Bland soppkök, loppisar, kyrkor och gigantiska pizzor i pittoreska Jönköping. Reseåret 2016 inleddes med en tur ner till ett vintrigt och snötäckt Småland.

Centrala Jönköping vid Rocksjön sent på kvällen.

Mitt resesällskap Ola vid Vättern.

”Va?!” säger min vän och resesällskap ytterst upprört ”VAD är det HÄR! Stänger affären klockan 14.00 lördag-söndag! Så kan de väl inte göra?!”
”Jomen, det är ju så att det här faktiskt inte är Stockholm utan här funkar saker och ting annorlunda och det är bara en familjeägd kvartersbutik i Gräshagen…” försöker jag förklara.
För döva öron.
Min vän utbrister indignerat: ”Men det är ju inte riktigt klokt!!!”
Och ser nästan gråtfärdig ut.

Det är en särskild upplevelse att se en tvättäkta inföding från Stockholm som ytterst sällan lämnar huvudstaden för övriga Sverige besöka Jönköping en weekend. Det finns saker som han överhuvudtaget inte förstår sig på och de kan räknas upp i följande lista;
1) Väntetider på bussen
2) Öppettider hos mataffärer
3) Uteliv
4) Lokala ortsnamn
Är man van vid att sucka djupt över att tvingas vänta hela fem minuter till nästa t-bana, blir väntetider på 20 minuter för nästa buss groteskt.
Ortsnamn som ”Tokarp” väcker stor munterhet och utelivet i centrala Jönköping en lördagskväll med en blandning av studenter och vanligt folk som försöker komma in på de fåtal klubbar (”Harrys” och ”Karlssons”) som är de hetaste, en skräckupplevelse.

För rätt länge sedan bodde jag i Jönköping och gillade stan skarpt. Mängder med små kaféer, vackert belägen vid Vättern, fem minuter till sandstrand och grillplats från centrum, små inredningsbutiker och loppisar i varje gathörn, vänliga människor, trevliga busschaufförer – ja allt som definitivt saknas i Stockholm.
Att det ligger mitt i Bibelbältet och frikyrkorna står som spön i backen är en annan sida men det är bara att gilla läget.
Finast är det förstås på sommaren när restaurangerna öppnar upp filialer ute på bryggan kallad ”Piren” vid vattnet eller man kan ta bilen och åka ut några kilometer utanför stan och vandra runt i de trolska småländska skogarna med mossbelupna stenar och täta granar, där solen silar ner genom grenarna.
En idyll som för tankarna till Emil i Lönneberga och John Bauers sagovärld med troll och tomtar.

En iskall helg i januari är inte lika angenäm men det är ändå trevligt att strosa genom staden som ligger inbäddad i snö.

Gamla Tändsticksområdet. De första byggnaderna uppfördes redan på 1840-talet.

Tändsticksaskar på Tändsticksmuseet.

Det finns några obligatoriska sevärdheter som John Bauers museum och tändsticksområdet där Ivar Kreuger hade sina fabriker. Vi hinner inte med allt men strosar runt bland de gamla tegelstensbyggnaderna inne på fabriksområdet som även tronar med ett museum och sin gigantiska lördagsloppis där det verkligen går att göra fynd.
Även här blir mitt resesällskap chockad och i hemlighet misstänker jag smått imponerad. Några glas som inhandlas kostar inte 20 kr/st något han trodde utan 5 kr/st. Obegripligt med så billigt för en tvättäkta 08:a.

På vägen tillbaka hinner vi även in i ytterligare en second hand-butik, kasta en blick genom fönstret till Frälsningsarméns lokaler där man glatt erbjuder ”Soppa, tvål och frälsning” och strosa runt längs med Vättern och det blanka, tysta vattnet som speglar en blek vinterhimmel.
Det blir några stillsamma dagar med god mat, bland annat Tapas på en nyöppnad restaurang och lite vinterpromenader.

”Soppa, tvål och frälsning”… utanför Frälsningsarméns lokaler

Och sedan fenomenet som gör min vän mest förbryllad – pizzorna?
”Kan man verkligen ha pommes frites på pizzan?” (Frågar han lätt avvaktande och med en darrning på rösten.)
”Jo då, här nere funkar det. En typisk Jönköpings-pizza”, svarar jag. ”Det är sant.”
Han ser skeptisk ut men favoriten en HV71 (fläskfilé, skinka, champinjoner, tomatsås, ost och bearnaisesås) med extra pommes beställes.
Och det blir en hit. Så klart.
Made in Jönköping.