En hyllning till alla slädhundar och deras ”mushers” – förare.

Michelle säljer små askar av björknäver som hennes mamma tillverkar på traditionellt sätt. De sys ihop med granrötter.

Anchorage är en gammal guldgrävarstad som började byggas 1917 i samband med guldruschen. Då bestod stan av tält, några timmerstugor och leriga vägar. Nybyggare och guldgrävare, salooner och prostituerade.
I dag syns spåren av det förflutna och ”den amerikanska nybyggarandan” fortfarande om man letar noga.
Små behållare med guldflagor i souvenirbutikerna, affärer som Army & Navy finns överallt och de säljer grejor för äventyrare och backpackers, många pälsaffärer, restauranger med namn som ”Bear paw” och ”Slippery Salmon bar & grill”.
Men urbefolkningens arv är också märkbart, på Anchorage museum finns en fantastisk samling av indianska föremål och alla de olika indianstammarna i Alaska finns representerade.
Den lokala hantverksmarknaden är också en skattkammare med handgjorda korgar, träföremål, figuriner av valrossben och folk som gärna pratar bort flera timmar.
Människor här är otroligt vänliga och hjälpsamma.

Modet för ”the Alaskan male” består av hoodies, rejäla kängor och skogshuggarrutiga skjortor, gärna med ett skägg som komplettering. Kostymklädda killar lyser med sin frånvaro.
Jag promenerar själv genom stan en tidig söndagsmorgon (Nicole är kvar på vårt rum) och ur ögonvrån ser jag en kille i hoodie och slitna jeans alldeles bakom mig.
På en helt öde gata.
Regnet strilar ner och inte en människa syns till och jag börjar tycka att det är lite obehagligt, feg som jag är.
Jag stannar till, nysande och snyter mig i det kalla regnet framför en staty av en av Anchorages mest berömda slädhundar. Då passerar killen med långsamma, släpande lite nonchalant gång.
”Prosit”, säger han glatt.
Och när jag tittar upp ser jag att någon har klätt på statyn av ”Balto” en tröja. Så att han inte ska frysa i regnet.