Jag har smittats av Svalbardbacillen.
Eller polarbacillen, ett annat namn på sjukan som skördar offer vid Spetsbergen. Jag misstänker att även väninnan har fått sig en släng. Svalbardbacillen är nämligen det som drabbar många turister som besöker ögruppen enligt lokalinvånarna; Man vill inte åka därifrån alt man vill åka tillbaka så fort som möjligt. I värsta/bästa fall stannar man kvar.

Från båten ser vi de märkliga ödsliga klipporna och bergen sticka upp nära havet som mörka skuggor mot den ljusa himlen. Det är kallt och blåsigt men alla på båten är rejält påpälsade med kängor, vindtygsjackor, mössor och långkallingar. Naturen runt omkring är fascinerande, det liknar lite ett kalt månlandskap. Bara karg växtlighet, mossor och små plantor finns nu när de korta sommarmånaderna snart är över. Under största delen av året är det snö och mörkt, mellan september-mars 24 timmar om dygnet.
När vi seglar förbi det av permafrost ständigt frusna landskapet är det svårt att tänka sig att för miljontals år sedan var det här grönskande öar, skogar och träskmarker där dinosaurier strövade. Allt som nu finns kvar är fossiler och ben från urtidsödlorna. Förutom dessa berg, raviner och vidder som nu till stor del är täckta av is.

Ren vid övergivna gruvbyn Pyramiden

Svalbard är märkligt, invånarna betalar inte skatt, invandringen är helt fri, rasistiska partier finns det inte en skymt av men inte heller socialförsäkringar eller hemtjänstföretag. De som är äldre får antingen hjälp av grannarna när det behövs eller flyttar tillbaka till fastlandet, berättar Hilda Kristin Rösvik, chefredaktör på Svalbardsposten, världens nordligaste tidning. Det var Hilda som var först, av en slump eftersom hon bodde i närheten, med att berätta – och fånga på film – när en isbjörn tog sig in i ett garage och försåg sig med rödvin och choklad för att sedan belåten klättra ut igen. Det blev en världsnyhet. Enligt Rösvik har de flesta boende vid Spetsbergen även en fastlandsadress, men ja, de föredrar att bo på Svalbard.
Och det är inte konstigt att förstå.
För några mer sociala, trevliga och intressanta människor har jag sällan råkat. Och då handlar det om allt ifrån studenter och turister, till fiskare, gruvarbetare och forskare som är där för att forska på mossor och som ser ut som karikatyrer från en Tintin-serie.

Vi åker på lite olika turer under våra fem dagar; till den ryska bosättningen Barentsburg och övergivna gruvbyn Pyramiden, en tur i Longyearbyen och en av alla hundkennlar och förbi Domedagsvalvet eller ”Global Seed Vault”, en global genbank/frövalv där hundratusentals fröer från olika grödor bevaras djupt inne i iskalla bergskammare. Om katastrofen kommer. Här finns också en liten kyrka och en röd byggnad. Vår guide berättar att i den röda byggnaden leds en kortare utbildning i att skjuta och hantera ett vapen ifall man planerar att ge sig ut i vildmarken på egen hand. På grund av isbjörnarna.

Det globala frövalvet

En av huvudorsakerna till Svalbardsresan är att se isbjörnar. Det lyckas vi med, på mysiga båten Polargirl når vi både Pyramiden och Nordenskiöldglaciären, som ligger norr från Longyearbyen. Enorma mängder is som skimrar i blått, turkos och grönt beroende på hur solen står och hur tjockt istäcket är möter oss vid glaciären. I de enorma ismassorna skymtar ett vattenfall, smältvatten som forsar fram. Vår guide pekar med handen på ett gigantiskt isfritt område, en landtunga som sticker ut i havet och som för 150 år sedan fortfarande var täckt av is. Klimatförändringarna syns tydligt, säger han. I våras upplevde man den varmaste våren i mannaminne med 15 grader över det normala vissa dagar. Den globala uppvärmningen är inte en diffus och lite skrämmande tanke utan här ett reellt hot.

