”There is a crack, a crack in everything. That’s how the light gets in.”
Det där första genomträngande ljuset som skingrar skuggorna. Det tysta regnet hänger som en dimma ute i mörkret och en gren skrapar förlorat i vinden mot rutan. Löven har fallit från träden och ligger i guldgula sjok på marken. Ibland känns det ovanligt långt till sommaren som om det där första genomträngande ljuset som skär genom alla skuggor behövs mer än någonsin.
Men det här handlar inte om hösten. Det handlar om att våga avslöja sådant som fler vill tysta ner. Den där viskande rösten som höjs från någon som vågar berätta.

Det handlar om den flodvåg av berättelser om sexövergrepp och trakasserier som lagts ut på sociala medier och på nätet och som sköljt genom Sverige de senaste veckorna i kölvattnet av sexskandalerna och sexanklagelserna i Hollywood mot Harvey Weinstein. Det handlar om#metoo-kampanjen som fått tjejer i alla åldrar att berätta om sina upplevelser. Som dragit fram övergrepp begångna av folkkära programledare och medieprofiler som tystats ner och sopats under mattan. Det handlar om avsaknaden av ryggrad och civilkurage och närvaron av en patriarkal kultur som håller sina medarbetare om ryggen i det allt mer sjunkande träsk som utgör svensk media.
Och de senaste tidens historier visar hur skrämmande stort problemet är.

Det här är egentligen ett inlägg jag varit på väg att skriva länge.
Ända sedan de första rösterna höjdes i fjol och nättrollen började skriva om sexuella ofredanden på festivaler och att övergreppen uteslutande begicks av flyktingar och ensamkommande började jag skriva det här inlägget i huvudet. Jag ville ge svar på tal om att medierna ”mörkade”.
För problemet är så oändligt mycket större än så.

Första gången är lite diffus.
Jag minns att jag gick i sexan eller sjuan, var inte speciellt populär bland killarna, hade glasögon och hängde mest över en bok. Inte mobbad för jag hade kompisar men tillhörde inte heller de populära tjejerna utan snarare nördarna…den där gången vi stod utanför slöjdsalen, några killar övertalade en kille som var lite efterbliven att retas. Det blev en massa knuffar, fler och fler anslöt i en ring, det kom händer från olika håll, en del av dem var händer mot delar av kroppen som var privata. Jag minns inte så noga i efterhand och det var inte länge det pågick.
Men det var inte sista gången.
Den där kvällen på studentnationen i Uppsala.
När någon okänd tar tag om och nyper mig hårt i baken. Instinkten är att slå till, men när jag vänder mig om är det så många som trängs på det svettiga, stökiga dansgolvet att det är omöjligt att veta vem som gick över gränsen. ”Men slappna av liksom, de visar ju bara att de gillar dig, ” det fick jag höra.
Listan kan göras lång. Det har varit händer mot rumpor och bröst, catcalls, kommentarer och sexuella anspelningar långt över gränsen för vad som kan räknas som komplimanger; på krogen, i krogkrön, nattklubben, mataffären, gatan. Man skrattar ofta lite lätt generat bort det. För egentligen är det väl bara komplimanger och en killes sätt att uttrycka sig eller? Det har varit sexuella anspelningar från chefer och arbetskollegor. Kompisar som blivit utsatta för närmanden och som stått villrådiga om hur de skulle reagera; ”Han är ju chef och jag är ju bara vikarie”, tafsanden under fester. Sen har vi alla sexuella anspelningar och hot och vidriga meddelanden med löften om sexövergrepp som en kvinnlig journalist kan få. För att hon sköter sitt jobb.

Och så har vi de där gångerna när det gått betydligt längre än bara verbala trakasserier.

Den där mannen som drog in mig på en toalett i en bar, låste dörren och tog fram hela paketet. Det kom en vakt och jag har förmågan att prata mig ur sådana situationer. Så det slutade bra.
Eller den där gången jag blev överfallen av en kille på en gata i Paris sent sent på natten i kvarteren runt Montmatre efter att ha varit ute med väninnor. Och killen stack ner hela handen under kjolen. Men jag lyckades få ut honom genom porten och i Frankrike fanns förr alltid en liten concierge som vaktade så det var aldrig nån riktig fara. Men den gången anmälde jag. Och mina underbara väninnor började följa mig hem till min avsides gata efter det.

Och så den där gången.
När jag var ute med goda vänner en midsommarafton och en av kompisarna har med sig en kille som blir som Dr Jekyll och Mr Hyde. Vi har trevligt, äter god mat, dricker alldeles för mycket, grillar, badar  och framåt småtimmarna kryper jag till kojs i båten. Killen jag tänker på som jag knappt känner ramlar in otroligt onykter och frågar om han kan dela kojen med mig. Eftersom det är dåligt med sovplatser säger jag ja och somnar om.
Vaknar av att han har stoppat upp ett finger där inget finger borde vara utan tillåtelse och att det gör ont. ”Vad f-n gör du”, skriker jag.
”Oj då, jag trodde att du ville”, sluddrar han.
Jag anmälde det aldrig men det borde jag ha gjort. Killen bad hundra ggr om ursäkt och såg skuldmedveten ut varje gång jag träffade på honom efter det. Men det spelade liksom ingen roll, jag ville inte ens vara i samma rum som honom.

Hur är man funtad när man inte respekterar en människas personliga gränser? Och klarar man inte av alkohol ska man inte dricka för det är aldrig en faktor som ursäktar ett beteende.

Det här borde varit sådant som får mig att må dåligt men jag är som en våt hund som skakar det av mig.

Jag vill minnas alla de män och killkompisar som varit fantastiska.

Killen som på samma gata som jag överfölls i Paris, gick runt med mig flera timmar en väldigt lång natt och tröstade när jag grät pga att jag var olyckligt kär. Killen som körde omkring i tre timmar i Santo Domingo i sin skåpbil för att hitta rätt adress när jag inte hittade tillbaka till boendet mitt i natten. Killarna som följde mig hem till studentkorridoren i Uppsala förbi kyrkogården på 90-talet för att jag var mörkrädd. Män som stöttat, uppmuntrat, tröstat mig.
Er kommer jag ihåg.

Som en vän och kollega skrev; det börjar redan i skolan.

Det är där saker måste förändras om samhället ska bli annorlunda. Inställningen, synen på andra människor och synen på kvinnor.

Mörkret och diskrimineringen kan bara skingras i ljuset av våra berättelser. Och de må svida, göra ont, göra folk förbannade men de måste ut i ljuset för att få till en förändring…för som en mycket duktig vissångare diktade:

”There is a crack, a crack in everything. That’s how the light gets in.”