Regnet öste ner och skymningen hade fallit. Lönnlöven lyste gula på de våta mörka trottoarerna. Stockholmare skyndade förbi mitt i kvällsrusningen mot t-banan, oseende med ögonen fästade vid smartphonen, inlåsta i en iskall tystnad och med stressen omsvepta kring sig likt vinterkappor.

Jag klev av bussen och gick uppför stentrappan in genom de roterande glasdörrarna i den upplysta byggnaden.
Och så stod jag där. Plötsligt. På den magiska plats där jag tillbringat en sådan stor del av min uppväxt – BIBLIOTEKET. Från salarna framför mig och från hyllorna högt ovanför huvudet som löpte längs väggarna ända upp till taket såg jag rader med rader av bokryggar. Jag hörde ljudet av alla viskande osynliga röster.
De viskade ”Välkommen”.
”Välkommen tillbaka”.

För att vara helt ärlig är det inte exakt samma plats eller Biblioteket från min barndom med stort B. Jag växte upp i världens tråkigaste stad, Västerås, och där låg biblioteket (det första jag började gå till var barnbiblioteket) på en liten gata mitt i centrum. (Vuxenbiblioteket som blev en annan hållpunkt lite senare låg/ligger vid gymnasiet Rudbeckianska skolan). Från utsidan såg det inte mycket ut för världen, men steg man in genom dörrarna bredde bokhyllorna ut sig. Oändliga rader med böcker sorterade efter ämne och författare. Gammaldags kartotek fyllda med tusentals papperskort sorterade i ordning och sprängfyllda med information i små utdragsbara lådor. Bord, stolar och insuttna soffor. En lånedisk där lånedatum prydligt skrevs upp på ett papperskort som sattes ner i en ficka på insidan av pärmen på varje bok av en ofta glasögonprydd kvinnlig bibliotekarie. Oftast damer. Var man sen med att lämna tillbaka böckerna väntade böter, åthutningar och inte minst skammen av att behöva möta de bistra ögonen bakom dessa glasögon.

När jag inte kunde ta mig in till stan som barn, vi bodde en mil utanför Västerås, fanns alltid skolbiblioteket. Betydligt mindre och inrymt i anslutning till skolan och högstadieklasserna men med en egen ingång och doften av gamla böcker och magi hängande i luften likt fin cigarrök. Det var inte enbart ett skol- eller barnbibliotek utan fungerade även som vanligt bibliotek för alla som bodde ute i Irsta. Här kunde regniga dagar, långtråkiga sommardagar eller håltimmar tillbringas med samma entusiasm. Och alla de oändliga världar och hemligheter och tårar och skratt och lycka och verklighetsflykt som böckerna öppnade upp för gjorde att möjligheterna kändes enorma och livet ljusare. Det var en magisk värld.

Numera är bibliotekens gammaldags kartotek i de allra flesta fall utbytta mot digitala kataloger och datorer. Allt fler laddar hem böcker i e-format och läser på Paddan eller Kindle. Många som ändå vill kunna ha en bok i handen köper dem från nätjättar som Amazon, Adlibris, Bokus och får dem direkt hem i brevlådan. För den som rest och bott mycket utomlands och inte kan släpa med tunga väskor överallt har möjligheten till e-böcker varit en gudagåva. Och ändå… har det alltid känts som om det är något som saknas.

Härom dagen,  en riktigt ruskig höstdag, tog jag mig då bort till stadsbiblioteket på Sveavägen för första gången på evigheter. Jag kan inte minnas när jag satte foten på ett bibliotek senast, mycket på grund av långa arbetsdagar, mycket resande, boende i andra länder och den nya tekniken.
Det var en tung dag.
En mörk dag när skymningen och väderleken stämde perfekt överens med mina egna tankar och sorg och ångest. Jag gick dit för att leta upp böcker jag behövde för research och som jag inte kunde hitta på nätet med en lista i handen jag ämnade beta av fortast möjligt.

Men knappt hade jag satt foten innanför dörrarna innan samma känslor grep tag i mig som när jag var barn. Förundran, förväntan, hopp. Magi.
Stadsbiblioteket är mycket större än biblioteken jag minns från förr men trots detta, och trots alla datorer, avsaknaden av kartotek och skyltar som varnar för ficktjuvar så kvarstod min förundran. Alla dessa hyllor med böcker som sträckte sig från golv till tak. Alla dessa flitiga bibliotekarier, numera både män och unga tjejer, som beredvilligt sprang ner i magasinen för att hjälpa till att hitta särskilda titlar. Alla dessa böcker. Gamla och nya. Slitna och skinande blanka. Av alla dessa författare.

De viskade tyst tyst sitt välkomnande.

Och jag kände för en kort sekund att livet var lika ljust som då för länge sen och att jag var bland gamla vänner.