Soldränkta, uråldriga klippor, smala backsluttningar med vindpinat gräs, grå och röda sjöbodar som överlevt generationer, slingrande stigar som nötts av otaliga fötter och vågorna som vaggar de förtöjda båtarna vid bryggorna. Strupö är en liten ö i Misterhults skärgård belägen mellan Oskarshamn och Västervik långt ifrån allt vad exploaterad skärgård kan heta där solen, vinden, havet styrt i århundraden. Där varje grästuva, träd, busksnår, klippa, skugga, sten minner om det som en gång var och där mina fötter trampar samma stigar där släktingar en gång sprang. Det förgångnas röster viskar i vinden och det gäller att lyssna noga för att uppfatta de spår de lämnat efter sig. Kanske går det ibland att höra undflyende skratt, rop, röster som fortfarande ekar mellan klipporna.

Vinden rasslar i gräset. En fiskmås skriker högt över våra huvuden. Det sitter en brunspräcklig nästan flygfärdig fågelunge på stigen som löper mellan husen och sjöbodarna och blinkar upp mot solljuset. Den har burrat upp sin fjäderdräkt så att den blivit en liten fjäderboll och vägrar absolut att flytta på sig när vi kommer gående. Genast skaver det i mig att göra något och inte låta den sitta kvar helt oskyddad, men efter en snabb koll att det inte finns några katter eller andra rovdjur i närheten, låter jag den sitta kvar i solen. När vi kommer tillbaka en halvtimme senare är den borta. Jag hoppas och tror att den har flugit iväg eller blivit upplockad och satt i ett bo av någon av de boende. Men denna ö är full av berättelser och historier – både glada och tragiska.

Som den om kvinnan vars lille son fick en fint snidad leksaksbåt av trä och när hon vände ryggen till i några minuter var han plötsligt borta. Hon slängde allt och sprang ner till vattnet och pojken hittades nära bryggan på botten med båten i famnen. En senare son fick samma namn som pojken, så att man inte skulle glömma. Det finns berättelser om båtar som gått på grund och många familjemedlemmar som dukade under när det var difteri. Eller en annan historia om en familj som aldrig hann fram när mamman skulle begravas, på grund av en snöstorm, den då vuxna kvinnan som tvingades vänta ut stormen var min mormor.

Historierna är många. Livet var hårt och sällan rättvist på öarna, men idag är det inte många som minns. Förutom vinden, havet, klipporna.

På wikipedia står det ”Strupö med omnejd tillhör Misterhults skärgård. Ön har sedan 1500 varit ett fiskeläge i ytterskärgården. År 1666 blev Strupö ett lotshemman och lades ned 1 juli 1933”. Och högst upp med utsikt över hela skärgården står det gamla lotstornet, för länge sedan övergivet. På gamla svartvita foton ser jag min mormor – en förunderligt stark person – stå på samma plats tillsammans med sin pappa, överlotsen Johan Peter Gottfrid Öhlin och familjen som bestod av barnen Aldo, Uno, Svea, Etel och Viva/Vivan. Vad jag har hört berättas var att han var otroligt snäll, modern i sitt tankesätt (alla flickorna skulle få utbildning). Vivans mamma Amalia Öhlin syns på många foton, hon är vacker som ung, man ser hur beslutsam hon verkade vara som äldre, jag tror hon var en stark person. Vad jag har fått berättat för mig var att hon var sjuk men vägrade gå till läkare och till sist var det för sent. Hon dog i cancer 1940, mitt under pågående brinnande världskrig.

Från Klintemåla eller som i detta fall, Lindhaga båtvarv tar det cirka 20 minuter ut till Strupö med båt. Det är jag och papa som åker. Att åka runt kommunalt i östra Småland är ungefär lika kul som att göra det i Alaska, dvs inte alls. Men Lindhaga båtvarv kör turer för den kommunala trafiken och Marcus och Anders på Lindhaga är verkligen att rekommendera. Trevliga och hjälpsamma.

Precis efter att jag har sett den lilla värnlösa fågeln mitt på stigen, råkar jag på en av de boende som har hus på ön och som det visar sig vara en mycket avlägsen släkting. Han i sin tur följer med mig och pappa till paret som numera äger huset där mammas morfar bodde och där hon själv växte upp. Det gula huset är vackert invändigt och utvändigt med spröjsade fönster, färgat glas, fina väggar, noggrant utvalda möbler och en fantastisk inglasad veranda. Det är undernara rum där de har lyckats behållit tidsandan och tapeterna. Allting minner om ett annat sekel, ett annat århundrade, en annan tid. Under ett par timmar känns det märkligt nog som om jag har kommit hem. Kent och Christina visar mig runt i huset, i trädgården, till de andra byggnaderna. Man kan se var mammas morfar skrev in märken och siffror i träposten vid grisslakten, att det fanns nät uppsatt längs väggen i ett av uthusen eftersom de hade trutungar som de födde upp för mat, var dasset fanns, var hönsen gick, var sjöboden stod. Och alldeles intill husey ligger lotsskolan, skolan för alla barnen till lotsarna. Vad jag fick höra var att denna stod utanför kyrkan, barnen här hörde till en helt annan direktion vilket innebar att de var friare. När lärarinnan till exempel fick en reprimand av en besökande präst på att eleverna kunde sin bibliska historia dåligt, svarade hon att barnen behövde kunna läsa, skriva, matematik mer än kristendom.

Det känns märkligt att åka ut till Strupö och se var jag kommer ifrån; varma klippor under fötterna, stugor och sjöbodar och ett gult hus med vackra fönster och en enorm värme.

När jag lämnar Strupö så kvittrar det ur alla buskar och snår och jag inbillar mig att den lilla fågelungen är där någonstans. Den som satt på stigen och vägrade flyga. Stormen kommer tillfälligt med mörka moln på himlen, vinden friskar i och jag är blir orolig ett tag eftersom vi ska tillbaka med båten men det klarnar upp. Någonstans ovanför mitt huvud finns lotstornet. Någonstans längre bort anas den småländska kusten. Jag känner en vind svepa fram över vågorna och det är en vind av kärlek. Där flyger också fågeln.