Ingen telefon, inget Internet.
Så fort man blickar ut genom fönstret syns havet. Grått, piskande regn, då och då en tillfällig solglimt som förvandlar ytan till skinande silver. Alaskabukten med små öar och skärgård, en del av Stilla havet. Ständigt detta oändliga hav utan slut där himlen och horisonten förvandlas till ett enda väsen. Omöjligt att komma ifrån, det finns där man blundar och när man vaknar. Närvarande, uråldrigt, sövande, väntande. Omöjligt att ignorera. Som om det står utanför själva tiden.
Det är alltså så här Nicole och jag bor. I en liten roomette med tvåvåningssäng och minimalt ovalt kajutafönster genom vilken man kan iaktta den grå horisonten och havet.
Första dan träffar vi på fågelskådare.
Detta släkte är mycket klimattåliga, vind, regn och kyla bekommer dem inte, de trivs helst ensamma men kan ibland påträffas i mindre grupper. Rödkindade och rödnästa i kylan, redan iklädda sina vinterdräkter; gummistövlar, vantar, mössor och varma jackor häckar de i timmar under bar himmel.
De är inte pratsamma men jag har blivit accepterad i deras grupp. Följande scen utspelar sig nämligen på däck lite före lunchtid:
Jag kommer ut i vindtygsjacka och stadiga skor, beredd med kameran i högsta hugg och en brinnande förhoppning om att få se val.
Börjar prata med en av fågelskådarna, ett trevligt exemplar i 35-40-årsåldern när jag plötsligt ser en fågel korsa himlen bakom hans rygg.
Jag: -Ähum är inte det där en fågel?
Fågelskådare: -VA?! VAR?! JA DÄR!!! IT’S A SQUAKER (?) EVERYONE IT’S A SQUAKER!!!
Hela gruppen rusar i vild panik med kikare och kamera med teleobjektiv i högsta hugg över till fören där den lilla svarta fågeln syns. De stirrar intensivt och upphetsningen stiger och manifesteras i höga jubelrop.
Fågeln de har letat efter i timtal har precis visat sig.
Och jag var den som råkade se den.
Nu är jag accepterad som en värdig flockmedlem.
Det räcker med att ropa ”bird” för att jag ska få allas uppmärksamhet.
Ut i vida världen 