Vintern sveper in världen i mörker, is och kyla. December. Tidig skymning. Snart jul…

Hennes ögon är trötta och jag anar en djupt liggande sorg i blicken. Hennes ögon har sett mycket redan, de är oändligt mycket visare än hennes ålder ger sken men det unga parets framtid är ännu oviss. De har färdats långt, flytt från fasor och våld till ett helt okänt land. Hennes man ser uppgiven ut, hans huvud hänger ner mot bröstet av trötthet.
Kvinnans mage är svullen för hon väntar barn. De vet inte om de får stanna, för det finns inga bostäder, ingen plats eller ens om de kommer kunna hitta tak över huvudet när de kommer fram.
Men det är omöjligt för dem att vända tillbaka.

Så har det sett ut varje dag för de som flyr undan Daesh (IS), fasorna och kriget i Syrien och tar sig till Sverige. I en stadig ström har flyktingarna kommit hit hela hösten, på rangliga båtar över Medelhavet och över välbevakade gränser i Europa i det som kallats den största flyktingkatastrofen i modern tid.
De flyr från något de själva inte rår över och lämnar sina hem och länder för något skrämmande okänt. Därför att de är tvungna.
Och visst förstår jag att det finns stora problem med att skaka fram boenden, att många kommuner går på knäna för att det det är ont om resurser att ta emot de människor som kommer hit och att det innebär en utmaning att lösa dessa frågor under kommande år. Visst kan jag tycka att andra europeiska länder borde ta ett större ansvar och ta emot fler som behöver hjälp.
Men regeringens nya återhållsamma flyktingpolitik med utspel som att stänga Öresundsbron är en skam.
I Danmark ska polis nu få beslagta värdesaker från asylsökande för att finansiera asylprocessen. De som flyr kan få behålla personliga värdesaker som vigselring, klocka, mobiltelefon och kontanter upp till 3000 kronor. I en tid när det är viktigare än någonsin med medmänsklighet och empati är beslutet ett slag i ansiktet på människor som redan tvingats lämna så mycket bakom sig.

Det är plusgrader ute och skymning utanför fönstren. Snön lyser med sin frånvaro i ett ganska ruggigt och dystert Stockholm. Snart är det knappt en vecka kvar till jul – en helg som mer än någon annan blivit en symbol för kärlek, ljus och värme. I morgon är det Lucia, hon som kommer med ljus mitt i mörkret…
Oavsett om man är religiös eller ateist så firar de flesta svenskar jul.
Och nu är det viktigare än någonsin att räcka ut en hand till de som behöver hjälp och att försöka förstå julens verkliga budskap som till syvene och sist inte handlar om julklappar eller massa mat eller Kalle Ankas julafton utan om medmänsklighet, kärlek och empati.

…trots allt, paret jag skrev om har jag aldrig mött i verkligheten och kanske har de inte funnits.
Enligt historien levde de för mer än tvåtusen år sedan.
De befann sig också på flykt och kunde inte hitta en fristad.
Till slut var det en vänlig själ som upplät ett stall.

Och än idag firar vi jul.

Adventsstjärnor, varm glögg och stearinljus. Trots att december kan vara mysig, inomhus, är det inte mycket som rår på den konstanta gråheten, kylan, mörkret. 
Det är som om en stor grå kvävande filt täcker världen och timmarna med dagsljus blir allt kortare. I stället är allt en mystisk skymning där solen bara är ett blekt minne. 
Det är i dessa tider man behöver röra på sig, det kryper under skinnet att komma bort från Stockholm men frågan är – vart? Riga och Vilnius klarade jag av i somras när jag besökte en väninna men det finns ett land kvar bland den baltiska treenigheten och nu är det dags för Estland och Tallinn.
Så nu styr jag stegen mot grannlandet i öster… I kväll färja ut över ett mörkt Östersjön och imorgon lägger vi förhoppningsvis till i Tallinns hamn…