Jag har smittats av Svalbardbacillen.
Eller polarbacillen, ett annat namn på sjukan som skördar offer vid Spetsbergen. Jag misstänker att även väninnan har fått sig en släng. Svalbardbacillen är nämligen det som drabbar många turister som besöker ögruppen enligt lokalinvånarna; Man vill inte åka därifrån alt man vill åka tillbaka så fort som möjligt. I värsta/bästa fall stannar man kvar.

Från båten ser vi de märkliga ödsliga klipporna och bergen sticka upp nära havet som mörka skuggor mot den ljusa himlen. Det är kallt och blåsigt men alla på båten är rejält påpälsade med kängor, vindtygsjackor, mössor och långkallingar. Naturen runt omkring är fascinerande, det liknar lite ett kalt månlandskap. Bara karg växtlighet, mossor och små plantor finns nu när de korta sommarmånaderna snart är över. Under största delen av året är det snö och mörkt, mellan september-mars 24 timmar om dygnet.
När vi seglar förbi det av permafrost ständigt frusna landskapet är det svårt att tänka sig att för miljontals år sedan var det här grönskande öar, skogar och träskmarker där dinosaurier strövade. Allt som nu finns kvar är fossiler och ben från urtidsödlorna. Förutom dessa berg, raviner och vidder som nu till stor del är täckta av is.

Ren vid övergivna gruvbyn Pyramiden

Svalbard är märkligt, invånarna betalar inte skatt, invandringen är helt fri, rasistiska partier finns det inte en skymt av men inte heller socialförsäkringar eller hemtjänstföretag. De som är äldre får antingen hjälp av grannarna när det behövs eller flyttar tillbaka till fastlandet, berättar Hilda Kristin Rösvik, chefredaktör på Svalbardsposten, världens nordligaste tidning. Det var Hilda som var först, av en slump eftersom hon bodde i närheten, med att berätta – och fånga på film – när en isbjörn tog sig in i ett garage och försåg sig med rödvin och choklad för att sedan belåten klättra ut igen. Det blev en världsnyhet. Enligt Rösvik har de flesta boende vid Spetsbergen även en fastlandsadress, men ja, de föredrar att bo på Svalbard.
Och det är inte konstigt att förstå.
För några mer sociala, trevliga och intressanta människor har jag sällan råkat. Och då handlar det om allt ifrån studenter och turister, till fiskare, gruvarbetare och forskare som är där för att forska på mossor och som ser ut som karikatyrer från en Tintin-serie.

Vi åker på lite olika turer under våra fem dagar; till den ryska bosättningen Barentsburg och övergivna gruvbyn Pyramiden, en tur i Longyearbyen och en av alla hundkennlar och förbi Domedagsvalvet eller ”Global Seed Vault”, en global genbank/frövalv där hundratusentals fröer från olika grödor bevaras djupt inne i iskalla bergskammare. Om katastrofen kommer. Här finns också en liten kyrka och en röd byggnad. Vår guide berättar att i den röda byggnaden leds en kortare utbildning i att skjuta och hantera ett vapen ifall man planerar att ge sig ut i vildmarken på egen hand. På grund av isbjörnarna.

Det globala frövalvet

En av huvudorsakerna till Svalbardsresan är att se isbjörnar. Det lyckas vi med, på mysiga båten Polargirl når vi både Pyramiden och Nordenskiöldglaciären, som ligger norr från Longyearbyen. Enorma mängder is som skimrar i blått, turkos och grönt beroende på hur solen står och hur tjockt istäcket är möter oss vid glaciären. I de enorma ismassorna skymtar ett vattenfall, smältvatten som forsar fram. Vår guide pekar med handen på ett gigantiskt isfritt område, en landtunga som sticker ut i havet och som för 150 år sedan fortfarande var täckt av is. Klimatförändringarna syns tydligt, säger han. I våras upplevde man den varmaste våren i mannaminne med 15 grader över det normala vissa dagar. Den globala uppvärmningen är inte en diffus och lite skrämmande tanke utan här ett reellt hot.

Även på andra sätt märks påverkan på miljön. Enorma mängder plast flyter iland varje år längs med öarna, det handlar både om större plastföremål men även om mikroplastbitar. Så nu organiseras grupper som åker ut i båt, övernattar vid olika stränder och städar upp. Plockar plast som på sikt skadar både djur- och växtliv.

Men tillbaka till djurlivet, vi ser de söta lunnefåglarna med röda näbbar som flyger förbi likt små helikoptrar och de fantastiska vildrenarna, i stort sett tama och tillbringar 99,9 procent av sin vakna tid under sommaren med att äta. Konstant. Vi lyckas också se isbjörn, något jag drömt om ända sedan jag var barn. Nära Nordenskiöldglaciären har man tidigare i veckan sett en isbjörnshona med två ungar. När vi kommer närmare letar guiden ett par minuter och sedan pekar han på något vitt fluff mellan klipporna. För de med ordentlig zoom går det att se hur den sömniga björnhonan med två ungar sover middag.

Trötta men lyckliga efter en tio timmar lång tur återvänder vi till Longyearbyen. Och den gemytliga stämningen på lokala puben.
Det tål att konstateras än en gång när himlen fortfarande vid 03 på morgonen är lika ljus som på dagen, jag vill åka tillbaka. Jag vill stanna här. Jag har smittats av Svalbardbacillen.