Lettlands egen Willy Wonka

Reklamaffischer på muren utanför Laima-fabriken på Miera Iela

På en liten bakgata med gamla slitna, flagnade hus från början av förra seklet, bohemiska kaféer, en bistro där ägaren står och målar väggarna med röd färg och ett gammalt kråkslott som ser ut som ett spökhus hämtat från Scooby Doo ligger Rigas berömda chokladfabrik – Laima.

Hemlighetsfullt dold bakom höga murar täckta av gigantiska reklamaffischer för choklad, karameller och kakor tronar det på Miera iela (Fredsgatan). Några buskar och träd sticker upp sin sommarskira grönska ovanför de stängda järngrindarna och en tung doft av choklad svävar genom luften.

Det är som att kliva in i en Roald Dahl-bok och stå utanför Willy Wonkas chokladfabrik.

Nötter är en given ingrediens

Varm choklad serveras ur chokladfontänen

Väl inne i entrén till chokladmuseet möts besökaren av 50 nyanser av choklad; chokladbruna väggar, tak, mörkbruna golv, sobert ljusbruna lampor i taken – allt ska föra tankarna till fabrikens produktion. I taket ovanför kassan sitter en gigantisk lampa gjord av små färgglada karameller i glas.

En gyllene biljett ger inträde till utställningen som börjar med en rykande kopp tjock mörk choklad och ett antal smakprover. Men själva utställningen är egentligen ingenting att hurra för, fabriken får man till vår stora besvikelse inte besöka och museet är bara tre rum stort.

Chokladfigurer i glittriga papper var populära

Chokladdockan i montern är över 120 år gammal

I en upplyst monter står en liten docka av choklad som enligt historien är över 120 år gammal. Den ska ha tillhört en kvinna som hette Elza, som när hon var liten såg den i ett skyltfönster och sedan fick den i julklapp av Theodor Riegert själv. Hon behöll den och lät den gå i arv till sina döttrar som 2008 skänkte den till museet.

Under Sovjettiden övertogs fabriken av staten men man fortsatte oförtrutet sin produktion. Nuförtiden görs här även tårtor, kex och karameller av alla de slag förutom de fantastiska chokladpralinerna med olika fyllningar av mjuk kola, mjölkchoklad, olika frukt- och bärgeléer som tranbär och blåbär eller tiramisu och panna cotta.

Laima importerar hela och torkade chokladbönor från Ghana som bereds inne på fabriken till skillnad från många tillverkare som använder färdiga chokladchips. Och överallt i hela Riga kan man hitta de vackra presentaskarna.

Under hela rundturen då man får se filmer om hur tillverkningen går till och hur kakaobönorna skördas, liksom en miniatyr av det berömda Laima klocktornet som är en av Rigas främsta mötesplatser och symboler, svävar doften av choklad sövande tung genom rummen.

Möjligen fattas det en smal, lustig herre med hög hatt och ett halvgalet leende som viftar med sina gyllene biljetter och chokladkakor i handen. Och det är nästan så att jag kan se hastiga små skrattande skuggor – en handfull oompa loompier – pila förbi i ögonvrån.

Wind of change

Publicerad av ninnabengtsson

Den hemlöse killen i t-banan vid centralstationen i Riga spelar Scorpions ”Wind of change” på gitarr.
Det är bedövande vackert med musiken som fortplantar sig i de ekande tunnlarna.
Och jag undrar om de som stannar och lyssnar vet vad det är för sång han spelar.
…Den om Förändringens vind som sveper in, slår ner, utplånar och river murar och gränser, skapar nytt och låter ett spirande hopp börja gro.

På Brivibas iela ligger KGB:s gamla högkvarter.

Sången är från 1990 vilket också är året då allting förändrades i den värld jag växte upp i. Då var Sovjetunionen ett stort maffigt område på skolkartan där ockuperade länder som Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, Turkmenistan och andra ingick i det stora öststatsmaskineriet.
Sångtexten som skrevs av den tyska gruppen Scorpions beskriver de kaotiska händelseförloppet 1989-1991 då Östeuropa blev fritt, Berlinmuren revs och Sovjetunionen upphörde att existera. Ett imperium och diktatur byggt på hat, rädsla, angiveri och förtryck besegrades till slut.