Även på andra sätt märks påverkan på miljön. Enorma mängder plast flyter iland varje år längs med öarna, det handlar både om större plastföremål men även om mikroplastbitar. Så nu organiseras grupper som åker ut i båt, övernattar vid olika stränder och städar upp. Plockar plast som på sikt skadar både djur- och växtliv.

Men tillbaka till djurlivet, vi ser de söta lunnefåglarna med röda näbbar som flyger förbi likt små helikoptrar och de fantastiska vildrenarna, i stort sett tama och tillbringar 99,9 procent av sin vakna tid under sommaren med att äta. Konstant. Vi lyckas också se isbjörn, något jag drömt om ända sedan jag var barn. Nära Nordenskiöldglaciären har man tidigare i veckan sett en isbjörnshona med två ungar. När vi kommer närmare letar guiden ett par minuter och sedan pekar han på något vitt fluff mellan klipporna. För de med ordentlig zoom går det att se hur den sömniga björnhonan med två ungar sover middag.

Trötta men lyckliga efter en tio timmar lång tur återvänder vi till Longyearbyen. Och den gemytliga stämningen på lokala puben.
Det tål att konstateras än en gång när himlen fortfarande vid 03 på morgonen är lika ljus som på dagen, jag vill åka tillbaka. Jag vill stanna här. Jag har smittats av Svalbardbacillen.

Torkade krukväxter i igengrodda fönster, ekande tomma rum, toaletter som inte längre fungerar och före detta lägenheter där tusentals fiskmåsar nu byggt sina bon. En gigantisk sporthall och ett annat hus där matsalen eller cantinen var inhyst med storkök och långbord. En biograf och ett hotell som fortfarande serverar ryska bakverk och vodka för 20 norska kronor glaset. Spåren efter de ryska bosättarna är städse närvarande på Svalbard. Pyramiden är den övergivna spökstaden en halvdags båttur bort som fortfarande minner om Sovjets storhetstid och ett förflutet lika fruset i tiden som glaciärerna.

Det är något bisarrt men samtidigt fascinerande och kusligt med spökstäder. Speciellt de som förblivit exakt som de var när den sista invånaren tackade för sig, försvann ut genom dörren och övergav platsen.

Pyramiden är en gammal gruvort vid Billefjorden på Spetsbergen (ca 5 mil norr om Longyearbyen) som grundades 1910 – faktiskt av svenskar – men som sedan såldes till Sovjetunionen 1927. Som mest hade den 1200 invånare och under vissa år kunde man odla i sluttningarna i så kallade kolchosjordbruk. Staden var aktiv, här bodde familjer som försörjde sig genom att arbeta i gruvan och här lekte barnen vid foten av de enorma bergen. Fortfarande kan man se världens nordligaste piano, swimmingpool och Lenin-staty i byn. I ett av husen pekar guiden ut KGB:s kontor. Den 10 oktober 1998 lämnade den sista invånaren stan men platsen ägs fortfarande av ryska gruvbolaget Arktikugol Trust. Hit går det turer från Longyearbyen med antingen snabbåt eller vanlig turistbåt. Det är den senare som är den verkliga hiten eftersom det gör det lättare att se djurlivet. Och vi kliver på den otroligt charmiga Polar girl där man inte bara kan köpa nygräddade våfflor men också blir ompysslad av personalen.

Torkade växter står fortfarande kvar

I andra riktningen från Longyearbyen ligger en ännu aktiv gruvby som grundades på 1920-talet där man fortfarande utvinner kol. I Barentsburg bor ett hundratal invånare varav de flesta är ukrainare och här finns till och med ett sjukhus (3 läkare), postkontor, hotell och restaurang samt ett ryskt konsulat. Världens nordligaste. Vi kliver alltså av på ryskt territorium även om vi fortfarande befinner oss i Norge. Ryska dockor, staty av Lenin och hyllningsord till kommunismen målade på väggarna gör att det känns som en resa tillbaka till öststaterna före Berlinmurens fall. Monumenten har blivit turistattraktioner. Dessvärre hinner vi aldrig in på restaurangen eller ”Röda baren” som inte bara serverar rysk mat, eget hembryggt öl som inte går att köpa någon annanstans eftersom det inte säljs på varken burkar eller flaskor men även en shot innehållande 78 procent sprit. Procenthalten har en direkt korrelation med att vi befinner oss på 78:e breddgraden.

