följt med henne? Jag talar trots allt franska. Värmen obeskrivlig här nere idag, sorgen ännu värre. Och värst är ovissheten.

Igår sköts tio personer ihjäl i tyska München, många av dem barn och unga. Det är svårt att ta in när minnesbilderna från södra Frankrike fortfarande bränner bakom ögonlocken.

Det här inlägget skulle handla om Nice.

Men det är svårt att prata om och beskriva det oförståeliga och obegripliga. Som Nice och München och Paris och Bryssel och Orlando och Utöya och alla andra platser som de senaste åren etsat sig in i minnet.

Istället laddar jag ner hypade Pokémon Go för att fördriva tankarna. Jag kan förstå tjusningen och fascinationen med att försvinna in i en tecknad värld som är så nära, bara en hårsmån ifrån vår egen. En värld som är så mycket roligare och ljusare där jag letar efter Mankey, Weedle, Bulbasaur och springer runt på vägarna och skjuter Pokémon-bollar.

Och när julinatten sänker sig så inser jag att det faktiskt har hunnit gå två hela timmar när jag nästan inte tänkte alls på hur det gick för den tyska kvinnan och alla barnen.