Ockupationsmuseet

För Lettland och de baltiska staterna blåste förändringens vind likt en storm. 1990 pågick Lettlands självständighetskamp för fullt. Den hade börjat flera år tidigare. På årsdagen av den gamla Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Hitler och Stalin med dess hemliga tilläggsprotokoll som ledde till den sovjetiska ockupationen – bildade två miljoner balter en mänsklig kedja genom Tallinn-Riga-Vilnius. Det var den 23 augusti 1989.
Och överallt i Riga märks minnena av förtryck och totalitärt styre tydligt.

Fängelsecellerna i källaren. Här kunde 20 fångar vistas i rum avsedda för fyra. Det var ofta över +30 grader varmt, skarpt neonljus dygnet runt och miserabla sanitära förhållanden. Då och då kom vakterna ner och ropade upp begynnelsebokstaven i någons namn ”Herr V” till exempel. Då skulle alla fångar svara med sina namn och den som det gällde fördes upp till förhörsrummet.

På Ockupationsmuseet kan man läsa om Lettlands korta tid av frihet – mellan första och andra världskriget. Hur de förtvivlat kämpade mot den sovjetiska armén vid andra världskriget slut men att det var en kamp dömd att misslyckas mot en alltför stark övermakt. Och medan omgivningen inte lyfte ett finger för att hjälpa förlorade de sin frihet och uppslukades i ett kommunistiskt förtryckarsystem.

En av cellerna i det ökända Corner House

I det gamla KGB-fängelset ”Cheka” eller ”The Corner House” som låg på Brivibas iela 61 och öppnades i fjol, kan man höra överlevande berätta om en era av terror och angiveri då mängder av letter anklagades för ”anti-sovjetisk verksamhet” och försvann. Hur människor som råkade äga ”fel” sorts böcker, publicerade under Lettlands korta period av självständighet arresterades och fördes bort till den ökända byggnaden.
En guidad tur visar fängelsehålorna och avrättningsrummet, men de flesta mördades inte här. Många politiska fångar skickades vidare till Moskva eller försvann in i Gulag-systemet. Nuförtiden är det mörkt nere i de ödsliga gångarna, de tunga celldörrarna står på glänt som om fångarna nyss förts bort men rädslan tycks fortfarande sitta kvar i väggarna och lura bland skuggorna.

Jag tänker på ett annat land vi nyligen lämnat där människorna fortfarande lever under oket av förtryck. Lukasjenkos värld – Vitryssland – har liknats vid ett marionettland med starka band till Ryssland och här är Sovjetnostalgin ständigt närvarande i gatunamn som ”Karl Marx” och ”Lenin”, pampiga byggnader i öststatsstil, stora esplanader, stenhård bevakning, i toppstyrningen uppifrån.
Det är ett land där oppositionella fängslats eller ”försvunnit” och demonstrationer brutalt slagits ner. Där internetsajter förbjuds och politiker beläggs med munkavle. Där åsiktsfriheten är en schablon och det senaste valet starkt kritiserades av oberoende observatörer som Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.
Men det är också ett land med ett öppet och vänligt folk som en hjärtlighet som inte är spelad.

En stilla vindil drar fram genom ett fortfarande sommarvarmt Riga, min sista helg på denna resa innan jag åker tillbaka till Stockholm. Musiken flyter genom t-banan i melodiska stycken. Killen spelar på den enkla gitarren med slutna ögon. Någon stannar och lägger i några mynt i hans pappmugg.

Den 11 oktober i år är det nytt ”presidentval” i Minsk.

Kanske kommer förändringens vind fortsätta blåsa och växa till en storm som drar igenom landet och sopar rent och för med sig hopp om ökad frihet.

Håll i hatten…

Publicerad av ninnabengtsson

Glittrande kronor, mössor gjorda av bark och mänskligt hår, två meter höga shamanhattar och afrikanska förhäxade masker somhuvudbonader. I Riga finns ett av världens två (?) hattmuseum…

Grundaren är en resglad kille, Kirill Babaev, som samlat hundratals hattar, mössor, bahytter, fezar, baskrar och alla möjliga och omöjliga huvudbonader från hela världen och olika tidsepoker. Här finns vackra afghanska bröllopsutstyrslar behängda med stenar, juveler och vackert färgade band liksom en tvättäkta Tyrolerhatt, en riddarhjälm, hattar från Sydamerika och pälsmössor från Sibirien.