Tillbaka till Pyramiden. Hela platsen är som ett gigantiskt utomhusmuseum, de flesta av byggnaderna är låsta men i några kan man gå in och se resterna från vardagsliv anno 70-80- och sent 90-tal. Bruna väggar, slagord och hyllningar till Kommunismen på skyltar och fokus på Gruvarbetaren, tomma sovbaracker, trästolar, slitna bord. Allting kvarlämnat som det var en gång i tiden.

Vodkapaus inne på hotellet vid Pyramiden

Med åren har Pyramiden blivit ett av de mest populära turistmålen på Svalbard och den övergivna byn står under bevakning. Mellan två och fyra personer bor året runt i omgångar här ute för att vakta byggnaderna. En kille vi träffa som jobbar som guide berättar att han har tillbringat vintern där i fyra månader när det är som mörkast. Det finns inget Internet, ingen radio, tv eller telefon. Den enda möjligheten till kommunikation med fastlandet är via satellittelefon och att ställa sig på en särskild punkt nere i hamnen där man kan få uppkoppling ibland om vädret är bra. Jag frågar hur han står ut med mörker 24 timmar om dygnet och inget Internet. Han rycker på axlarna ser ut att ta det med ro; ”Böcker, jag tog med 100 böcker i väskan och läste ut allihop”.

Jag tycker det låter som det absolut perfekta yrket. Att vakta en spökstad och spendera dagarna med att läsa böcker.

Det finns nån gammal amerikansk Westernrulle där hjälten kommer in från öknen dammig, luggsliten och halvdöd, slår sig ner på en barstol i saloonen tar av sig hatten och slår den mot byxbenet och ber med torr röst om en dubbel whisky. En sådan upplevelse inträffade första dagen i Longyearbyen på Svalbard.

Nattvandring

…Väninnan har nämligen bokat hotellrum i en liten förort som heter Nybyen och ligger ca två kilometer från stadens centrum. Det är en vidunderlig utsikt över höga berg och en bäck med smältvatten från glaciären som rinner nära stugknuten. MEN. Två kilometer enkel tur.

För någon med minimalt intresse av gym, joggning och alla sorters träningsformer innebär detta en studie i träningsvärk. Första dan strilar regnet ner och vi förser oss med regnjackor och vindtygsbyxor och paraply (väninnan). Tar oss ned till centrum där vi bland annat besöker de båda mycket intressanta museerna – Svalbard museum, som handlar om Svalbard och om kolet man utvunnit, om valjägare och hur öngruppen upptäcktes på slutet av 1500-talet och Polar Expedition museum om upptäcktsresanden som försökte ta sig till Nordpolen. Svalbard museum är inrymt i en liten byggnad som även har en konsthall. Här kan man titta på uppstoppade fåglar, fjällräv och isbjörn. Och här får vi även den fascinerande upplysningen om att öarna en gång var täckt av primitiv urskog, träskmarker och ormbunkar där dinosaurier strövade, när de för flera miljoner år sedan låg närmare ekvatorn.
Än en idag går det att hitta fossiler och även ben från de stora ödlorna som levde här en gång i tiden.

På Svalbard tar man av sig skorna överallt – museum, hotell, restauranger. Ofta ser man prydliga rader med skor i entréerna. Vi besöker också Nordpolet, motsvarigheten till Systembolaget. Där man fortfarande använder sig av ransoneringskort. Besökande turister som kommer med flyg får köpa en liter sprit, ett eller två flak öl per månad, obegränsat med vin. Besökare som kommer med båt och båtpersonal får inte köpa något alls. Det kommer människor och handlar och deras kort fylls ordentligt i av tjejen i kassan, ser ut lite som ett gammaldags kortsystem i ett bibliotek.

