Det är de rastlösa händerna som jag minns mest.

När han skulle berätta var rösten lugn men fingrarna rörde sig hela tiden nervöst i knät.

Eller den skräckslagna tjejen som lyfte upp sin treårige son i armarna och sprang fortare än hon någonsin gjort.

Eller den desperata mamman som letade efter sin försvunna dotter i värmen och kaoset.

Det är vår ute. Dagarna blir allt ljusare och det vilar en skirhet och ett blågrått skimmer över vissnat fjolårsgräs och spirande växter. Livet börjar om på nytt.

Ljuset svävar över markerna i silvermoln. Det finns en stillhet och ett lugn där kvällen vilar.

En plats där det går att tänka på det otänkbara.

Om lite drygt tre månader är det ett år sedan jag kastade mig ner på ett plan till Nice, södra Frankrike efter ett av de blodigaste terrordåden i Europa för att jobba på plats som nyhetsreporter. Jag kom ner till en stad i chock, i sorg. Kroppar som fortfarande låg kvar på Promenade des Anglais insvepta i vita lakan. Stora trafikstockningar och kaos när så många som möjligt försökte lämna staden och åka upp mot bergen. K-pistbeväpnade kravallpoliser som patrullerade varje gathörn. Rädsla. Förvirring. Ilska. Sorg.

Och hela tiden frågan Varför. Varför barnen.

86 människor mejades ner av en lastbil när de var ute för att fira Frankrikes nationaldag den 14 juli. Flera av dem var barn.

Några möten minns jag särskilt. De två unga tjejerna som tagit sig till barnsjukhuset och som fortfarande var i chock. De hade lyckats kasta sig undan i sista sekund.

killen som jobbade på ett stort hotell och som hjälpte människor att söka skydd inne på hotellet. Dit bar de också döda men eftersom det inte fanns något utrymme lades den tioårige pojken i rummet där bagaget förvarades.

Kvinnan som bodde i samma byggnad som gärningsmannens exfru och som var nere med sina tre barn för att titta på fyrverkerierna. Hennes barn gick inte längre ut utan satt bara hemma och grät. ”De tror att de ska bli överkörda”, berättade hon förtvivlat.

En ung kvinna lyfte upp sin treårige son i famnen och sprang i motsatt riktning så fort hon orkade. När jag träffade henne ett halvår senare led hon av trauma och klarade fortfarande inte att gå över trafikerade gator.

En tysk mamma inne i mataffären vars 20-åriga dotter saknades hade sprungit runt till bårhusen och försökte få klarhet i vad som hade hänt. Förtvivlad vände hon sig till mig, grät och sade på stapplande engelska; ”Ingen vet något, vad ska jag göra, kan ingen hjälpa mig”.

Listan på uppmärksammade terrordåd kan göras lång.

Paris, Bryssel, Berlin, London, Nice.

Igår dog fyra människor och 15 skadades när en lastbil körde in på Drottninggatan i Stockholm. Jag är inte förvånad. Lessen. Upprörd.. Arg. Men inte förvånad.

Det är svårt om inte nästintill omöjligt att föregripa och förhindra attacker som begås av ensamvargar. Och det är mycket mycket svårt att avradikalisera individer som fastnat i religiös våldsbejakande extremism.

Det finns ett möte jag minns allra mest från Nice.

Jag intervjuade den unge svenske killen två dagar efter dådet på ett luftkonditionerat kontor där han jobbade. Rösten var lugn när han redogjorde sakligt och detaljrikt för vad han upplevt. Han hade varit ute på Promenade des Anglais tillsammans med några kompisar för en kul kväll. De hade ätit middag, druckit vin och sedan begett sig ner till promenaden för att se på fyrverkerierna. Han gick längs med havet när han bestämde sig för att korsa gatan och gå över till andra sidan trottoaren, något som förmodligen räddade hans liv. Först hörde han vad han trodde var fyrverkerier, sedan skott. Sedan såg han panikslagna människor komma rusande mot honom som skrek ”Spring”. Han hann kasta sig in i en butik när lastbilen körde förbi och mejade ner de som stod i vägen. Efteråt sprang han ut, för att hjälpa till; ”Men det fanns ingenting jag kunde göra, jag sprang från en person till en annan, det låg döende människor överallt men jag såg att de var bortom all räddning”.

Jag förvånades över hans lugn. Jag imponerades av hans vilja att hjälpa.

Sen såg jag hur händerna darrade oc.h de hela tiden rördes rastlöst i knät. Den bilden sitter inetsad på näthinnan

Den unge killen var bara ett exempel på människor som försökte hjälpa andra under terrordådet den 14 juli. Attacken i Stockholm liksom den i Nice visar något annat och viktigt.

Att empati och medmänsklighet är större än hat.

Att solidaritet är starkare än viljan att skada.

Att terror och våld i längden är maktlösa mot människors vilja och förmåga att hjälpa andra.

Dagarna blir ljusare och våren går som en viskning genom träden, genom gräset, de knoppande bladen, solljuset och vinden.

Det är en viskning om hopp.