Den som vill kan dessutom få prova olika kreationer. Verkligen ett museum för den som är lite i hatten…

Kontroller, kontroller, kontroller – och en ko…

Publicerad av ninnabengtsson

Att resa in och ut i Vitryssland kräver ett visst tålamod.
Det är nämligen rigorösa kontroller så att ingen ska kunna smita in över landets gränser som inte har skaffat det fina visumet på ambassaden. På tåget från Vilnius till Minsk blir vi kontrollerade av tre olika kontrollanter, bistra män och kvinnor i gröna uniformer. En av dem tillbringar tio minuter med att läsa av våra pass under lupp. En annan vill att vi öppnar väskorna, uppenbarligen så vi inte smugglar in något skumt.
Kaoset i min gör att han mumlar något ohörbart, ser lätt svettig ut och försvinner vidare bort i vagnen som en skottspole.
Likadant på tillbakaväggen, fast då tar vi bussen och går igenom passkontroll och väskscanning som på en vanlig flygplats. Från Riga till övriga Europa löper mängder med olika busslinjer; Ecolines, Eurolines är några av dem. De flesta långfärdsbussar har wifi, gratis kaffe, till och med små tv-apparater vid fåtöljerna om någon får lust att titta på film eller surfa på nätet för att fördriva tiden. De funkar nästan aldrig.

Den vitryska landsbygden sveper förbi bussfönstren i kvällssolen så fort vi lämnat Minsk bakom oss. (För mer om nattlivet i Minsk rekommenderar jag min reskompis Nicoles blogg http://nicoleschulman.blogspot.com ).
Oändliga grässlätter, odlingsmarker, stäppmark breder ut sig, då och då avbrutet av enstaka hus och floder. Stora delar av landet består av odlingar men de sydöstra delarna drabbades hårt av Tjernobyl-katastrofen och ligger fortfarande i träda.
När vi kommer in på litauisk mark ersätts de grästäckta slätterna av majsfält och potatis- och veteodlingar. Vi ser få människor ute, dock en ensam fastkedjad ko som långsamt går och betar en stenkast ifrån vägen i det höga gräset.
Snart sänker sig mörkret och bussen fortsätter att skumpa fram på vägarna mot Riga under en blek augustimåne.
Det är 21.00 på kvällen och +26 grader ute och hösten känns mycket långt borta.

Bland vapen och klockor på museum i Minsk

Publicerad av ninnabengtsson

I guideboken över Minsk som vi införskaffar i en turistshop finns ett museum vi tillbringar två dagar med att leta efter men aldrig hittar.
Det heter ”Great Patriotic War Museum” och verkar på något mystiskt vis flytta runt mellan olika gator beroende på vilken guidebroschyr eller internetsajt vi konsulterar.

Ett par vi frågar ser lika förbryllade ut men gissar att det precis har flyttat till den lite flashiga modernare delen av Minsk vid Peramozhtsau avenue. Ett stenkast från den gigantiska amfiteatern i det stora sportpalatset.
Inget konstigt i att det flyttar mellan adresser. Minsk är en levande, ungdomlig stad där det hela tiden byggs nytt, det märkliga Nationalmuseet som är 22 våningar högt och mest av allt liknar en rymdfarkost stod klart 2006. Men det som byggs är fortfarande pampigt, i postsovjetisk anda och den lilla människan, individen, försvinner och går vilse någonstans bland dessa jättelika avenyer och gator.

Det nybyggda Nationalmuseet

Liksom vi på vår jakt, så vi beslutar att besöka ett annat museum, som också visar sig ligga på ett helt annat nummer än vad som är markerat på kartan. National Historic museum på Karl Marx gata nummer 12. Min väninna tar en iskaffe under ett parasoll på ett litet kafé i den tryckande värmen. Även jag är trött i fötterna men beslutar mig för att ge det en chans.

