Det finns en särskild stad jag älskar i världen – Paris. En stad som har blivit som ett andra hem och som tog emot mig med öppna armar när jag en gång kom dit. Där jag bott, älskat, skrattat, gråtit, haft romanser, fått nya vänner, strosat runt på gatorna, längs med Seine och suttit på kaféer sent på kvällarna.
Den kallas ofta för Ljusets stad. Och natten till i lördags utsattes den för vedervärdig attack då i skrivandets stund 129 människor miste livet och 352 skadades, 99 av dem allvarligt.

Jag saknar ord att beskriva mina känslor, mest är jag tacksam för att vänner och bekanta som bor där klarade sig undan terrorattentaten.
I dagar som dessa när mörkret är så stort är det viktigare än någonsin att ta vara på de goda krafterna, på ljuset.

Bakom dåden står Daesh, som jag tänker kalla dem hädanefter eftersom det sägs att medlemmarna avskyr namnet och det finns inget IS (Islamiska staten). Organisationen är ute efter att upprätta ett terrorvälde med alla medel och det de religiösa fanatikerna är ute efter är makt och att sprida rädsla och hat.
Jag har en bekant som kommer från Irak och redan för ett par år sedan varnade för just denna grupp. Kanske har världens länder äntligen vaknat och förhoppningsvis insett att det här är ett hot i samma klass som nazismen i Tyskland och att det är viktigare än någonsin att gå samman och stoppa dem med militära medel.
Innan det är för sent.

Det är också viktigt att inte bemöta mörker med mörker i vardagen. Att inte låta högerextrema grupper utnyttja det som hänt för egna syften eller politiska kampanjer eller stänga gränserna.
Dagligen flyr människor framför allt från Syrien undan terror och blodbad precis som så många turister flydde från Paris i lördags när omfattningen av tragedin stod klar. De flyr också för sina liv.

Frankrike har haft sin beskärda del av terror detta år. I januari tragedin och terrorattentatet riktat mot satirtidskriften Charlie Hebdo då tolv människor miste livet och terrordådet mot en judisk matbutik då fyra personer mördades. I augusti öppnade en man eld med automatvapen på ett snabbtåg på väg mot Paris, mirakulöst och tack vare modigt ingripande avvärjdes en massaker.

Det talas nu om att många är rädda och att turister och även svenskar boende i Frankrike lämnar Paris.

Jag önskar tvärtom ärligt att jag vore där.

Jag är också rädd men ännu starkare än den känslan är faktiskt vreden. Vreden mot mördarna och ilskan mot den organisation och de ledare som drar in unga i denna islamistiska sekt.

Paris är Ljusets stad, attackerna är ett angrepp mot allt som definierar ett demokratiskt och fritt samhälle, mot oss alla. Låter man rädslan diktera hur vi lever våra liv och vilken politik världens länder kommer att föra i framtiden har Daesh redan vunnit.

Redaktören för Charlie Hebdo, ”Charb” som mördades i januari sade; ”det är bättre att dö stående än att leva sitt liv på knäna”.

Tänkvärda ord i mörkret.