Det börjar kännas att man varit på resande fot i nästan tre veckor.
Fötter och ben värker efter mil av promenader, klädutbudet i väskan krymper för varje dag liksom utrymmet och helst önskar man att det gick att sova ut i en vecka. Så mycket nya intryck, upplevelser, städer, människor, muséer, möten.
Seattle är en fantastisk kuststad, i de centrala delarna bor ca 4 miljoner människor. En ung, trendig, miljömedveten stad med de hippieaktiga kvarteren vid den enorma marknaden Pike’s Market, lite ruffigare vid Pioneer’s square och futuristiska byggnader och höga skyskrapor i downtown.

På det kombinerade Science fiction- och rock n’ roll-museet kan man titta på allt från Jimi Hendrix sönderslagna gitarrer och Curt Cobains kläder (Seattle var där grungen föddes, vilken nostalgi att se) till Darth Vaders lightsaber, terminators huvud, Stålmannens dräkt och en Alien som användes i filmen.

Vi bor för närvarande fem personer i ett medelstort hotellrum.
Alla är mycket trevliga och roliga att umgås med men för någon som trivs bäst på egen hand och är van vid att resa själv är det en mycket märklig känsla och inte helt lätt att vänja sig vid.
Förmodligen mycket lärorik upplevelse, men sömnen hade svårt att infinna sig i går kväll…

Vi har alltså rest från sunkiga hostels i Anchorage och obekväma våningssängar på färjan till världens lyxigaste hotell i Vancouver…
16 våningar upp med utsikt över hela stan.
Spa med bubbelpool i källaren.
Stort hotell med fullt utrustat kök och tv-apparater i varje rum.
Det känns tungt att lämna hotellet och sätta sig på en Greyhound-buss till Seattle…

Vancouver har annars spenderats större delen av tiden i regn. Eftersom vi bara hade en hel dag så bestämde jag mig för att försöka se så mycket som möjligt av den, vilket ofta innebär egna små promenader eftersom ingen annan orkar hänga med i winded-upp-ekorr-speed.
Först ut till ett helt fantastiskt museum ”Museum of Anthropology” på det stora universitetsområdet campus. Underbart vackra och fascinerande totempålar och föremål från hela världen – masker, figuriner, statyetter samlade här.
Sen en sväng till Vancouvers akvarium där resten av resesällskapet (vi är nu fem personer – Nicoles pojkvän Johan, Niclas och Emil har tillkommit!) hade tillbringat förmiddagen
Gick tillbaka till hotellet i ösregn – det var lååångt men som tur var träffade jag på en trevlig liten 54-årig malaysiska bosatt i Vancouver sen tio år som springer 10 kilometer runt i Stanley park flera gånger i veckan och som visade mig rätt.
Människorna här är helt fantastiskt trevliga.
Vi hade tänkt tillbringa kvällen på den asiatiska utomhusmarknaden i Chinatown och gick flera kilometer i slitna kvarter med stängda kinesiska affärer och restauranger, junkies i varenda gathörn och hemlösa som sov på trottoarerna. Vi kom till en öde liten plats där marknaden förmodligen SKULLE ha legat om den inte varit stängd.
Alla besvikna.
Tillbaka samma väg förbi uteliggare och mörka gränder, tegelbyggnader, hemlösa med matvagnar fyllda med kassar. Så slitet, fattigt, hopplöst men märkligt fascinerande på samma gång att ha sett denna skuggsida av det blankt välputsade och trendiga Vancouver.
I dag är himlen mulen och vi är på väg mot Seattle.

Solen tittar fram och båten kryssar mellan skogsbeklädda öar och avlägsna snöhöljda berg i ett drömlikt skärgårdslandskap.
Valar syns i vattnet både till höger och vänster om båten. En och annan sjöfågel; albatross, fiskmås, diverse andra arter kretsar förbi på himlen.
Vi har hoppat av för en stressig två-timmars-sightseeing av Juneau, huvudstan i Alaska.
Salooner, Wyatt Earps revolver, flera glaciärer och fantastiskt vackra sjöar, skogar och berg. Det är något av det du kan se här!
Vi dricker öl på Imperial saloon och hoppas vi hinner tillbaka till båten i tid.
Håll tummarna!

Glöm champagne, party och nattliv.
Nicole och jag har förvandlats av resan, dagarna ägnas åt följande aktiviteter; pussel, korsord och fågelskådning.
Det närmaste festande vi kommer är kvällarna som spenderas i den lilla loungen i bland tillsammans med ett helt gäng helskäggiga backpackers-amerikaner i loungen där ölen flödar. De bor uppe på Solarium-däcket där de hyr var sin solstol och packar upp sina sovsäckar.
Vi håller oss till pussel, som uppenbarligen förenar människor av alla nationaliteter och åldrar.
Vi började lägga det första kvällen och sedan har folk som går till baren för att ta sig ett glas öl eller vin fortsatt att bygga vidare på det. Pusselbit efter pusselbit fogas till varandra på ett mystiskt sätt.
I går eftermiddag när vi kom ner hade någon/några plötsligt lagt det färdigt.
Vår tanke är nu att börja med 1000-bitarspusslet och se hur lång tid det tar innan våra mystiska pusselläggare slår klorna i det.
Vi har skapat en ny trend!

Hav, hav, hav, några fiskmåsar, albatrosser och delfiner, ett par fågelskådare samt en pytteliten bunker med tvåvåningssäng.
Ingen telefon, inget Internet.
Så fort man blickar ut genom fönstret syns havet. Grått, piskande regn, då och då en tillfällig solglimt som förvandlar ytan till skinande silver. Alaskabukten med små öar och skärgård, en del av Stilla havet. Ständigt detta oändliga hav utan slut där himlen och horisonten förvandlas till ett enda väsen. Omöjligt att komma ifrån, det finns där man blundar och när man vaknar. Närvarande, uråldrigt, sövande, väntande. Omöjligt att ignorera. Som om det står utanför själva tiden.
Det är alltså så här Nicole och jag bor. I en liten roomette med tvåvåningssäng och minimalt ovalt kajutafönster genom vilken man kan iaktta den grå horisonten och havet.
Första dan träffar vi på fågelskådare.
Detta släkte är mycket klimattåliga, vind, regn och kyla bekommer dem inte, de trivs helst ensamma men kan ibland påträffas i mindre grupper. Rödkindade och rödnästa i kylan, redan iklädda sina vinterdräkter; gummistövlar, vantar, mössor och varma jackor häckar de i timmar under bar himmel.
De är inte pratsamma men jag har blivit accepterad i deras grupp. Följande scen utspelar sig nämligen på däck lite före lunchtid:
Jag kommer ut i vindtygsjacka och stadiga skor, beredd med kameran i högsta hugg och en brinnande förhoppning om att få se val.
Börjar prata med en av fågelskådarna, ett trevligt exemplar i 35-40-årsåldern när jag plötsligt ser en fågel korsa himlen bakom hans rygg.
Jag: -Ähum är inte det där en fågel?
Fågelskådare: -VA?! VAR?! JA DÄR!!! IT’S A SQUAKER (?) EVERYONE IT’S A SQUAKER!!!
Hela gruppen rusar i vild panik med kikare och kamera med teleobjektiv i högsta hugg över till fören där den lilla svarta fågeln syns. De stirrar intensivt och upphetsningen stiger och manifesteras i höga jubelrop.
Fågeln de har letat efter i timtal har precis visat sig.
Och jag var den som råkade se den.
Nu är jag accepterad som en värdig flockmedlem.
Det räcker med att ropa ”bird” för att jag ska få allas uppmärksamhet.