Att resa in och ut i Vitryssland kräver ett visst tålamod.
Det är nämligen rigorösa kontroller så att ingen ska kunna smita in över landets gränser som inte har skaffat det fina visumet på ambassaden. På tåget från Vilnius till Minsk blir vi kontrollerade av tre olika kontrollanter, bistra män och kvinnor i gröna uniformer. En av dem tillbringar tio minuter med att läsa av våra pass under lupp. En annan vill att vi öppnar väskorna, uppenbarligen så vi inte smugglar in något skumt.
Kaoset i min gör att han mumlar något ohörbart, ser lätt svettig ut och försvinner vidare bort i vagnen som en skottspole.
Likadant på tillbakaväggen, fast då tar vi bussen och går igenom passkontroll och väskscanning som på en vanlig flygplats. Från Riga till övriga Europa löper mängder med olika busslinjer; Ecolines, Eurolines är några av dem. De flesta långfärdsbussar har wifi, gratis kaffe, till och med små tv-apparater vid fåtöljerna om någon får lust att titta på film eller surfa på nätet för att fördriva tiden. De funkar nästan aldrig.

Den vitryska landsbygden sveper förbi bussfönstren i kvällssolen så fort vi lämnat Minsk bakom oss. (För mer om nattlivet i Minsk rekommenderar jag min reskompis Nicoles blogg  http://nicoleschulman.blogspot.com ).
Oändliga grässlätter, odlingsmarker, stäppmark breder ut sig, då och då avbrutet av enstaka hus och floder. Stora delar av landet består av odlingar men de sydöstra delarna drabbades hårt av Tjernobyl-katastrofen och ligger fortfarande i träda.
När vi kommer in på litauisk mark ersätts de grästäckta slätterna av majsfält och potatis- och veteodlingar. Vi ser få människor ute, dock en ensam fastkedjad ko som långsamt går och betar en stenkast ifrån vägen i det höga gräset.
Snart sänker sig mörkret och bussen fortsätter att skumpa fram på vägarna mot Riga under en blek augustimåne.
Det är 21.00 på kvällen och +26 grader ute och hösten känns mycket långt borta.