Mörka, kyliga nätter. Iskalla vindar. Kala träd och regnvåta dagar och kvällar. Blank asfalt och tjocka jackor. Mattor av guldgula löv på marken. Dimmiga morgnar och tröstlösa dagar på kontoret. Det är mörkt när man går upp och mörkt när man kommer hem. Hösten är här. Med all sin tristess och melankoli och långa gråa timmar. Men det finns botemedel för att överleva gråheten, ledstjärnor i mörkret. Ett ljuvt rosa filter och skimmer i vardagen. Det finns sätt att överleva hösten, ett av de som inte kräver tillnärmelsevis så stor ansträngning stavas Masterchef.
Det är något mystiskt med alla dessa matlagningsprogram som står som spön i backen i tv-rutorna. Oavsett om det rör sig om chockrosa inredning och kök i retroskimrande 50-talsdekor i ”Baka med Manuela”, en svettig, skrikande och förbannad Gordon Ramsay i ”Kitchen nightmares”, en glatt hoppande Jamie Oliver som rör ihop nåt vidunderligt på 10 minuter, hoppfulla barn som bakar eller amatörkockar som tävlar mot varandra, så vilar det något drömskt och surrealistiskt över alltihop. Vi fascineras av detta med att någon annan lagar mat och kan inte sluta titta.
Är matlagningsprogram den nya tidens eskapism? En verklighetsflykt ur den tråkiga vardagen till skinande rena kök där magiska saker händer och där vem som helst kan förvandlas till en trollkarl?
Jag erkänner att jag är en hängiven Game of Thrones, NCIS, Skam, Hassel, Jordskott och Big Bang Theory-fan. Men det finns EN favoritkanal som slår alla de andra och som jag skamset zappar fram i hemlighet när jag kommer hem från jobbet. Den heter TLC – och det är här Australian Masterchef sänds varje vardagskväll med start klockan 20 utom fredagar.
Det är bara att svepa in sig i favoritfilten, koka en kopp te (eller hälla upp ett glas vin) öppna popcornen och lägga upp fötterna på bordet. När en väninna maniskt kollar tv-serier på Netflix och HBO halva nätterna ägnar jag mig hänsynslöst åt matporr.
I Australian Masterchef är världen verkligen så där perfekt som man vill att den ska vara. Alla är hjälpsamma och schyssta. När någon åker ut eller får dålig kritik är alla de andra snabbt framme och tröstar och peppar. Det steks, kokas, hackas, mixas, bakas, fryses, grillas på tid. Som om Harry Potter och Hermione hade ställt sig i köket på Hogwarts. Och maten är som små konstverk på tallrikarna, det är oemotståndligt. Istället för skrikande och elaka är domarna snälla. Allt går i ett rosaskimrande töcken och doften nästan känns genom rutan. En timme i tv-soffan går fort medan smaklökarna vattnas.
För en timme glömmer man att det är höst utanför fönstren, att mörkret kryper nära inpå och att man egentligen är alldeles för trött för att ställa sig och laga mat. Istället fylls man av energi – eller är det månne vinets inverkan?
Några andra tips att ta sig igenom november; hett te och en skön fåtölj/soffa + en tjock bok eftersom det är underbart att ägna timmarna åt att läsa när regnet smattrar på rutan. Eller varför inte gå på bio, ladda ner en film på datorn, plocka svamp, laga mat åt/med väninnorna, dricka vin, äta mustiga höstgrytor, ta på sig tofflorna och morgonrock eller krypa ner i badet.
Men ändå, efter den där timmen i ett kök någonstans tvärs över halva jordklotet varje vardag sjunger själen och matlagningsgenen väcks till liv…Man stänger av tv:n, sätter på sig förklädet och plockar fram stekpannorna. Nu ska här lagas mat!
Och hela köket tycks plötsligt skimra i rosa.
Ut i vida världen 