Morgon och dimma. En svart korp vakar från toppen på en gran. I vår lilla stuga är det iskallt i badrummet där det inte finns något element. Och regnet hänger i luften, det har öst ner hela natten.
I Nationalparken Denali finns 37 olika sorters däggdjur, däribland grizzlybjörn, svartbjörn, varg, älg, caribou och ”dall sheep” som jag inte lyckats hitta en svensk översättning på – och 130 fågelarter.
Det är dit vi ska idag.
Den enorma vildmarken består av oländig terräng med en enda asfalterad bilväg (man m åste åka med parkens bussar, egna bilar är bara tillåtna några kilometrar in) och flera camping- och tältplatser.
Över de täta skogarna och myrmarkerna vakar ”The great one”. Eller som den heter officiellt – Mount McKinley.
Nordamerikas högsta berg har bytt namn ett otal gånger, för indianstammen Athabascan var den känd som ”Denali” eller ”The great one”. Men efter guldruschen på 1800-talet döptes berget om till Mount McKinley efter en man från Ohio som så småningom skulle bli USA:s president.
De senaste åren har Alaska kämpat för att få rätten att ändra namnet tillbaka till Denali men försöken har envist stoppats i the congress (USA:s lagstiftande församling) av en halststarrig kongressledamot från…gissa var? – OHIO.
Nicole och jag åker ut denna tidiga morgon med bussen till Eielson Visitor Center.
Hela turen tar åtta timmar genom fantastiska marker och utsikten är fantastisk.
Det är björnens rike framför andra och vi turen att få se tre (!) björnar; två grizzly och en svartbjörn, grizzlyn promenerar långsamt runt och äter bär cirka tio meter från vår buss. En del andra djur dyker också upp – helt orädda jordekorrar, en grå Polar (?) räv som springer längs med bussen, en uttråkad älg.
Vi bestämmer oss för att ta en hikingtur när vi kommit en bit ut men det visar sig att stigen vi följer under en halvtimmes tid leder fram till ett stup. Så vi får fina bilder, provsmakar vad vi tror är lokala blåbär (Nicole alltså, inte jag) och får en hastig skymt av underbart vackra Denali som visar upp sitt ansikte i solen.
Naturen är vad jag skulle definiera som ”tundra” och det närmaste jag kommer till någon sorts svensk motsvarighet är fjällmarker. Men det är ändå inte riktigt samma sak.
Vind och sol, snötäckta berg, ändlös granskog och myr- och mossmarker som skiftar i rött och guld. Orädda älgar, björnar och fåglar.
Makalöst vackert.
En av världens sista vildmarker.