Varje skotte med självaktning känner till Culloden Moor.
Slaget som kom att förändra hela Skottlands framtid och ge eko genom generationer. Ett namn som väcker domedagskänslor hos många, en ödslig och lätt sorgsen plats där vinden spelar en lördagseftermiddag i juli när jag är där. Vinden rör sig genom gräset och får grästuvorna att darra. Flaggor i blått och rött som är utplacerade med jämna mellanrum i rader över fälten fladdrar i brisen. En skylt uppmanar alla att visa respekt eftersom det är krigsgravar. Gångar löper kors och tvärs och områden med välklippta gräsmattor och kullar är i själva verket massgravar där de som dog på slagfältet vilar. Allra längst bort finns ett stentorn en så kallad Memorial Cairn, uppbyggd av stenblock. Det stod klart långt senare under 1800-talet då också de gravstenar i gräset som bär inskriptionen av varje stupad klans namn tillkom.
Flest blommor ligger vid klanen Frasers sten.

Culloden Moor ligger utanför Inverness och det tar cirka en halvtimme dit med bussen. Två typer av turister syns i köerna; historieintresserade turister kontra inbitna Outlander-fans. Idylliskt beläget mitt bland blommade buskage och med en vidsträckt utsikt mot horisonten. Kor med långa horn går och betar utanför området och ett stenkast längre bort ligger Glava Cairn med rösen från stenåldern. Det är svårt att föreställa sig detta som platsen för en tragedi.

Men den 16 april 1746 stod här ett en timme långt och blodigt slag mellan jakobiter och regeringstrupper. Jakobiterna var huvudsakligen katoliker och skotska episkopalister – många högländare men även fransmän, irländare, lågländare och en liten utbrytargrupp av engelska soldater från regementen i Manchester stred i leden. De stödde Charles Edward Stuart (Bonnie Prince Charles) som ansågs vara den rättmätiga arvtagaren till tronen (hans farfar tvingades i landsflykt eftersom han var katolik och man fruktade en katolsk tronföljd). Dessutom var många missnöjda med de lagar som upplöste det skotska parlamentet och skapade en union, kungariket Storbitannien. På andra sidan stred prins, hertig William av Northumberland som härförare över de brittiska regeringstrupperna, han var son till kung Georg II av England.

Under 1745 vann Bonnie Prince Charles flera slag mot de brittiska styrkorna som var upptagna på krigsfronter i Europa. I november befann han sig bara en kort bit ifrån London med över 6 000 män men avråddes av sina närmaste rådgivare att tåga mot huvudstaden. Charles hoppades på stöd från franska kungen i form av trupper, materiel, proviant och pengar. En del av detta nådde fram men den engelska flottan låg beredd längs kusten och hindrade effektivt många franska skepp. Jakobiterna retirerade in i Skottland och de började få ont om proviant. Morgonen den 16 april grydde som den sämsta tänkbara för jakobiterna. Kvällen före hade man tagit ett desperat beslut att försöka sig på en överraskningsattack under natten i skydd av mörkret. Men vädret var uruselt och eftersom man inte kunde tända några facklor snubblade armén runt i timmar inne i skog och i träskmarkerna och många gick vilse. Till slut tvingades Charles ge order om reträtt. Medan Northumberlands män var utvilade var de flesta av Charles män helt utmattade och hungriga efter en lång, kall natt. Slaget var över på bara en timme. Men under den timmen dödades och skadades mellan 1 500-2 000 jakobiter och bara cirka 300 från de brittiska trupperna.

Men efterspelet blev ännu mer brutalt. Civila straff infördes och boskap och hem beslagtogs även från skottar som inte stöttat jakobiterna. William av Northumberland gav sina styrkor fria tyglar att få bukt med de ”vilda högländarna” och han kom att kallas ”Slaktaren” på grund av de brutala övergrepp, förföljelser, våldtäkter och försök att helt utplåna den skotska kulturen som följde i kölvattnet av Culloden.

Det är en märklig känsla att gå runt på Culloden Moor och veta att massgravarna där alla dessa män (men även en del kvinnor och barn som befann sig på slagfältet där ingen skonades) vilar alldeles under gräset. Musik från en säckpipa spelas inne i museet och tonerna når ut genom glasdörrarna. Turister går förbi i grupper med guider. Det är stilla nästan kusligt tyst. Bara vinden rör sig fram och åter över markerna på lätta fötter likt alla de män som stod här en gång för över 270 år sedan.

Men även om Skottland fick betala dyrt för nederlaget vid Culloden Moor hade skottarna sitt eget sätt att visa att de vägrade ge sig.
I England hyllades William av Northumberland som en hjälte och ska ha gett smeknamn åt en blomma, nämligen borstnejlikan, som kallades ”Sweet William”. Även i Skottland fick samma växt ett namn, men här kallades den i folkmun för ”Stinking Billy”.