En 200-årig kanon står placerad vid ingången. Värmen är lika obönhörlig inomhus, någon luftkonditionering verkar inte finnas. Personalen består av äldre damer med prydliga namnskyltar som noggrant håller koll på alla besökare och vänligt men bestämt visar exakt vilka rum man ska gå in i och i vilken ordning de ska besökas. Turister lotsas runt på löpande band i utställningarna som består av en brokig samling kuriosa, föremål och tavlor om Minsk historia.
Här finns tavlor på väggarna som visar hur stan såg ut vid seklets början med svartvita foton på hästkärror, hus och breda gator, kvinnor i svepande brodyrklänningar med parasoller i händerna och män i svarta kläder. Några tegelstensbyggnader sticker ut på bilderna, annars ser stan förvånansvärt lik ut. Ett rum inhyser dammiga porträtt på furstar och härskare som uttråkade blickar ner på oss, kanske är de från tiden när Vitryssland tillhörde Polen och Litauen.
Vi blickar lika uttråkade tillbaka.

Och så… kliver jag in på en avdelning som berättar om krigen.
Hela rummet är fyllt med vapen prydligt uppsatta i glasmontrar.
Tyska revolvrar och ryska automatvapen samsas med gevär och knivar i rader. En karikatyrbild visar hur en figur/soldat med hammaren och skäran räddar Vitryssland undan hakkorset. Foton visar befolkningens lidande under andra världskriget.
Det är som ett besök på Historiska museets forntidsutställning i Stockholm men stenyxorna har ersatts av svarta, lätt nötta men fortfarande blankpolerade skjutvapen.
Av någon anledning får jag en klump i magen och går snabbt till nästa rum med kläder och föremål från 1800-talet. Synbarligen ingen kronologisk ordning mellan rummen. En centralt placerad glasmonter är fylld med KLOCKOR- fickur – av alla de slag. Stora, små, utsirade, i silver, med initialer, dekorerade, glänsande, svarta. Som en absurd Dalí-målning.
En gigantisk metafor över tiden? Av hur förgängligt livet är och hur groteskt det är med vapnen i andra rummet.
Ingen av klockorna går längre, som om själva tiden har stannat i dessa dunkla, varma rum på museet.

När jag slutligen hittar till entrén frågar den vänliga damen i kassan om jag inte vill se bottenvåningen, där finns nämligen en utställning med historiska kläder. Jag tackar artigt nej. Svetten rinner i pannan och jag längtar efter något svalt att dricka. Min väninna sitter kvar på kaféet när jag kommer ut i solljuset.

En bit bort slår en kyrkklocka två.
Själv drömmer jag mardrömmar halva natten om vapen och klockor.

Cigarrrök, kyckling Kiev och bistrokänsla från en svunnen tid – Grand Café

Publicerad av ninnabengtsson

Belevade kypare, bartendrar i vita frackar, linneservetter på borden och majestätiska ljuskronor i taken. När mörkret fallit samlas tjusiga par och affärsmän i baren för att smutta på drinkar och röka cigarr.

Grand café på Leningatan i Minsk för tankarna till anrika lyxrestauranger under en svunnen guldålder i Paris i början av förra seklet.

Men låt er inte luras – restaurangen som anses vara en av Minsk bästa är relativt nybyggd. Det är lite förvirrande. Hela stället andas flärd samtidigt sitter det fotografier på väggarna av byggnader och hus från Sovjettiden. Från utsidan ser restaurangen inte mycket ut för världen, men väl inne möts vi av stiligt klädd personal och kypare som håller upp dörrar och visar oss till bordet. Menyn är lika klassisk som restaurangen ser ut, smakfulla ryska rätter blandas med franska klassiker som gratinerad löksoppa. Först får vi rykande färsk bröd och smaksatt vispat smör på bordet. Vi beställer varsin kyckling Kiev, en typiskt rysk rätt där kycklingfilén är hoprullad och fylld med smör, sedan panerad. Den kommer in på tallrikar ackompanjerad av en liten potatissallad med scharlottenlök- och örtvinägrett och stekta haricots verts. Formen något märklig, det ser ut som om den har svans. Men maten gudomlig och smöret flyter ut på tallriken när man sätter kniven i kreationen.
De flesta av rätterna ligger runt 100-150 spänn.

Vi går hit en kväll för att hänga i baren när mörkret fallit. Drinklistan är imponerande och bland dryckerna återfinns fantastiska Bordeauxviner till minimala priser. Bartendrarna i sina vita frackar, vita västar och svarta flugor blandar drinkar och serverar små skålar med oliver på löpande band bakom den mörka blankpolerade bardisken. Bredvid oss sitter två yngre välklädda män inbegripna i ett livligt samtal som beställer…cigarrer! En hel avdelning på menyn listar olika cigarrsorter. Männen bredvid drar bloss efter bloss och röken stiger mot taket i små moln. Rökförbud är det ingen som verkar ha talats om.

