Ljus på kyrkogården

Det vilar ett sällsamt ljus över kyrkogården denna höstdag i början av november. Ett stilla duggregn har fallit inne i Helsingborg och den krypande skymningen gör skuggorna långa. En skock fåglar flyger över himlen och sätter sig i ett av träden i en skränande flock. Trädets blad rasslar i vinden. Bilar rullar in och ut på parkeringen och gruset knastrar under hjulen. Bildörrar öppnas och stängs och människor går med papperskassar och blombuketter inslagna i brunt papper i märkligt lugn takt genom porten. Väl inne bland gravarna lyser redan ljusen. Och färgerna, för här finns blommor i alla regnbågens färger.
Den annars lugna platsen är trafikerad. Men det vilar ett lugn och en ro över alltihop som om man klivit in i en annan värld.
Jag är tillbaka på kyrkogården där jag var som barn, det är Allhelgonahelgen.

Det är alltid två offer när någon dör.
Den som dog och försvann och den som tvingas stanna kvar ensam och leva vidare.
Döden kommer inte varsamt och stilla. Inte för de efterlevande. Döden kommer som en orkan med kaos i sitt kölvatten, en oändlig smärta, en obeskrivlig och nattsvart sorg. Det mest obevekliga, det mest definitiva. De som lämnas kvar i kaoset förblir halva för resten av sina liv. Som om en del av själen slitits bort.

Jag tänder ljus på de gravar jag kommit för att besöka. Och i det märkliga skymningsljuset anas plötsligt en gemenskap bland alla vi som är där. En familj kommer gående och nickar när vi möts på en av grusgångarna. En kvinna något yngre än jag ler försiktigt när jag passerar. Hon tänder ljus på en grav som är fylld av blommor och små figurer; änglar, tomtar, hjärtan. Och när jag står vid min morbrors grav och tänder ett ljus börjar jag prata med en kvinna i 60-årsåldern med kortklippt grått hår som pysslar om graven bredvid. Den är smyckad med blommor och lyktor. Här ligger någon som är älskad och saknad.
–Vem är du här och besöker undrar hon.
– Min morbror och mormor , svarar jag, men snart ska mamma också vila här. Hon dog för två månader sedan.
– Jag är här för min mamma, säger kvinnan. Man kommer aldrig över sorgen fast de säger det, min mamma dog 2012, men saknaden är fortfarande lika stor.
– Det anar jag, svarar jag, och själv bor jag uppe i Stockholm, så jag kan inte komma hit så ofta.
Kvinnan tittar på mig och en ordlös förståelse passerar mellan oss. Sedan säger hon:
– Var ligger hon? Jag lovar att titta till henne och de andra åt dig då och då och se så att graven ser fin ut. Jag kan tända ett ljus om du vill, för jag vet hur det är att förlora sin mamma, och jag är här nästan varje helg och tänder ett ljus för min.
Vad svarar man på en sådan sak. Jag försöker att inte gråta. Ser empatin i hennes ögon.
– Det får du gärna svarar jag. Snälla.

Det lyser lyktor på många gravar, men flera gravstenar vilar i skugga. En del är äldre där människor har dött i början av 1900-talet till och med tidigare, jag ser personer som dött unga 1916 eller barn som vilar i familjegravar när jag går omkring och läser på gravstenarna, kanske finns det inga släktingar kvar i livet som minns längre. En del är nötta av ålder och täckta av mossa. Jag skänker en tanke åt dem mitt i min egen sorg, hoppas att någon ändå någonstans minns dem fast de inte besöker gravarna. Lyktorna längs med allén som leder bort mot kapellet börjar tändas.

I en tid när allting går fort och tempot är högt, stressen enorm och ingen längre pratar spontant med någon annan, inte i Sverige, när empatilösheten är djupt rotad inte minst inom den så kallade svenska sjukvården som är ett skämt, och pengar, status, att synas på sociala medier, att göra karriär är det viktigaste, då är solidariteten som känns inne på kyrkogården bland alla som är där ett lika stort ljus i mörkret som ljusen på gravarna.
Då är tystnaden och friden som balsam för själen.

Dagen efter, på lördag, går jag tillbaka till kyrkogården igen. I det allt mer tilltagande novembermörkret faller ett varmt sken ifrån kapellet, marschaller kantar gångarna och inne i kapellet kan den som vill tända ett värmeljus och sätta ner i en ring av ljus. Folk kommer och går, unga, gamla, några ensamma, de flesta i familjer eller par. En del slår sig ner i bänkarna och lyssnar på musiken som spelas stilla i bakgrunden. En del gråter, några ber, andra sitter tysta och blickar oseende ut mot de målade ärkeänglarna ovanför våra huvuden som om de ser och minns något andra inte ser och några ler faktiskt mitt i all sorgen. Som om de minnen de bär på är så ljusa att de övervinner döden.

Jag sitter där en stund. Jag gråter.

Och så plötsligt känns det som om jag inte är ensam längre, som om någon har slagit sig ner bredvid mig i raden av tomma stolar och sakta tar min arm. Som om mamma slagit sig ner jämte mig fastän osynlig, och säger åt mig att inte vara ledsen eller rädd. Att hon finns där hela tiden. Känslan är så stark att den faktiskt är märklig.

Tillbaka vid graven; ljuset i lyktan fladdrar till i blåsten. Ovanför mitt huvud blickar stjärnorna ner på jorden likt ljusen inne i kapellet och jag anar Karlavagnen långt långt borta på natthimlen. Överallt ur mörkret glimmar ljusen som satts på gravarna.

Löven i trädkronorna rör sig, som rörda av osynliga händer, vinden sveper förbi och i den hörs ett eko av viskande röster från alla de döda, de älskade, som om de fortfarande vill påminna de levande om att de finns kvar. Någonstans där ute. Någonstans bortom Universum och Tiden och vår egen förståelse av världen.
Och att de vakar över oss.
Alltid.