Jag gillar whisky, de allra flesta sorter, men det finns en som smakar ungefär som att slicka på ett förkolnat vedträ, Talisker. Av misstag råkade jag köpa den en gång när den var på extrapris och jag var på en färja till Helsingfors. Därför är det lite komiskt att det är just ett besök på Talisker whiskydestilleri, som plötsligt står på agendan.

Egentligen är det Isle of Skye jag vill se. Ett måste om man är uppe i Högländerna. Isle of Skye är Skottlands största och nordligaste ö i Inre Hebriderna. Jag gillar inte organiserade bussturer normalt men det kan vara svårt att ta sig runt på egen hand om man inte har bil. Eller bil OCH chaufför eftersom jag inte har körkort. Alternativet blir alltså en guidad busstur, den här gången i en liten minibuss ut till Isle of Skye och där står förutom fairy pools, Old man Storr, Portree (största staden med en pittoresk liten hamn) och långhåriga kor, även ett besök på Talisker whiskydestilleri på schemat. Det är jag och nio amerikaner; mor och dotter från Rhodes Island, familjen från Washington DC, två tjejer i 50-årsåldern varav den ena är van att resa och ständigt fotograferar allt som rör sig, och den andra inte är van att resa och vägrar, efter att ha kört en hel dag från Edinburgh till Inverness, att någonsin köra i Skottland igen. Vilket jag förstår när jag ser bilisternas hastighet på smala slingriga enfiliga vägar i dåligt väder, Dessutom kör de på fel sida.

Högländerna är full av historier vilka guiden Andrew underhåller oss med under färden genom ett vidunderligt hisnande vackert landskap med ljungklädda sluttningar, avlägsna berg insvepta i dimma och vattenfall. Och älvornas viskande röster utifrån hedmarkerna.

Där är ravinen där skottar, med understöd av spanska trupper, mötte engelska rödrockar under fjärde jakobitupproret och där man fortfarande hittar muskötkulor i marken. Där är The five sisters, bergskedjan som markerar ingången till Skye. Där är platsen där en lastbilsförare råkade köra av vägen en mörk natt och var nära att hamna i Loch Ness men mirakulöst klarade sig genom att bilen fastnade i trädkronorna och sedan lyckades ta sig till närmaste pub och beställa en whisky. Eller för den delen arvet från vikingarna, tydligt inte minst på Skye i byn Kyleakin med ruiner från 1400-talet där det ska ha funnits en betydligt äldre befästning som byggdes för en norsk vikingaprinsessas skull. Enligt sägnen lät hon spänna en kedja över den smala kanalen så att man kunde få in tull från sjömännen som passerade, men som en liten morot ingick i priset att drottningen visade brösten när de passerat. Hon har därför fått tillnamnet ”saucy Mary”.

Över lag är Isle of Skye en häxkittel av legender, myter och sagor. Enligt guiden Andrew finns det hur många namn som helst som börjar på ”faerie” eller ”fairy”. Fairy hills, Fairy Glen, Fairy pools. Faerie woods är benämningen på de klungor av kortvuxna, förgrenade dvärgliknande träd som man ser lite överallt, enligt traditionen platser där älvorna vistades. Isle of Skye är lite grann som en saga. Vid foten av bergskedjan Black Cuillins nära Glenbrittle finns en serie naturliga bassänger i klipporna med turkosblått vatten som förbinds genom en rad imponerande vattenfall. Omramade av höga, dimhöljda berg och kullar. På vägen upp är utsikten vidunderlig och ljudet av vattenfallen bedövande. Enstaka rönnbärsträd som dignar av bär hänger ut sina grenar över vattnet. Rönn eller som det heter på engelska ”Rowan” är känd för sina magiska egenskaper.

Berömd är också Coral beach med kritvita stränder och klarblått vatten som ser ut att höra hemma i Karibien.  Den märkliga klippformationen Old man Storr mäter 719 meter över havet och sägs vara en jättes gravplats. När han dog och begravdes stack hans tumme upp ovanför marken och det är den som vandrare kan se än idag.

Old Man of Storr i dimma

Vackra stan Portree…

Men tillbaka till fairy pools. aEfter två timmars vandring i hällregn, blir nästa stopp Talisker för whiskyprovning. Amerikanerna vet inte bättre så de ser fram emot det hela med förväntan. 

Andrew förklarar hur hela processen går till. Hur den rökiga smaken på Taliskers whisky skapas genom en komplicerad process. Helst ska whisky drickas som den är men man kan få hälla i några droppar vatten i glaset om det för starkt. Is ska dock undvikas å det bestämdaste.
Vi tar var sitt glas, sniffar lydigt på vätskan och smuttar på den. Japp. Förkolnat vedträ.

Vår fantastiska guide förklarar hur whisky ska drickas

En del whiskysorter är lite mer lockande än andra att införskaffa…

På vägen tillbaka när skymningen har lagt sig denna oktoberdag, stannar vi till vid Eilean Donan, Skottlands kanske mest fotograferade slott, som har varit med i filmer som Highlander, Världen räcker inte till (James Bond) och Astrid Lindgrens Mio min Mio m fl. Slottet är beläget på en liten ö i sjön Loch Duich och uppkallat efter helgonet Donnán of Eigg som ska ha levt här under medeltiden. Nuförtiden tillhör slottet klanen Mc Crae, den ursprungliga byggnaden härstammar från 1200-talet men slottet förstördes under krig och annat under århundradens lopp och byggdes upp igen i början av 1900-talet efter gamla ritningar.