Jag fantiserar i smyg om att detta är en bar som lockar vitryska affärsmän, ryska oligarker och en och annan brittisk gentleman på genomresa. Mer än någonsin känns det som om vi har hamnat i en svunnen era. Och när vi lämnar Grand Café vid midnatt virvlar cigarröken ut efter oss i nattvinden.

Leende människor i diktatorns skugga

Publicerad av ninnabengtsson

Minsk är kulissernas stad.

Det går en gammal man och sopar gatan nedanför den röda kyrkan St Simeon & St Elenas kyrka i centrala Minsk. Ansiktet är fårat och händerna arbetsmärkta och rynkiga, det är 26 grader varmt men han fortsätter enträget sitt arbete i hettan. Dammet yr i luften.

Kyrkan är en av sevärdheterna på Nezalezhnasti eller Indepedence square. En svart staty av Lenin, som en gång i tiden var den högsta statyn av honom i hela Sovjetunionen bevakar regeringsbyggnaden. Guideboken är snabb att trumpeta ut: ”låt er inte luras att tro att Vitryssland fastnat i den kommunistiska eran, det är bara det att vitryssar är ett konservativt folk som ogillar förändringar i omgivningen”.

Den gamle gatsoparen stannar till och gestikulerar åt oss, han vill inte vara med på bild när vi fotograferar. Sedan kommer han fram och vill prata men hans engelska är lika obefintlig som vår ryska. Han frågar var vi kommer ifrån – i Minsk räknas turister på ena handens fingrar – och upprepar frågande ”Sweziaaa?”. Något jag är osäker på betyder Schweiz eller Sverige. Men så skiner han plötsligt upp och isen bryts när han utbrister ”AB-BA”? ”ABBA!”. Vilka är hans favoritsvenskar får vi senare reda på..

Det är en av de få renhållningsarbetare vi ser i stan vilket är märkligt eftersom allt är skinande rent och putsat. Gatorna är städade, här finns inte minsta fimp, påse eller skräp. Dag två råkar vi kliva över en krossad ölflaska på trottoaren vilket får oss att stirra – det hör till ovanligheterna. Inte heller finns här några tiggare, hemlösa, uteliggare det är som om hela stan är en märklig blandning av gammalt och nytt. Som om den inte är riktigt färdigbyggd. Det är rent och prydligt och – skrämmande i all sin perfekthet.

Som min reskamrat uttrycker det: ”det känns som om vi hamnat i en filminspelning och det vi ser är scenografi.” En kulisstad. Gatorna är breda, parkerna rena, fasader och byggnader pampigt monumentala. Det är lätt att tänka sig hur det såg ut i Östeuropa före Berlinmurens fall. Victory Monument. Byggdes 1954 för att hedra soldater av Sovjetarmén och vitryska partisaner som stupade under andra världskriget.
Postkontoret på Nezalezhnasti.

Samtidigt är det en stad i förvandling – mycket är nybyggen, på flera platser byggs höghus, butiksgallerior och nära vårt hotell en jättelik arena av något slag.

Ett av alla nybyggen, här ska det bli någon form av arena

I solen glänser också taken från Sportpalatset, biokomplexet ”Moskva” och gallerior vid floden. Här finns flera större modeaffärer, amerikanska snabbmatskedjor som Mc Donalds och TGI Fridays samt en rad lyxkasinon. Men det är svårt att ändå inte känna en rysning över allt detta pampiga och lyxiga, som om skuggan av alla forna diktaturer från fascism och kommunism fortfarande finns kvar.

Den stora kontrasten är människorna. Vitryssarna. Minsk-borna. Öppna, vänliga, pratsamma (trots obefintlig engelska) lätta att få kontakt med. Tjejerna är smala och tjusigt eleganta, killarna välklädda. Många äldre damer trippar runt i högklackat. Ryska är vardagsspråket, vitryska lever fortfarande kvar men få pratar det. De ger intrycket av att vara…glada? Ytterligare en schablonbild eller verkligheten hos ett folk som lärt sig leva med de inskränkningar i personlig frihet och yttrandefrihet som staten slår fast?

