Januari 2026.
Det är mörkt, slaskigt och snömodd på gatorna. Julen har dansats ut, adventsljusstakar och stjärnor har packats ner och granen ligger på soptippen. Vardagen känns grå och vemodig. Våren är långt borta. Ljusen är släckta – och det handlar inte bara om ett fysiskt mörker som sänkt sig över världen.

En kvinna, Renee Good, mördas på öppen gata av en fascistliknande och av USA:s högste ledare legitimerad, ”armé”. ICE är en federal myndighet i USA som hanterar gränskontroll och immigration. Den har funnits sedan 2002, en del av Departementet för inrikes säkerhet (DHS). Under Trump har de fått ökade befogenheter och budget. Och nu för de snarast tankarna till brunskjortorna SA (Sturmabteilung), i Tyskland, som på 1930-talet drev runt på gatorna, misshandlade människor brutalt och skapade kaos.

I handskfacket i framsätet på bilen som kraschar in i en annan bil när Renee Good precis har blivit skjuten, två skott i högra delen av bröstkorgen, en tydlig skottskada i vänster underarm och en möjlig skottskada på vänster sida av huvudet, ligger några mjuka gosedjur i olika färger. Bara lite tidigare släppte hon av sin 6-årige son vid förskolan. I baksätet när allting händer, när våldet, enfalden och rädslan får ett ansikte och beväpnas, sitter hennes hund och darrar. En läkare springer fram sekunderna efter mordet och bönfaller om att få gå fram och se om han kan rädda hennes liv. Han nekas.

Renee Goods partner skriker i ångest, förtvivlan och ilska. Tre barn har inte längre någon mamma. En kvinna har förlorat sin älskade. Och ingen ställs till svars för brottet i ett land där de demokratiska spelreglerna långsamt monteras ner, en efter en, inför världens ögon.

Det är en kvinna som inte är rädd.
Det är en kvinna som kämpar emot makten när den korrumperas. Och just därför, måste hon betala det högsta priset. Brunskjortorna går igen, som bleka spöken. Hitler hade jublat.

Oroligheterna fortsätter, ICE har de senaste veckorna skickat närmare  3 000 beväpnade agenter till Minneapolis-området och bilderna är fasansfulla på hur man använder tårgas, pepparsprej och hur demonstranter slås ned eller hur människor släpas ut ur bilar. En gång i tiden skrevs följande rader in på en ikonisk symbol för landet i väster – frihetsgudinnan i New York. ”Give me your tired, your poor / Your huddled masses yearning to breathe free.”, författade av Emma Lazarus.
Vad finns kvar av detta i Trumps Amerika?

I en helt annan del av världen kämpar ett folk för frihet och demokrati mot religiös fanatism, Ayatollorna, förtryck och en regim som behandlar kvinnor som om de vore djur. Men de som kräver frihet och rättvisa blir allt fler. De sjunger och dansar på gatorna trots att det är förbjudet.
Och just därför så darrar en förtryckarregim i själen. Internet är nerstängt men nyheter når ut om blodbad och en siffra det talas om är att 5 000 människor uppskattas har dödats, säger en myndighetsperson enligt nyhetsbyrån Reuters. Troligen är siffran betydligt högre.
I Iran pågår en revolution, en kamp. Men många i Väst har valt att stänga ögonen och inte bry sig. Och mörkret väller fram och finns överallt. I Ukraina fortsätter kriget som började när en av världens värsta krigsförbrytare Vladimir Putin invaderade landet. I Gaza dör och svälter ett helt folk.

Vi gör ett hopp i tiden – för 81 år sedan, den 17 januari 1945 sågs Raoul Wallenberg för sista gången i livet. För de som eventuellt inte vet, så var han en svensk diplomat under andra världskriget som verkade i Budapest. Han och den svenska legationen med bl. a. Per Anger och Valdemar Langlet räddade tiotusentals judar undan den tyska utrotningen. Genom mutor, hot, svenska skyddspass och särskilda hus för förföljda judar försökte han hålla människor vid liv under nazismens galenskap. Den 17 januari klev han i sin bil på väg till det ryska högkvarteret i ungerska Debrecen, eskorterad av den sovjetiska hemliga polisen. Han ville diskutera återuppbyggnadsplaner för Ungern efter kriget. Istället fängslades han och försvann. Någonstans i mörkret, i dimman och kylan.

Även om Raoul Wallenbergs öde är tragiskt och januari är svart så lyser hans empati, medmänsklighet och civilkurage likt en lysande stjärna i natten. De människor han och hans stab räddade som sedermera fått barn och barnbarn är bland hans viktigaste arv. Och de som verkar i hans anda, de som står upp för mänskliga rättigheter, empati, frihet och vägrar att låta tyranner och demagoger hållas, bär på samma ljus.

Januari 2026 må vara mörk, men det finns hopp. Än är inte alla ljus släckta.