Vi får det förklarat som att det är gamla regler från tiden när gruvdriften var stor på ön. Männen som jobbade i gruvan köpte mest starksprit och öl, vilket inte var det bästa när de arbetade i sådana riskfyllda miljöer. Kvinnorna på Svalbard drack däremot vin. Därav är vinet fritt.

Vi hinner också lära oss vad en ”sunkpub” är här. Det heter ”brunpub”. Lokala favorithaket är Karlsberger pub. Här verkar alla samlas på kvällarna. Det är mycket vindtygsjackor och fleecetröjor, kängor och studenter.

Tillbaka till ögonblicket som är som hämtat ur en Western. Jo, det är när vi sprungit fram och tillbaka mellan hotellet och stan ett antal ggr de första två dagarna och jag återvänder på eftermiddagen efter museibesök. Väninnan har gått i förväg och själv släpar jag mig fram. Det går långsammare och långsammare. Till slut ser jag som i en uppenbarelse ingången till hotellets bar och restaurang. Det är då jag släpar mig in. Ställer av skorna. Hänger upp regnjackan. Försöker stretcha musklerna. Går till baren och viskar fram min beställning.
Bartendern ser ut som om det händer varje dag.
Det sitter en till i baren, han säger inget men ser ut som om han ler i smyg.

Nicole på huvudgatan.

Vanlig syn här

Renköttshamburgare

En god resenär vet inte vart han är på väg, en fulländad resenär vet inte varifrån han kommer.                                                                                                Lin Yutang (1895-1976)

På de korniga svartvita bilderna ser man tre män med äventyrslystnad i blicken. Unga, kanske lätt övermodiga och kaxiga, envisa, redan berömda och redo att bidra till vetenskapen. Att sätta Sverige på kartan. De ska bli de första som når Nordpolen via luften. Bakom dem syns luftballongen som ett stort svart klot.
En bild som är förevigad och frusen i tiden.

Konsten att resa är också konsten att upptäcka.

Att öppna sina ögon för resten av världen och kunna drömma sig bort. Att se det andra inte sett även i det vardagliga. Att upptäcka det okända i det kända och tvärtom. Att se världen med nya ögon.

Det kan handla om resor inom den egna hemstaden eller kvarteret lika mycket som till andra världsdelar och kontinenter. Resandet är i sig en livsstil. Mötet med nya kulturer, världsdelar, människor, livsstilar. Och 1800-talet var de stora upptäckarnas och upptäckternas århundraden, då det fortfarande fanns okända platser kvar i världen där ingen människa ännu satt sin fot.

Drömmarnas tidevarv. Lägereldarnas och sagornas tid. Äventyrens sekel.
Den senaste resan går till Svalbard och Longyearbyen, Spetsbergen. Dit förstås en av de mest berömda svenska upptäcktsresande tog sig i slutet av förra seklet. Jag tänker förstås på ingenjör Salomon August Andrée. Mannen som drömde om att ta sig hela vägen till Nordpolen i luftballong. Andrée anlände till Spetsbergen sommaren 1896 tillsammans med studenten och fotografen Nils Strindberg och civilingenjören Knut Fraekel. Det är tre unga män som är redo för äventyr. Från ögruppens nordvästsida, Virgohamna på Danskön, lyfter ”Örnen” den 11 juli 1897 när vädret var gynnsamt. Syftet är inte bara att nå Nordpolen men även att mäta solstrålning, lufttryck och att studera isarna.

Från vänster: Swedenborg, Strindberg, Fraenkel och Andrée

Mycket har skrivits om expeditionen och medlemmarnas tragiska död sedan dess. I 33 år kommer de att vara försvunna från jordens yta utan ett spår innan eftervärlden får veta vad som hänt.

Bara 65 timmar efter start tvingas man nödlanda eftersom ballongen förlorar vätgas och förmågan att kuna styra ballongens färd med så kallade styrlinor som släpar längs med isen förloras redan i början av resan när styrlinorna faller ner i havet. De börjar ta sig fram till fots över packisarna, men det går långsamt. Den 6 oktober når expeditionen fram till Vitön som ska bli deras sista etapp på resan och grav. Troligen dukar de under en efter en, i början av oktober. Andrée själv är den som man tror var vid liv längst.
Länge misstänkte man att männen försvagades av trikinförgiftning efter att ha ätit rått isbjörnskött, men senare tiders forskningsrön gör gällande att de kan ha dödats av isbjörnar. Först 1930 upptäckte en norsk expedition de avlidnas kroppar, tillsammans med dagböcker och ännu oframkallade filmer.

