Gula och röda löv ligger i gyllene drivor på marken. Regnet faller som småspik och gravstenarna blir suddiga i dimman. I gräsmattan framför graven lyser en ensam vit tusensköna mitt i novembermörkret. Det är som en varm fläkt av kvardröjande sommar och ljus mitt i allt det gråa.

Allhelgonahelg. November. Traditionellt den tid på året då vi minns våra nära och kära som inte längre finns ibland oss och tänder ljus och smyckar deras gravar. Jag befinner mig på Pålsjö kyrkogård i Helsingborg. Det är normalt en märklig men också trösterik känsla att gå omkring här vid denna tid på året när mörkret har fallit. Mängder av ljus lyser upp gravstenarna, skuggorna och natten i ett gyllene skimmer, människor promenerar omkring på grusgångarna, stannar till och pratar med okända som också är där och sörjer och minns, och det finns en gemenskap även mellan främlingar i sorgens landskap. Samtidigt är det inte riktigt som tidigare. Kanske har det att göra med det gångna årets pandemi, bekymmer, och oro, kanske med något annat, men det känns inte trösterikt som det brukar.
Det känns tomt.

Ett hastigt hopp i tiden och dagen därpå befinner jag mig i Köpenhamn. Har tagit färjan från Helsingborg till Helsingör och sedan tåget till den danska huvudstaden. Det regnar även här och blåser iskallt. Men ett Köpenhamn i november på tröskeln till december och jul är magiskt. Glittrande julljus och kulörta lampor, överdådigt dekorerade skyltfönster, uteserveringar, smörrebröd och Tuborg, strosande köpenhamnsbor och här och var en och annan turist. Tivoli har förvandlats till ett sagoland och i många av fönstren till butikerna längs med Ströget och sidogatorna är julskyltningen redan igång. Chokladbutiker och konditorier fylls av de ljuvligaste displayer med skära marsipangrisar, rödkindade tomtar, ymnighetshorn fyllda med konfekt, chokladskulpturer och ”kransekager”. Här och var vid uteserveringarna brinner lyktor som lyser upp de gamla stenhusen. Vid Nyhavn ligger båtarna på rad och ljusen speglas i vattnet.

Och det är när jag strosar runt på Köpenhamns gator som minnena plötsligt kommer.

När jag var liten och vi var nere i Skåne för att hälsa på släkten tog vi då och då båten över till Köpenhamn. Mamma skulle till en liten syaffär som hette Rosenstand och köpa material till korsstygnsbroderier, sedan strosade vi runt i butiker och provianterade dansk ost, påläggschoklad, skinka och korv, någon öl (allt var billigare i Danmark än i Sverige). Några gånger var familjen på Tivoli eller museum. Vid ett tillfälle på besök på Tuborgs bryggerier. Mamma pluggade tillfälligt arkeologi som ung i Lund men tröttnade snart, det hindrade dock inte från att vi gick till Nationalmuseet i Köpenhamn när tillfälle gavs och jag blev äldre.

När jag går på de skumma gatorna i det svaga ljuset från gatlyktorna och kikar in i butiksfönstren på söndagseftermiddagen vet jag exakt vad mamma skulle säga och peka på och skratta åt och att hon skulle älska konditoriet La Glaces julskyltning och insistera på att vi givetvis måste gå in och unna oss varm choklad och var sin bakelse. Sedan skulle vi promenera runt arm i arm och kolla butikerna och julskyltningen medan mörkret föll och luften blev kallare, men det skulle inte göra något för gatlyktorna skulle tändas. Mamma älskade julen. Och Köpenhamns gränder och torg och gator är plötsligt fyllda av minnen.

En ensam tusensköna blommar i gräsmattan på graven mitt i november. Och det är vackert på kyrkogårdarna under allhelgonahelgen med alla ljusen men det är inte där de saknade är.

De finns i våra minnen, runt omkring oss, i luften vi andas och platser vi besöker. De är ständigt närvarande även om vi inte kan se dem och dessa minnen kan sorgen och smärtan aldrig förmörka.

Det är i skymningen på de små bakgatorna i Köpenhamn som det plötsligt känns som om tiden stannat till ett magiskt ögonblick och mamma vandrar bredvid mig. Saker jag glömt kommer tillbaka. Minnen. Ögonblick. Händelser. Tårar. Skratt. Tomheten försvinner för några sekunder. Jag kan inte se henne längre men jag vet att hon finns där. Och det är troligen vinden men det är nästan som om jag kan höra henne viska och skratta till alldeles när jag svänger runt ett gathörn.