För Vitryssland är en av Europas minst demokratiska länder, den har kallats ”Europas sista diktatur”. Människorna är övervakade, presidenten enväldig och censur ingen ovanlighet. Landet har kritiserats upprepade gånger av människorättsorganisationer för förföljelse av oppositionspolitiker, journalister och minoriteter, godtyckliga arresteringar och politiska fångar. Det är ett leende folk i diktaturens skugga.

En man min väninna stöter på när hon letar efter Botaniska trädgården berättar att det är så folktomt i Minsk eftersom alla flytt stan på grund av värmeböljan och är ute på landet i sina sommarstugor. Och värmen är märkbar även på det tjusiga men ålderdomliga hotellet där vi bor eftersom det inte finns någon luftkonditionering.

Här vistas en något brokig samling hotellgäster, mestadels affärsmän, en distingerad brittisk herre som tillbringar morgnarna med att mejla på dator och klaga över uppkopplingen som faktiskt är utmärkt, en italiensk resenär, ett ryskt par som möjligen skulle kunna vara turister. Första morgonen sitter det en uttråkad välklädd ryss i 30-årsåldern nere i lobbyn. Det visar sig att han väntar på sin kompis som kommer med en kasse sprit. Glatt tar han upp en flaska vodka, en whisky, en flaska vodka som den andre packar ner i sin handväska. Oklart vad de ska göra med dessa, ge bort i present? Klämma till helgen? Ha till lunchpicknicken?

I två dagar utforskar vi Minsk (mer om detta senare) i enorm hetta som får alla kläder att klibba fast på huden.

Dag två är jag tillbaka vid Independence square nu pågår ett viryskt bröllop vid kyrkan. Alla är finklädda och den vitklädda bruden i vit sidenklänning strålar ikapp med solen. Någon öppnar en flaska champagne så skummet yr i luften. ”Det är en bra dag, min dotter gifter sig”, ropar en man.

Lenin vakar fortfarande från sin sockel, ett stenkast bort ligger det ökända vitryska KGB-byggnaden på Independence avenue nummer 17.

Av den gamla gatsoparen syns inte ett spår…

En ofrivillig turist i Riga

Publicerad av ninnabengtsson

…Egentligen är jag inte en ofrivillig turist, jag är i Riga dit jag verkligen velat åka och hälsar på en kompis som har flyttat hit. Men de senaste två dagarna inberäknat tisdagen när jag kom känns som om vi/jag hamnat på egendomliga och lite märkliga lätt ofrivilliga platser i denna stad – av en ren slump.

I förrgår var vi ute och såg ett vackert Riga i kvällssol,

vi började med en drink på Shot bar och fortsatte sedan att leta efter en restaurang för mer gedigen mat. Av en slump, nåja Nicole slog flitigt i guideboken, hittade vi Folk Klub Ala basement på Peldu iela 19. Inhyst i grottliknande medeltida källarrum, med svag belysning och långa bänkar breder denna jättelika krog ut sig under marken. Just den här kvällen är det fullpackat som sillar och vi inser efter ett tag att när vi kliver nerför den smala, slingrande trappan tar vi egentligen klivet in i en tidsmaskin och hamnar på en jazzklubb från 30-40-talet.

Unga killar (ja de flesta är killar) hänger vid den lilla scenen längst in och de flesta har kommit dit med något instrument, saxofon, klarinett, bastuba i näven. Då och då kliver några av musikerna upp och spelar (som gudar!) och sedan byts de av. Vem som helst kan vara med och jamma när andan faller på. Det är ”open session tonight” förklarar en av killarna. ”Det är så här en riktig jazzklubb ska vara, vem som helst får spela om man tar med sitt instrument”.
Det är varmt, svettigt, mörkt, kypare springer med överfulla tallrikar med jätteportioner mat mellan borden, ölen flödar och musiken är öronbedövande. Vi stapplar ut i natten vid elvatiden mot kvällsbussen med de ilskna tonerna av klarinett och trumpet fortfarande ringande i öronen.