Svartvita bilder som utgör en skakande, nästan surrealistisk dokumentation av den verklighet de genomlevde på packisarna de sista veckorna. Bilder för evigt frusna i tiden. Från lägereldarnas och sagornas tid. Om män som levde med reslusten och upptäckarglädjen i blodet.

När vi stiger iland på de vindpinande och kala öarna mer än 100 år sedan är det som om vinden fortfarande viskar deras namn.

Det finns en isbjörn på flygplatsen i Longyearbyen när vi landar vid Spetsbergen, Svalbard.

Han omges av häpna och överförtjusta turister iförda vindtygsjackor, kängor och ryggsäckar som vill ta selfies. Han är visserligen uppstoppad men stilig och väcker stor förtjusning. I många av den amerikanska urbefolkningens och inuiternas legender är isbjörnen en viktig gestalt och ande, den som lärde människor att jaga säl. I vissa myter kunde isbjörnen skifta skepnad och anta gestalten av en människa. I dagsläget är den på väg att dö ut, hotad av smältande isar och klimatförändringar.

Senare: Klockan är 23 på kvällen och ljuset bedövande, finkornigt, bländande vitt som sand som lägger sig överallt och sticker i ögonen. Det blir aldrig natt utan midnattssolen är enväldig härskare mellan juni-augusti så här nära polcirkeln. Vinden är ständigt närvarande, bränner i kinderna och får ögonen att tåras. Marken är bar, kal, stenig, täckt av sporadisk vegetation. Inte ett träd i sikte. Bergen runt oss likadana, det känns lite som att befinna sig i ett gigantiskt stenbrott eller på en månbas i Longyearbyen.Ett stenkast bort anas havet som en blågrå skugga vid horisonten, solen blänker i vattnet och tittar man från vissa vinklar går det att se bergstopparna och glaciären i fjärran. Himlen är sluten, med enstaka moln. Då och då kommer en bil längs vägen.

Första kvällen tillbringas med en promenad ner till centrum i byn. Den traditionella inhemska nationaldräkten verkar bestå av; vindtygsbyxor, fleecetröja, mössa, vandringskängor, vindtygsjacka och ryggsäck i kombination med eventuellt gevär. SvalBAR är ett lokalt vattenhål med enkel men god typisk pubmat; pizza, hamburgare. En del gäster som ramlar in ställer ordentligt av sig skor, ryggsäckar och gevär vid ingången. Överhuvudtaget verkar skor vara en sådan attiralj som helst ska lämnas utanför huset här i Longyearbyen, innan man kliver inomhus, oavsett om det är på restaurang, hotell eller hemma.

Apropå isbjörnar: på Svalbard får man inte röra sig utanför de enstaka byar som finns utan sällskap av vakt eller vapenlicens. Klimatförändringar med katastrofalt smältande isar har fått till följd att många isbjörnar blir strandade på isflak och svälter ihjäl. En del tar sig också in i bebodda trakter för att leta mat när deras naturliga miljö hotas. Väninnan har bokat hotellrum två kilometer utanför stan på en plats som förr var inkvartering för forna tiders gruvarbetare. De gamla gruvorna ligger ett stenkast bort.

Dagsljuset fortsätter att flöda i midnattssolens timma. Tystnaden monumental.
Kanske är chansen större här att se en isbjörn här? Vi håller tummarna för att vi ska få en skymt av dessa otroligt vackra vita djur på behörigt avstånd. Och att världen ska ta sitt förnuft till fånga och klimathotet på allvar.

Innan de är försvunna för alltid…

Våra närmaste grannar är renar

Det förflutna är märkligt. Ibland känns det mer närvarande än nutiden. Som om man för korta ögonblick kan blicka tillbaka in i tiden och se det som fanns på en plats en gång för länge sedan i en solglimt, i stenarna vid stranden, i skuggan av en trädstam som spöken från det förgångna. Som om marken och skogen minns det förflutna och plockar fram dessa ögonblick som skärvor av tid.

