Jag är övertygad om att han tittar på mig. Att han blickar nyfiket rakt ut i rummet då och då och sneglar bort mot skrivbordet där jag sitter. Så fort jag har huvudet bortvänt känns det som om jag är iakttagen. Av en högländare i full mundering med kilt, hosor, mössa med fjädrar (balmoral alt glengarry) och sporran, midjeväskan som ingår i den traditionell dräkten eftersom det inte finns några fickor på kilten.
Det är bara det är att det är en tavla som hänger på väggen inne på Royal Highland hotel.

Det börjar liksom inte riktigt bra.
Värmen funkar inte i första rummet så jag ber att få byta till ett annat rum, en bagatell kan man tycka men den unga tjejen i receptionen ser väldigt tveksam ut;”ja vi har ju…hmm…ett rum till som du skulle kunna få, men…ehh jag måste kolla”.
Jaha tänker jag, det kanske inte är städat eller något annat eftersom hon är så tveksam men så är inte fallet, ska det visa sig.

Jag har alltså bokat rum på Royal Highland hotel i Inverness, efter en lång dag med flyg från Färöarna och sedan tåg från Edinburgh i nästan fyra timmar och jag vill ha ett hotellrum nära stationen. Det är ett gammaldags hotell och att ta ett kliv genom porten in i foajén är som att ramla rätt in i en Agatha Christie-deckare från 1920-talet. Eller möjligtvis en sekelskiftesmålning. Förgyllda speglar i hörnen, utsirade vita pelare, uppstoppade hjorthuvuden på väggarna, heltäckningsmatta i tartanfärger och en stor svängd trappa som sägs ha varit förebilden en gång i tiden för den som byggdes upp på Titanic.

Bredvid finns en liten bardisk av trä där bartendern i vitt och svart, med välstruken fluga och väst, blandar drinkar och häller upp whisky. Du kan också fortsätta in i restaurangen ”Ash” där Haggis med tillbehör, ankbröst, steak minute, kyckling med whiskysås, svamp- och kycklingpaj och haddock (nån sorts fisk) i frityrsmet gjord på Guiness står på menyn.

Det är lätt att bli överväldigad.

Hotellet byggdes 1855 och hette då The Station hotel, inte så konstigt eftersom det ligger vägg i vägg med stationen. Mitt rum har nummer 120. I min hand får jag en gammaldags nyckel med stor tillhörande mässingsbricka, omöjlig att tappa bort. Rummet är en studie i svunna tider lika mycket som lobbyn. Väggarna täcks av slitna gula tapeter med stiliserat mönster av upphöjda blommor, golvet av en brun-beige heltäckningsmatta, mörka antika möbler och mönstrade fåtöljer i hörnen, ett badrum som är gigantiskt men som man måste stänga dörren till när man duschar för att imman inte ska utlösa brandlarmet och fönstren täcks av tunga draperier i skotskrutigt mönster. Genom glasen kan man se ner till tågperrongen. På väggen hänger tavlor varav en på denne skotske gentleman i högländarnas fulla mundering.

Jag byter om, duschar, borstar tänderna, lägger mig i sängen och kan inte somna. Och det är då man INTE ska googla och läsa om att av alla städer och byar i hela Storbritannien är Inverness i skotska högländerna en av de mest ”haunted” fritt översatt ”hemsökta” platser som finns. Hotellet jag bor på har tagit emot tusentals gäster i 164 år och historien sitter kvar i väggarna som en svag doft av cigarettrök och ekot av skratt från för länge sedan döda människor. När mörkret faller och det blir skumt i vrårna är detta tydligare än någonsin.

Under första världskriget var Inverness en knytpunkt, tusentals militärer och unga män som tagit värvning för att strida mot tyskarna passerade stationen. Hotellet kunde hastigt få inkvartera 150 soldater i flottan över en natt efter att sista tåget till slutdestinationen redan avgått, de hjälpte också skadade marinsoldater vars skepp torpederats av tyskarna. Alldeles i början av kriget fungerade hotellet också som ett spionnäste för motståndarsidan, två personer, en man och en kvinna avslöjades och fördes till London. De dömdes till hårda fängelsestraff och mannen avslutade sin spionkarriär i Tower of London. Om det skulle spöka någonstans så är det nog här.

Highland Railway Society/Am Baile.

Jag släcker inte lampan och det är med en lätt känsla av obehag som jag går och lägger mig. Den välklädde högländaren blickar tystlåten ut över rummet och viker inte en tum med blicken. Plötsligt hörs små knackningar i väggen, från just det hållet. Vilket är lite märkligt eftersom det inte finns något rum på andra sidan väggen. Kanske kan ljud bli uppförstorade i gamla byggnader och låta som de kommer från håll de inte kommer ifrån. Det rasslar till i några rör och knakar lätt som av fotsteg. Troligen grannen ovanpå. Men hade inte jag högsta våningen?  Jag vrider och vänder mig och funderar på om jag ska kolla Netflix istället.

När jag vaknar är det ljust ute.
I dagsljus känns farhågorna från gårdagskvällen overkliga – nästan overkliga.  Den skotske högländarens ögon följer mig fortfarande från porträttet tvärs över rummet och draperiet böljar till som från ett osynligt luftdrag. Men när jag stiger upp visar det sig att det finns betydligt mer skrämmande saker jag sovit bredvid hela natten tillika en rimlig förklaring till rummets extremt känsliga brandlarm…

Brittisk elementlösning. Betydligt mer skrämmande än spöken?