Hur mycket är friheten värd? – efter valet i Vitryssland

I augusti besökte jag Minsk och mötte ett vänligt, öppet och ganska välmående folk i en stad som kändes som ett östeuropeiskt Bryssel.
Men samtidigt var det en märklig känsla av att promenera omkring i en välstädad kulisstad med pampiga avenyer, byggnader och arkitektur i gammalkommunistisk anda. Inte en papperslapp eller minsta skräp på gatorna, inga tiggare, inga hemlösa. Och en staty av Lenin utanför den hårdbevakade regeringsbyggnaden.

Igår – den 11 oktober – hölls val i landet och inte överraskande ”vann” sittande presidenten Aleksandr Lukasjenko eller Europas siste diktator som han också kallas, en ”jordskredsseger” med  83,49 procent av rösterna. Den enda motkandidat som överhuvudtaget brydde sig om att föra en valkampanj var 38-åriga Tatiana Karatkevitj som enligt valkommissionen ska ha fått 4,4 procent.

Valen i Vitryssland är varken rättvisa eller demokratiska, Lukasjenkos motståndare anses allmänt vara låtsaskandidater. Förtidsröstning är en metod som gör att myndigheterna kan manipulera valsedlarna, något som bland annat människorättsorganisationen Vjasna rapporterade om.

Men samtidigt menar flera oberoende observatörer att Lukasjenko (som har suttit 21 år vid makten) ändå har ett visst stöd bland vitryssarna och skulle ha vunnit även utan valfusk.
Situationen och rädslan för ett liknande krig som det i Ukraina har spelat Lukasjenko i händerna. Vitryssland är ekonomiskt beroende av Ryssland men Lukasjenko är skicklig på att framstå som att han balanserar Putin mot EU. Många människor är nöjda med att det är lugnt, att ekonomin stabiliserats och levnadsstandarden höjts, åsikter jag hörde yttras under mitt besök.

Den bilden ska förstås vägas mot en annan och betydligt mörkare baksida.
Många oppositionella har fängslats och avtjänar långa fängelsestraff sedan förra valet för fem år sedan. Då misshandlades sju av nio motkandidater av polisen på valdagens kväll. Vitryssland är den enda stat i Europa som inte skrivit på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och som fortfarande har dödsstraff.
Listan kan göras lång över hur Lukasjenkos regim trampar på de mänskliga rättigheterna och åsiktsfriheten.

Nu kan det vitryska folket se fram emot ytterligare fem år med Aleksandr Lukasjenko och samtidigt överväger EU att häva de sanktioner som infördes 2010.
Återstår några frågor som envetet biter sig fast…
Hur starkt väger längtan efter fred och välstånd mot rätten att få tänka och tycka fritt? Hur mycket vågar man engagera sig när motstånd tidigare slagits ner så brutalt?
Hur mycket kan de oppositionella själva kämpa mot regimen utan stöd utifrån och är det verkligen rätt av EU om man nu beslutar sig för att häva sanktionerna?
Hur mycket är friheten värd?

Bussåkningens konst på franskt manér

Att åka buss i Frankrike är en särskild konstart, där allting tycks följa en hemlig artighetskod som jag inte helt listat ut mekanismerna bakom.
När man går på bussen gör man det med ett artigt ”Bonjour” varpå busschauffören svarar (i 99,9 procent av fallen) med ett lika artigt ”Bonjour” tillbaka. Givetvis kan detta vara avhängigt stad, tidpunkt, väder och de båda parternas humör, men i de allra flesta fall är det så det går till.
När passageraren sedan kliver av ska hen gärna säga tack ”merci” och vinka lite snällt mot chauffören som tack för att hen faktiskt får gå av och som tack för resan, vilket chauffören besvarar med en artig nick tillbaka eller till och med en vänlig handviftning.

Idag när föraren av 2:ans buss mellan Cannes-la-Bocca och Cannes klev av sitt tidiga morgonskift vid 14-tiden lämnade han bussen med ett elegant ”Au revoir mesdames et messiurs” slängt över ena axeln. Alltså ”På återseende mina damer och herrar”. Varpå halva bussen ropade samma tillbaka. Läskigt eller bara trevligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka…
Jämför med Stockholm en tidig måndagsmorgon på 4:ans buss och man inser snabbt den absurda skillnaden.

Vidare kan busschauffören mycket väl stanna lite varstans längs rutten. Om någon ber att få gå av där det inte syns röken av en hållplats är detta inte något problem.
Annorlunda mot vad vi är vana vid är också den lilla paus som föraren ofta gör vid knutpunkten Hôtel de Ville i Cannes. Oavsett tidpunkt – det kan vara klockan 2 på natten eller tidigt på morgonen – stannar chaufförerna helt sonika sina bussar och kliver av.
Men de står inte bara snällt utanför och dricker sitt kaffe, de småpratar med sina kompisar som hänger på hållplatsen, tar en promenad, flörtar lite och minglar. Kvar på bussen sitter en rad passagerare tålmodigt väntande även när föraren är borta 20 minuter, utan protester.

Resenärerna på franska bussar är annars sällan tysta och stilla. Är det någon som ber om hjälp hjälper man gärna till – idag var det en äldre dam som ville ha en vägbeskrivning. När hon klev av vid hållplatsen började hon gå åt fel håll varpå bussen tvärnitar, tjugo fransmän hänger ut genom den öppna dörren, gestikulerar, pekar och ropar att hon ska gå åt andra hållet. Inklusive chauffören.

Det allra märkligaste med franskt bussåkande till skillnad från svenskt torde dock vara avsaknaden av mobiltelefoner och passagerare som intensivt stirrar ner på dessa under hela resan.
Visst finns det några fransmän som kollar mobilen, men de allra flesta sitter och tittar ut genom fönstret, slumrar till, läser en bok, pratar med grannen. Under hela resan på 15 minuter ser jag bara en enda person förutom mig själv som fipplar med sin mobil.
Och han visar sig vara engelsman.