Och att inte minnas eller välja att inte minnas är ett brott värre än många andra.

Det är en olidligt varm dag som det varit så många dagar i rad. Gräset är gult och torrt men i skogen har blåbärssnåren ändå fått små blå kart som lyser ur skuggorna. De stora trädens gröna kronor vajar i en svag vind och sol och skugga målar ett växelmönster över lingonris och mossa och gräs och över granar och stenar.

Inne i snåren rör sig något som liknar en björktrast slött. Och så svänger stigen och jag ser det jag kommit hit för att se…

För att ta sig till Kappsta på Lindingö har jag tagit Lindingöbanan från Ropsten till Skärsätra på södra Lindingö denna söndagsförmiddag. Hamnar i samspråk med konduktören om gårdagskvällens Pridehäng. Han gick i paraden men skulle upp och jobba vid 05 så för honom blev kvällen tidig. För mig blev den sen vilket känns i huvud och kropp.

– Kappsta naturreservat säger du…hmm…är det Brevik som är närmast att kliva av?
Men då höjer protesterande medresenärer sina röster och säger att det är Skärsätra som är närmast och på en sömnig station kliver jag alltså av.
Promenaden går genom ett litet villaområde med imponerande pastellfärgade och vita hus i sekelskiftesstil och stora gräsmattor med dignande äppelträd. Här har inte torkan slagit till eller så har man varit duktig på att vattna. Sedan kommer jag in i skogen på en smal skogsstig täckt av löv och barr och här hörs bara fåglarnas sång. Solens strålar fastnar i lövverken på väg ner mot marken så att allt vilar som i ett gyllene dis.

I gräset anas resterna av ett gammalt hus, bara stengrunderna är kvar. Framför huset på en liten plätt står en portfölj av brons med initialerna RW placerad på gatstenar från Budapest. Det var här Raoul Wallenberg föddes den 4 augusti 1912 i sina morföräldrars sommarställe. Pappan hade gått bort tre månader tidigare och mamman Maj skriver i brev om sin förtvivlan och oro för hur hon skakunna uppfostra sonen på egen hand till att bli en bra människa. Kappsta kom att bli en plats där Raoul tillbringade många av sina barndomssomrar och som han älskade. Sommarstället brann ned 1931 efter ett blixtnedslag och 1986 köpte Lidingö stad marken och skapade det som idag är Kappsta naturreservat. Raoul Wallenberg behöver ingen närmare presentation, han är hjälten som räddade tiotusentals judar under nazisternas utrotning i Budapest men 1945 kidnappades han av ryssarna och sedan dess har hans öde varit en gåta.
Troligen dog han i rysk fångenskap 1947.

Men platsen där han föddes finns kvar, liksom de grå berghällarna och gamla träden som måste ha stått här när han var barn. Det är nästan så att man kan höra det förgångnas viskningar i vinden och i gräset. Som om man genom att vända på huvudet snabbt kan få en blick i ögonvrån av det förflutna och en pojke som springer omkring barfota i gräset och leker.

Det förflutna är märkligt för det är alltid närvarande men ibland kan människor välja att blunda eller att glömma. Men för att inte upprepa historien måste man minnas. I juli fylldes media av bilder på nazistiska NMR på marsch i Almedalen, som trakasserade folk och vars mediekåta medlemmar försökte få så mycket uppmärksamhet och rampljus som möjligt. Och de lyckades.

Jag tycker det är dags att minnas annat.

Till exempel att minnas en enda människas enorma civilkurage och mod. Att minnas hans gärning. Att minnas vad han kämpade emot. I dag har vi ett parti som redan är det tredje största i riksdagen och som går till val på rädsla, glömska och hat. Och som står för allt som ett demokratiskt och fritt samhälle inte är. Som står för mörker och intolerans. Och det skrämmer mig.

En människa kan förändra världen. Och en människa gjorde det.
Tänk på det den 8 september när valet är ditt.