Det är mörkt utanför fönstren, skymningen faller tidigt och redan vid fyratiden på eftermiddagen är det kolsvart utomhus. Stockholms gator vilar tomma och öde, sovande i vintersömn och få är ute i kylan på kvällarna.

Det nya året är ännu ett oskrivet blad.

Jag har jobbat i flera år som frilansjournalist i Frankrike. Varit bosatt i Paris i omgångar och rapporterat om allt ifrån brinnande förorter i huvudstaden och fransk inrikespolitik till filmfestivalen i Cannes.

 Jag har kommit att älska landet, dess människor och kultur, maten, den obstinata franska andan med ständiga strejker och tanken att man ser sig själv lite grann som Mittens rike i Europa. Är man missnöjd med något protesterar man, och det ofta högljutt. Det kan handla om ilskna bönder som bränner däck eller släpper ut gödsel på Champs-Elysées för att protestera mot minskade intäkter eller studenter utanför Sorbonne som demonstrerar mot en ny lag som försämrar anställningsskyddet. Och förvånansvärt många gånger påverkar den lilla människan politiken.

Men det är också ett folk med en enorm värme och ett land med en djupgående tradition av frihetstanken som går tillbaka till franska revolutionen. Frihet, jämlikhet, broderskap.

Jag älskar det med alla sina för- och nackdelar så därför har den här veckan varit särskilt svart att ta sig igenom.

Runt klockan 11.30 på förmiddagen den 8:a januari strax före lunch tar sig tre män in på 10 rue Nicolas-Appert (11:e arrondissementet) där satirtidskriften Charlie Hebdo har sina lokaler. Målmedvetet läser de upp namn efter namn på personer de sedan systematiskt skjuter. Totalt dör 12 människor – varav tio stycken arbetar på tidningen och två är poliser. De mördade är redaktionschefen och tecknaren Stephane ”Charb” Charbonnier, 47, tecknarna Philippe Honoré och Bernard ”Tignous” Verlhac, 73 respektive 58, tecknaren Jean ”Cabu” Cabut, 76, journalisten och politikern Michel Renaud, kolumnisten Bernard Maris, 68, kolumnisten Elsa Cayat, 54, tecknaren Georges Wolinski, 80, vaktmästaren Frédéric Boisseau, 42, polismannen Franck Brinsolaro, 49, korrekturläsaren Moustapha Ourad och polismannen Ahmed Merabet, 42. Samtliga medarbetare på tidningen är kända franska tecknare som alla fransmän är uppvuxna med och känner till sedan barnsben.

Chocken och den efterföljande intensiva polisjakten och gisslansituationerna lamslår ett helt land liksom omvärlden. Ytterligare fem personer mördas. Senast vi hade ett lika chockerande terroristdåd i Europa var Norge 2011 då förövaren hetter Anders Behring Breivik och mördade 77 personer.

Frankrike har en mycket lång tradition av satirtidskrifter, av att smäda makthavare och häckla alla från påven, katolska präster, politiker och islamister till att dra ner byxorna på etablissemanget. Förutom ”Charlie Hebdo” finns t ex också välkända ”Le canard enchainé” (”Den fjättrade ankan” på svenska). För övrigt anspelar namnet ”CHARLIE Hebdo” på Charlie Brown (Snobben på engelska och INTE Charles de Gaulle som vissa ej pålästa svenska journalister felaktigt uppgav i sin nyhetsrapportering).

Charlie Hebdo har alltid varit kontroversiell, redaktionen förstördes av en bomb 2011 och ”Charb” liksom många av de andra medarbetarna levde under dödshot. De var ironiskt nog inkvarterade i polisens lokaler trots att franska polisen ofta var föremål för deras satirer.

Hot och förföljelser liksom kidnappningar av och mord på journalister har ökat världen över de senaste åren. En farlig utveckling som inte bara syftar till att tysta obehagliga röster men också hota, skrämma och stympa yttrandefriheten och det fria ordet. I fjol dödades 66 journalister i världen enligt Reportrar utan gränser. Syrien, Palestina och Ukraina var länder som toppade listan.

Mördade Stephane ”Charb” Charbonnier sade en gång i en intervju; ”Je n’ai pas peur de représailles. Je n’ai pas de gosses, pas de femme, pas de voiture, pas de crédit. C’est peut-être un peu pompeux ce que je vais dire, mais je préfère mourir debout que vivre à genoux.”

Det vill säga ungefär: ”Jag är inte rädd för repressalier. Jag har inga barn, ingen kvinna, ingen bil, ingen kredit. Det är kanske pompöst att säga, men jag dör hellre stående än lever på knäna”.

Och ”Charb” fick betala det ultimata priset för sitt civilkurage.

Dådet i Paris har upprört hela världen. Jag har pratat med vänner och kollegor i Paris som träffat och umgåtts med de mördade journalisterna och som sörjer.

I Frankrike har chocken ännu inte lagt sig och det hålls manifestationer. På lördagen gick700 000 ut på gatorna för att visa sitt stöd.

Direkt efter händelsen i onsdags åkte jag ner till Franska ambassaden på Kommendörsgatan i Stockholm. Där hade brinnande marschaller tänts och satts samman för att bilda orden ”Je suis Charlie”. Jag tände ett ljus för att visa min respekt för de mördade, för ljuset är starkare än mörkret och kärleken kan övervinna hatet.

Extremisterna var dömda att misslyckas redan när den första kulan avlossades. Tragedin är enorm och tolv personer döda men deras arv lever vidare och sprids fortare än en löpeld världen över. Aldrig förr har så många människor tagit del av tidningens teckningar. Charlie Hebdos röst har inte tystnat – tvärtom. Och vi har påmints än en gång om varför det är viktigare än någonsin att försvara det tryckta ordet och devisen som Voltaire en gång lär ha myntat; ”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”.

I går samlades de återstående av ”Charlies” redaktionsmedlemmar, många av dem skadade efter attentatet, på tidningen Liberations lokaler för att planera nästa nummer.

Det kommer ut på onsdag i nästa vecka.

En vanlig veckoupplaga av Charlie ligger på 60 000 ex. Nästa väntas hamna på en miljon i hopp om intäkter för att stötta de mördades familjer.

Det är grått och januari men för en stund på lördagen föll snön över Stockholm och för en sekund förvandlade stan till en ljusare plats. I morgon kommer jag trotsa kylan och ta mig till Sergels torg och manifestationen till stöd för Charlie Hebdo och de mördade.

För ett vet jag, mörker kan aldrig bekämpas med mörker, det bekämpas bara med ljus.

Inte bara det mörker som finns utanför fönstren.

#Nous sommes tous francais

#Je suis Charlie