En god resenär vet inte vart han är på väg, en fulländad resenär vet inte varifrån han kommer.                                                                                                Lin Yutang (1895-1976)

På de korniga svartvita bilderna ser man tre män med äventyrslystnad i blicken. Unga, kanske lätt övermodiga och kaxiga, envisa, redan berömda och redo att bidra till vetenskapen. Att sätta Sverige på kartan. De ska bli de första som når Nordpolen via luften. Bakom dem syns luftballongen som ett stort svart klot.
En bild som är förevigad och frusen i tiden.

Konsten att resa är också konsten att upptäcka.

Att öppna sina ögon för resten av världen och kunna drömma sig bort. Att se det andra inte sett även i det vardagliga. Att upptäcka det okända i det kända och tvärtom. Att se världen med nya ögon.

Det kan handla om resor inom den egna hemstaden eller kvarteret lika mycket som till andra världsdelar och kontinenter. Resandet är i sig en livsstil. Mötet med nya kulturer, världsdelar, människor, livsstilar. Och 1800-talet var de stora upptäckarnas och upptäckternas århundraden, då det fortfarande fanns okända platser kvar i världen där ingen människa ännu satt sin fot.

Drömmarnas tidevarv. Lägereldarnas och sagornas tid. Äventyrens sekel.
Den senaste resan går till Svalbard och Longyearbyen, Spetsbergen. Dit förstås en av de mest berömda svenska upptäcktsresande tog sig i slutet av förra seklet. Jag tänker förstås på ingenjör Salomon August Andrée. Mannen som drömde om att ta sig hela vägen till Nordpolen i luftballong. Andrée anlände till Spetsbergen sommaren 1896 tillsammans med studenten och fotografen Nils Strindberg och civilingenjören Knut Fraekel. Det är tre unga män som är redo för äventyr. Från ögruppens nordvästsida, Virgohamna på Danskön, lyfter ”Örnen” den 11 juli 1897 när vädret var gynnsamt. Syftet är inte bara att nå Nordpolen men även att mäta solstrålning, lufttryck och att studera isarna.

Från vänster: Swedenborg, Strindberg, Fraenkel och Andrée

Mycket har skrivits om expeditionen och medlemmarnas tragiska död sedan dess. I 33 år kommer de att vara försvunna från jordens yta utan ett spår innan eftervärlden får veta vad som hänt.

Bara 65 timmar efter start tvingas man nödlanda eftersom ballongen förlorar vätgas och förmågan att kuna styra ballongens färd med så kallade styrlinor som släpar längs med isen förloras redan i början av resan när styrlinorna faller ner i havet. De börjar ta sig fram till fots över packisarna, men det går långsamt. Den 6 oktober når expeditionen fram till Vitön som ska bli deras sista etapp på resan och grav. Troligen dukar de under en efter en, i början av oktober. Andrée själv är den som man tror var vid liv längst.
Länge misstänkte man att männen försvagades av trikinförgiftning efter att ha ätit rått isbjörnskött, men senare tiders forskningsrön gör gällande att de kan ha dödats av isbjörnar. Först 1930 upptäckte en norsk expedition de avlidnas kroppar, tillsammans med dagböcker och ännu oframkallade filmer.

Svartvita bilder som utgör en skakande, nästan surrealistisk dokumentation av den verklighet de genomlevde på packisarna de sista veckorna. Bilder för evigt frusna i tiden. Från lägereldarnas och sagornas tid. Om män som levde med reslusten och upptäckarglädjen i blodet.

När vi stiger iland på de vindpinande och kala öarna mer än 100 år sedan är det som om vinden fortfarande viskar deras namn.

Det finns en isbjörn på flygplatsen i Longyearbyen när vi landar vid Spetsbergen, Svalbard.

Han omges av häpna och överförtjusta turister iförda vindtygsjackor, kängor och ryggsäckar som vill ta selfies. Han är visserligen uppstoppad men stilig och väcker stor förtjusning. I många av den amerikanska urbefolkningens och inuiternas legender är isbjörnen en viktig gestalt och ande, den som lärde människor att jaga säl. I vissa myter kunde isbjörnen skifta skepnad och anta gestalten av en människa. I dagsläget är den på väg att dö ut, hotad av smältande isar och klimatförändringar.

Senare: Klockan är 23 på kvällen och ljuset bedövande, finkornigt, bländande vitt som sand som lägger sig överallt och sticker i ögonen. Det blir aldrig natt utan midnattssolen är enväldig härskare mellan juni-augusti så här nära polcirkeln. Vinden är ständigt närvarande, bränner i kinderna och får ögonen att tåras. Marken är bar, kal, stenig, täckt av sporadisk vegetation. Inte ett träd i sikte. Bergen runt oss likadana, det känns lite som att befinna sig i ett gigantiskt stenbrott eller på en månbas i Longyearbyen.Ett stenkast bort anas havet som en blågrå skugga vid horisonten, solen blänker i vattnet och tittar man från vissa vinklar går det att se bergstopparna och glaciären i fjärran. Himlen är sluten, med enstaka moln. Då och då kommer en bil längs vägen.

Första kvällen tillbringas med en promenad ner till centrum i byn. Den traditionella inhemska nationaldräkten verkar bestå av; vindtygsbyxor, fleecetröja, mössa, vandringskängor, vindtygsjacka och ryggsäck i kombination med eventuellt gevär. SvalBAR är ett lokalt vattenhål med enkel men god typisk pubmat; pizza, hamburgare. En del gäster som ramlar in ställer ordentligt av sig skor, ryggsäckar och gevär vid ingången. Överhuvudtaget verkar skor vara en sådan attiralj som helst ska lämnas utanför huset här i Longyearbyen, innan man kliver inomhus, oavsett om det är på restaurang, hotell eller hemma.

Apropå isbjörnar: på Svalbard får man inte röra sig utanför de enstaka byar som finns utan sällskap av vakt eller vapenlicens. Klimatförändringar med katastrofalt smältande isar har fått till följd att många isbjörnar blir strandade på isflak och svälter ihjäl. En del tar sig också in i bebodda trakter för att leta mat när deras naturliga miljö hotas. Väninnan har bokat hotellrum två kilometer utanför stan på en plats som förr var inkvartering för forna tiders gruvarbetare. De gamla gruvorna ligger ett stenkast bort.

Dagsljuset fortsätter att flöda i midnattssolens timma. Tystnaden monumental.
Kanske är chansen större här att se en isbjörn här? Vi håller tummarna för att vi ska få en skymt av dessa otroligt vackra vita djur på behörigt avstånd. Och att världen ska ta sitt förnuft till fånga och klimathotet på allvar.

Innan de är försvunna för alltid…

Våra närmaste grannar är renar