Alla är trötta efter en lång dag, till och med nio amerikaner är tysta.
Den blågrå oktoberskymningen utanför bussfönstren faller snabbt ochsluttningarna uppslukas av skuggor. Bergen i fjärran avtecknar sig i sotiga färger mot den ljusa himlen, ringlande vattenfall faller likt silverband längs med sluttningarna och då och då passerar vi mörka buskage där älvornas skuggor anas som flyende silhuetter i vinden.

Om det finns någon plats jag verkligen kan rekommendera i skotska högländerna så är det den lilla sömniga byn Fortrose. Belägen cirka 30 minuter med buss från Inverness är det ganska lätt att ta sig dit och lokalbussen går ungefär en gång i timmen. Trädgårdar och likadana stenhus på rad kantar huvudgatan. Ruinerna av den medeltida katedralen ligger mitt i stan omgiven av lummiga träd och soldränkta gräsmattor. En pub, några turistbutiker, en Tescoaffär (ungefär som ICA), ett pittoreskt ”Fortrose kafé” som serverar allt ifrån dagens soppa till gudomliga omeletter, scones och bakelser, det är stan i ett nötskal. Men det är egentligen inte katedralen som drar, det är golfbanan ett stenkast längre bort och de vilda delfinerna vid Chanonry point.

Huvudgatan i Fortrose

Men trots lugnet kan drama inträffa regniga dagar. Det här är ett med ett lyckligt slut.

På sommaren vallfärdar turister till stränderna och fyren vid Chanonry point för att försöka få en skymt av de vilda delfiner som kommer in i bukten när tidvattnet vänder och jagar fisk. Det går ingen buss så har man inte bil får man gå cirka 25–35 minuter från stan. På vägen passerar man ett litet villaområde, små sommarstugor och den enorma golfbanan som sträcker sig utefter båda sidor om vägen. Skyltar vid vägkanten uppmanar besökare att se upp för golfbollar. I somras var jag här första gången. Stranden är vacker med ljus sand, klippor, blommande nyponrosbuskar och den vita fyren som vakar över området. Jag sällade mig till klungan av turister och ortsbor som stod beredda med kameror och kikare i förhoppning om att få syn på delfinerna. Jag hade tur. De kom simmande nära stranden i omgångar, nästan som om de ville visa upp sig.

En av delfinerna, bild från juli

När jag är här i oktober är det regnigt och blåsigt. Vinden ligger på men vid enstaka tillfällen bryter solen fram bakom molnen och då förvandlas havet till flytande silver.

Just den här dagen utvecklas alltså ett mindre drama.

Regnet öser ner och det är svinkallt. En liten, knappt fullvuxen säl ligger nämligen strandad i sanden. Den öppnar de mörka ögonen och blinkar till då och då, men verkar uttröttad och desorienterad. Turisterna som är där tar selfies eller foton av sälen för att sedan vandra vidare utan att bry sig nämnvärt. Obegripligt för mig.
Sälar ska man lämna ifred och varje höst spolas ett stort antal halvvuxna sälar upp på stränderna i Skottland, men den här fradgar runt munnen vilket kan vara ett tecken på utmattning, stress eller sjukdom och det känns inte bra att lämna den åt sitt öde när måsarna kretsar ovanför. Åtminstone är jag för blödig för att låta naturen ha sin gång.

Foto: Matthias

Av en slump råkar jag på en tysk kille, Matthias, och hans mamma som är på semester en vecka i Skottland, det är lika bekymrade som jag. Vi delar upp oss för att försöka hitta någon lokalboende, för att höra vad vi ska göra och om det finns någon man kan kontakta. Eftersom jag har en buss jag måste hinna med för att åka tillbaka till stan börjar jag leta efter telefonnummer på google samtidigt som jag går tillbaka mot Fortrose. Matthias och hans mamma stannar kvar och försöker hitta någon som kan hjälpa. Det visar sig att Skottland är ljusår före Sverige. När jag googlar får jag direkt upp en träff för SPCA, en ideell djurrättsorganisation (Scottish Animal Welfare Charity). Jag slår numret och efter två signaler kommer jag fram till en telefonoperatör. Jag förklarar situationen och den hjälpsamme telefonisten säger att de har ett team i närheten så han skickar ut dem med en gång för att ta en titt. Ungefär samtidigt har Matthias fått tag i ett telefonnummer med hjälp av en vänlig ortsbo (antagligen till samma organistion som jag) och också larmat. Så personal kommer ut och den lilla sälen får hjälp.
Måndagens drama i Inverness.

Tillbaka i Fortrose kryper jag upp i en fåtölj framför brasan inne på kafé Fortrose med en kopp te och en av deras fantastiska ostomeletter och känner mig rätt nöjd trots genomblöta kläder. Det är inte bara det att sälen fått hjälp, det är också känslan av att stöta på människor mitt ute i ingenstans med empati för andra varelser som inte tvekar att hjälpa till. Det gör att tron på mänskligheten tillfälligt är återställd.
Men så är detta Skottland.