Den hemlöse killen i t-banan vid centralstationen i Riga spelar Scorpions ”Wind of change” på gitarr.
Det är bedövande vackert med musiken som fortplantar sig i de ekande tunnlarna.
Och jag undrar om de som stannar och lyssnar vet vad det är för sång han spelar.
…Den om Förändringens vind som sveper in, slår ner, utplånar och river murar och gränser, skapar nytt och låter ett spirande hopp börja gro.

På Brivibas iela ligger KGB:s gamla högkvarter.

Sången är från 1990 vilket också är året då allting förändrades i den värld jag växte upp i. Då var Sovjetunionen ett stort maffigt område på skolkartan där ockuperade länder som Estland, Lettland, Litauen, Vitryssland, Ukraina, Turkmenistan och andra ingick i det stora öststatsmaskineriet.
Sångtexten som skrevs av den tyska gruppen Scorpions beskriver de kaotiska händelseförloppet 1989-1991 då Östeuropa blev fritt, Berlinmuren revs och Sovjetunionen upphörde att existera. Ett imperium och diktatur byggt på hat, rädsla, angiveri och förtryck besegrades till slut.

Ockupationsmuseet

För Lettland och de baltiska staterna blåste förändringens vind likt en storm. 1990 pågick Lettlands självständighetskamp för fullt. Den hade börjat flera år tidigare. På årsdagen av den gamla Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Hitler och Stalin med dess hemliga tilläggsprotokoll som ledde till den sovjetiska ockupationen – bildade två miljoner balter en mänsklig kedja genom Tallinn-Riga-Vilnius. Det var den 23 augusti 1989.
Och överallt i Riga märks minnena av förtryck och totalitärt styre tydligt.

Fängelsecellerna i källaren. Här kunde 20 fångar vistas i rum avsedda för fyra. Det var ofta över +30 grader varmt, skarpt neonljus dygnet runt och miserabla sanitära förhållanden. Då och då kom vakterna ner och ropade upp begynnelsebokstaven i någons namn ”Herr V” till exempel. Då skulle alla fångar svara med sina namn och den som det gällde fördes upp till förhörsrummet.

På Ockupationsmuseet kan man läsa om Lettlands korta tid av frihet – mellan första och andra världskriget. Hur de förtvivlat kämpade mot den sovjetiska armén vid andra världskriget slut men att det var en kamp dömd att misslyckas mot en alltför stark övermakt. Och medan omgivningen inte lyfte ett finger för att hjälpa förlorade de sin frihet och uppslukades i ett kommunistiskt förtryckarsystem.

En av cellerna i det ökända Corner House

I det gamla KGB-fängelset ”Cheka” eller ”The Corner House” som låg på Brivibas iela 61 och öppnades i fjol, kan man höra överlevande berätta om en era av terror och angiveri då mängder av letter anklagades för ”anti-sovjetisk verksamhet” och försvann. Hur människor som råkade äga ”fel” sorts böcker, publicerade under Lettlands korta period av självständighet arresterades och fördes bort till den ökända byggnaden.
En guidad tur visar fängelsehålorna och avrättningsrummet, men de flesta mördades inte här. Många politiska fångar skickades vidare till Moskva eller försvann in i Gulag-systemet. Nuförtiden är det mörkt nere i de ödsliga gångarna, de tunga celldörrarna står på glänt som om fångarna nyss förts bort men rädslan tycks fortfarande sitta kvar i väggarna och lura bland skuggorna.

Jag tänker på ett annat land  vi nyligen lämnat där människorna fortfarande lever under oket av förtryck. Lukasjenkos värld – Vitryssland – har liknats vid ett marionettland med starka band till Ryssland och här är Sovjetnostalgin ständigt närvarande i gatunamn som ”Karl Marx” och ”Lenin”, pampiga byggnader i öststatsstil, stora esplanader, stenhård bevakning, i toppstyrningen uppifrån.
Det är ett land där oppositionella fängslats eller ”försvunnit” och demonstrationer brutalt slagits ner. Där internetsajter förbjuds och politiker beläggs med munkavle. Där åsiktsfriheten är en schablon och det senaste valet starkt kritiserades av oberoende observatörer som Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.
Men det är också ett land med ett öppet och vänligt folk som en hjärtlighet som inte är spelad.

En stilla vindil drar fram genom ett fortfarande sommarvarmt Riga, min sista helg på denna resa innan jag åker tillbaka till Stockholm. Musiken flyter genom t-banan i melodiska stycken. Killen spelar på den enkla gitarren med slutna ögon. Någon stannar och lägger i några mynt i hans pappmugg.

Den 11 oktober i år är det nytt ”presidentval” i Minsk.

Kanske kommer förändringens vind fortsätta blåsa och växa till en storm som drar igenom landet och sopar rent och för med sig hopp om ökad frihet.