Den lilla mässingsklockan på glassförsäljarens vagn pinglar när han cyklar förbi. Ljudet blandar sig med fiskmåsarnas skrik, glammet från skrattande barn som bygger sandslott eller plaskar i vattnet och brus från vågorna och vinden. Pampiga sekelskifteshus som liknar gräddtårtor ligger på rad vid strandpromenaden. Kilometerlånga stränder med pudervit sand sträcker lojt ut sig innan de övergår i tät bokskog där husen tar slut. Rader på rader av färgglada strandkorgstolar i rött, blått, grönt står prydligt uppradade vid vattnet. Dofter av nygräddade våfflor och brända mandlar blandar sig med currywursten.
Den gamla badorten Ostseebad Binz på Rügen är som hämtad ur en annons för badhotell från 1800-talet. Det vilar liksom ett skimmer av bleka pastellfärger från gångna sekler över orten.

Jag är där en lördag sent i juli med fint väder, så mycket folk kommer och går längs promenaden. Barnfamiljer, par, unga och många äldre. De marängliknande villorna (numera inhyser de hotell, turistlägenheter och restauranger) tävlar i att överglänsa varandra i trästuckatur, snickarglädje och krusiduller.
Nedanför en bar på en bänk sitter en man i 80-årsåldern, röker pipa och läser faktiskt en papperstidning. Det är Der Spiegel och han är djupt försjunken i dagens rubriker. Några meter längre bort växer kön till en av strandbarerna som säljer populära fischbrötchen eller sillmackor.
Solen är varm men blåsten får vita gäss att skumma på vågorna. Samtliga nedgångar till stranden är noggrant numrerade, det gäller nämligen att veta vilket sorts bad man ska till för det finns flera att välja på; ”textilbad (vanligt bad), bad med hund eller nakenbad.
Att gå fel kan föranleda pinsamma situationer.

Rügen som är Tysklands största ö och belägen utanför nordtyska östersjökusten, har tidvis varit svenskt. Ön tillföll Sverige efter Westfaliska freden 1648 (efter trettioåriga kriget) och var svenskt fram till 1815. Hit tar man sig lätt från Ystad till Sassnitz och det går snabbfärjor. Det finns många vackra och intressanta platser på ön väl värda ett besök som till exempel nationalparken Jasmund nära Sassnitz med sina vita kritklippor, pirhuset i Sellin, lilla fiskebyn Vitt eller Prora, orten där Hitler en gång i tiden började bygga flervåningshus som sträckte sig i fyra och en halv kilometer och skulle bli de ”ariska arbetarnas” egen semesteranläggning. Arbetet avstannade när kriget bröt ut men byggnationen återupptogs av DDR och det blev då anläggningar för mililtären. Numera håller de på att omvandlas till semesterbostäder.
Det bästa är förstås om man har bil och lätt kan ta sig runt, men regionaltågen går relativt ofta och till stora delar av ön. Binz är en av de mest populära orterna, speciellt för de som gillar bad och sol. Här finns mängder med hotell att bo på men priserna är saftiga inte minst under högsäsongen.

Från början var Binz en liten oansenlig fiskeby men prins Wilhelm Malte Putbus – som så småningom blev svensk generalguvernör över svenska Pommern – anses ha introducerat badkulturen. Han köpte raskt upp hela byn och förvandlade den till ett besöksmål för aristokratin som ville njuta av frisk luft och badliv.
Numera är det inte adel man möter i Binz, däremot en övervägande majoritet tyska turister. Semesterfirare och barnfamiljer som solar, badar, äter på restaurangerna, strosar längs strandpromenaden, tar en öl eller ett glas vin och botaniserar i de små hippa butikerna. Den som vill kan promenera ut på piren en sväng där det råder huggsexa om tappad mat bland fiskmåsarna.

Nere vid vattnet har folk slagit upp tält eller gjort små egna avspärrningar bakom skynken, alternativt parkerat sig i en strandkorb. Den första ”strandkorben” lär ha uppfunnits i Rostock 1882 åt en dam med reumatism som ville njuta av strand och bad men slippa blåst och dåligt väder. Numera verkar det vara mer standard än undantag. Folk sitter inne i sina små strandkorgar och mumsar på currywurst eller sillmackor, glass och tar en öl och skålar.

När man är mätt på sol och det pastellfärgade ljuset och krusidulliska är det bara att långsamt strosa tillbaka mot järnvägsstationen. Några hästdragna vagnar som det fanns på Wilhelm Malte Putbus tid som fraktade besökare mellan strandhotellen och stationen finns inte längre. Men man kan nästan föreställa sig dem stå där och vänta i skymningsljuset.