Enligt legenden så ska en märklig man vid namn Kristap den Store ha grundat Riga. Han bodde i en stuga vid floden Daugava och bar vandrare på ryggen över floden. En dag hittade han ett barn och tog upp honom på ryggen, men medan han vadade över blev barnet tyngre och tyngre. Till sist nådde han andra sidan och då upptäckte han att barnet förvandlats till en kruka med guld som så småningom kom att användas till att finansiera grundandet av Riga.
Och visst gömmer stan även i dag på skatter…
Fantastiska husfasader, en märklig blandning av arkitektur från olika tidsepoker, sagoliknande byggnader, monumentalbyggen från kommunistisk tid och samtidigt är det lite skamfilat och trasigt på många platser.

Även gårdagen har varit full av mer eller mindre ofrivilliga möten. Två gånger upp till vitryska ambassaden för att skaffa visum, ena gången lyckas jag nästan få den svårflörtade ambassadkillen som tar hand om ansökningarna att dra på munnen.
Man ska dock inte skämta om nallebjörnar…

Hann springa runt i Riga och se stan i tolv timmar, kvällen avslutades på en bar med ett ofrivilligt möte med en hel bunt förfriskade men mycket trevliga skandinaver från diverse länder. En svensk kvinna som äger en hårsalong och bott i Riga i tjugo år, en finne som är docent i fysik, en dansk som jobbar på Statoil och en australiensare som guidar turister i stan på somrarna och pratar perfekt svenska (+6-7 andra språk). De utgör hela den brokiga samlingen från Kiwi bar, ett av min väninnas pojkväns stamställen.

I dag ska vi alltså åka buss till Vilnius och sedan ta tåget till Minsk. Resplanen redan något försenad dessvärre på grund av en ofrivillig släng av magproblem/turistsjuka/rötmånad/svampförgiftning. Får se när vi kommer iväg.

På kräftskiva i Mariehamn

Publicerad av ninnabengtsson

På Åland bland solstänkta klippor, lummiga trädgårdar, poolhäng och kräftskivor.

Åland är en otroligt vacker ö med upp emot 29 000 invånare en kort båttur från Stockholm. De flesta som åker hit gör det på kryssningar för att partaja och kliver aldrig av i Mariehamn. Vilket är väldigt synd.
För den som vill utforska ön och framför allt den enda staden Mariehamn blir det som en tidsresa tillbaka till en svunnen era. Ålderdomliga polisbilar. Alla hälsar på alla. Matbutikerna har öppet litet sporadiskt – de två som finns. Det är som en idealiserad dröm om ett idylliskt 50-tal och orörd skärgårdsmiljö, milsvida från Stockholms exploaterade skärgård. Och så finns det också regler som förbjuder icke-bofasta att köpa hus på ön.

Åland har en rik historia, det finns många fornlämningar här och ön intar en särställning som del av Finland eftersom det är självstyrande med egen flagga, egen polis och egna frimärken. Jag har varit här tidigare och då blev det turistande och att springa runt som en tätting med kartor och turistbroschyrer i högsta hugg på kullerstensgatorna – Kastelholm, skeppet Pommern och museer är spännande sevärdheter. Något sådant hinns inte med den här gången. Jag och en kompis är nämligen på besök hos Mia som har hus på ön och som bjudit in till kräftskiva och försenat födelsedagskalas.

Trots att jag normalt klättrar på väggarna och blir rastlös efter en timme på stranden blir det poolhäng på hotell Arken under eftermiddagen efter vi har klivit av båten och ätit en lunch på restaurang Indigo. I ett lummigt utomhuspoolområde med blommande rabatter, sittgrupper och solstolar tillbringar Jenny och jag ett par sköna timmar i solen.

På kvällen blir det kräftskiva hos Mia som bor i ett fantastiskt hus à la Villa Villekulla som hämtat från en Astrid Lindgren-bok om Pippi Långstrump. Små vindlande korridorer, trappor och hemlighetsfulla rum leder kors och tvärs, det är lätt att gå vilse i detta hus som känns levande och välkomnande som alltid. Och vi har en fantastisk värdinna!

I trädgården dukas långbordet upp i solen och det blir mörkt Ålandsbröd, lätt syrlig Ålandsost, vin, kräftor och dill och grillad kyckling (åt mig som inte tål kräftor). Getingarna kretsar som galningar kring bordet, ljuset spelar över markerna denna ljumma sensommarkväll, det är trolskt, vackert, nästan som en dröm när glasen höjs i skålar och sånghäftet blir flitigt använt.