När jag var liten var jag extremt mörkrädd.

Jag var den där jobbiga krävande dottern som kom tågande med täcke, nalle och väldigt litet mod i högsta hugg till föräldrarnas säng vid 02 på morgonen och bönade och bad om att få sova där. När jag var liten var ångesten nämligen extremt stor. Och det fanns inget konkret att sätta fingret på, det var inte skelett i garderoben eller under sängen, monster utanför fönster eller poltergeist som härjade i tv:n. Det var bara en enorm och nattsvart känsla av ångest.
Jag brukade ligga och räkna sekunderna på armbandsklockan tills det var en minut, fem minuter, en kvart, 20 minuter, en halvtimme, en timme, tre timmar.
Så stor var nämligen rädslan för mörker.

Och eftersom mina föräldrar alltid varit extremt snälla (och min mamma själv är mörkrädd) så makade de bara snällt på sig så att jag fick plats.

Jag minns en gång, tror det var i december och jag var kanske 5-6 år, när jag drömde en mardröm om att mina föräldrar skulle dö. Mamma kramade mig och sade; ”Lugn, du behöver inte vara rädd, det kommer dröja länge till innan vi dör, vi kommer att vara här ett bra tag så tänk inte på det”.

Det kan ha varit samma år eller ett helt annat år men jag var fortfarande liten och befann mig på kyrkogården i Helsingborg och mamma dröjde sig kvar längre än oss andra vid mormors grav medan vi redan hade satt oss i bilen. Löven föll från träden och det var kolsvart utanför bilfönstren. Det lyste inne på kyrkogården från gravljusen och egentligen var det ganska vackert. Men jag ville springa tillbaka, mamma sade att hon ville vara kvar själv och jag hade den konstiga märkliga rädslan av att hon skulle dras ned i en grav om hon fick vara kvar så jag satt som på helspänn och stirrade envist ut i mörkret. Det där grå november-december-mörkret. För att se till att hon verkligen kom tillbaka till oss.
Jag andades ut av lättnad när hon äntligen dök upp genom portarna in till kyrkogården.
För då var mörkret inte lika mörkt längre.

Min mamma är/var en fantastisk person. Ursnygg som ung, så snygg så att en av hennes bekanta som var fotograf ville fotografera henne och tyckte att hon skulle anmäla sig till Fröken Sverige. Men mamma har alltid varit mer praktiskt lagd och sade nej. Hon pluggade arkeologi en termin mest för att hon tyckte det var kul att leta skatter men tröttnade. Sedan fortsatte hon och utbildade sig till lärare vid Lunds universitet, men hon var hemma med oss barn den mesta av tiden. Och under hela vår uppväxt fanns hon där för att trösta, diskutera med, läsa högt ur olika böcker om kvällarna (hon läste hela Sagan om ringen för mig). I vuxen ålder har mamma och jag alltid kunnat ringa varandra och prata ibland i timmar. Diskutera kärleksproblem, killar, ångest, matlagning, tv-program, politik, texter. Ofta har vi hörts varje dag.
Mamma var nämligen inte bara mamma hon var min allra bästa vän.

Nu är mörkret just så nattsvart som jag inbillade mig att det var när jag var barn.
Men det handlar fortfarande inte om monster utan allt det svarta finns inom den svenska sjukvården och inte minst på onkologiavdelningen på Västerås sjukhus. Det var nämligen inte cancern som tog mammas liv utan behandlingarna och framför allt läkarnas vårdslöshet, inkompetens, empatilöshet och rent ut sagt bristande kunskaper.
Men det här blogginlägget ska inte handla om svenska läkare eller sjukvården, för det ska inte nämnas i detta sammanhang överhuvudtaget och förmörka mina ljusa minnen.

Snart kommer mamma gravsättas på just den kyrkogården där hon stod den där gången när jag var liten. Mörkret är nattsvart. Men jag läste någonstans att ibland har en person så mycket ljus inom sig att det ljuset lever kvar långt efter det att personen är borta.

Det ljuset är det enda jag har kvar.