En enda gång har jag mött julens ängel.
Då visste jag inte att det var ängelns ansikte jag såg i spegelbilden i isen som låg mörk över vattenpölarna, eller att dess vingar rörde vid mig lika mjukt och försiktigt som den fallande snön. Då visste jag inte att det var ängelns varma andedräkt som kändes i nacken och som gav mig kraft att blicka mot skuggorna eller att ängelns fotspår var osynliga för mina ögon men likafullt där och att ängeln gick bredvid mig.

Det var en gång en julafton som var helt perfekt.

Snön föll i stora vita flingor över världen och jag och hunden pulsade genom drivorna bakom huset. En ensam gatlykta kastade sitt ensamma gula sken över snön som gnistrade likt kristaller i skymningen vid cykelvägen och granskogen stod i givakt likt en stram skuggvärld bakom vissnade nyponrosbuskar med snötyngda grenar och stjärnorna likt klasar av ljus i sina kronor. Det var en sådan julafton som egentligen bara existerar i drömmarnas värld.
En magisk kväll.

Det var före middagen och före den obligatoriska Kalle Ankan på tv. Hela familjen var samlad inne i villan och höll på med förberedelserna för att fira jul och om död och om undermålig svensk sjukvård och om sorg, och om ensamma stunder vid en grav, rädsla, ångest, total maktlöshet och om saknad hade jag ännu bara svaga aningar.

Min hund var fortfarande i livet så jag klädde på mig jacka, vinterstövlar, mössa och vantar och vadade ut i den fallande snön mot den övergivna lekplatsen där han brukade leka när han var liten valp och jag, 15 år tidigare, lekte med kvarterets ungar. Jag var väl sisådär 25 år och hemma som vanligt över julen för att fira med närmaste familjen. Sedan länge var lekplatsen övergiven och försummad av kommun och barnfamiljer. Träställningen vi klättrat i som barn var rutten och av nätet vi brukade hänga i återstod bara stumpar. Några rostiga kedjor med tillhörande spräckta och trasiga gungor hängde på gungställningen. Men den gigantiska sandlådan som då täcktes med drivor av snö fanns fortfarande kvar. Och hunden sprang iväg och satte igång att gräva så snön yrde, för det är sådant som hundar tycker är vansinnigt roligt. I utkanten av mitt synfält såg jag den dimmiga skuggan av gatlyktan.

Det var då julens ängel närmade sig, oändligt långsamt och försiktigt likt en vit skygg hind genom snön. Och gatlyktans ljus tycktes växa och bli skarpare, klarare och gulare som om hela lekplatsen förvandlats till en scen ur sagan om Narnia där Lucy väntar vid lyktstolpen på faunen Tumnus. Jag stod där medan Pyret lekte och nosade och grävde sig fram genom snömassorna och kunde inte slita bort blicken.
Och det var då som ängeln lade sin hand mot min kind.

Jag tror att de få gånger julens ängel rör vid något mänskligt så är det för att bringa oändlig frid, glädje och ro. En osynlig känsla av lycka. Och det var just den känsla som jag genomfors av där i snön bland skuggorna. Frid. Ro. Oändlig kärlek. Man kanske inte kan se julens ängel men det ängeln rör vid blir magiskt. Och den juleftermiddagen var magisk.

Det var en gång en julafton som var helt perfekt. Det finns många jular som jag minns men det finns ett fåtal där minnet är så starkt att det överlever årens och tidens gång och fortfarande framstår som skinande klart när helst jag tänker på det.
Den som möter en ängel glömmer det aldrig.
Och denna julafton tror jag att ängeln satt där ute på den övergivna lekplatsen hand i hand med mamma – osynliga för blotta ögat men vakande över oss i all sin kärlek.