Snön faller i mjuka flingor över de branta, slingrande bergsvägarna. Vi är på väg uppför Etna till fots och lukten av svavel känns tydligt i luften. Under det snötäcke som redan bildats på marken anas den svarta vulkaniska sanden och de porösa lavastenarna. Berget Etna har mer eller mindre varit en aktiv vulkan i en halv miljon år och sagorna som omger platsen är många. I en antik myt besegrades det odödliga monstret Tyfon, som hade hundra ormhuvuden, av Zeus. Tyfon som stred om världsherraväldet med Olympens gudar stängdes in under berget där han lär ruva än idag och enligt myten är det hans andedräkt som orsakar vulkanutbrott och lavaströmmar. Det senaste utbrottet skedde under julhelgen då 130 jordskalv registrerades och flygplatsen i Catania tvingades stänga. Vi klättrar uppför en backe. Plötsligt stiger ett moln av ånga upp mot himlen.

Det tar ett tag att åka bil från Catania. Gradvis ersätts solstänkta olivträd och blommande buskar med snötyngda buskar ju högre upp i bergen vi kommer. Medelhavet förvandlas till en diffus hägring och skugga i fjärran under det tjocka molntäcket. Polisen är ute och stoppar alla bilister som inte har snökedjor på däcken. Vår guide Guiseppe är raskt framme och sätter på kedjorna under en kort paus medan vi byter om till varmare kläder. Ett tag är sikten på vägen noll, snödimman förvandlar allting till en vit ogenomtränglig vägg. Plötsligt blir det ljusare, solen kikar fram och efter en snabb espresso på den lilla baren som även säljer föremål gjorda av lavasten, Limoncello, vin från Etna och vykort, förser sig vår grupp med vandringsstavar och trär på ryggsäckarna. Vi råkar ett hus halvt begravt i stelnad lava, bara övervåningen är synlig, men även om det ser brutalt ut hann invånarna undan i god tid eftersom lavan rinner långsamt berättar Guiseppe Nicolosi.

Det är ett förtrollat vinterlandskap som möter oss när vi äntligen börjar vår vandring. Ett fruset sagoland inkapslat i snö där cypresser och pinjeträd sticker upp ur allt det vita. Den smala stigen leder högre och högre upp, då och då görs korta pauser för att beundra utsikten och hämta andan. Uppe i det otillgängliga bergspasset som vi når efter cirka två timmar kan vi blicka ner i en skarp ravin där det syns en lång svart sträng av stelnad lava från senaste utbrottet. Solen bryter fram bakom molntäcket och snön gnistrar runt omkring oss i det starka ljuset så att ögonen tåras, luften är hög och klar att andas där vi befinner oss på 2 100 meters höjd. På Europas mest aktiva vulkan som då och då ruskar yrvaket på sig ur vintersömnen.

Etna ligger på Siciliens östkust där kontinentplattorna Europa och Afrika möts och skrapar mot varandra. Berget är över 3 300 meter högt. Men medan exempelvis Vesuvius är mindre aktiv men också farligare när den väl får ett utbrott, är Etnas utbrott inte lika explosiva. Guiseppe pekar och visar att det skapats en naturlig barriär av lavasten från tidigare utbrott på den sida av berget vi befinner oss, som stoppar lavans framfart. Det känns betryggande när vår vandring leder oss allt högre och stigen blir allt smalare. Ett felsteg och du halkar rakt nerför en 30 meter hög brant i ett hisnande djup. Vi når nästa mål, en liten grotta på bergssidans sluttning där vi stannar och vilar och där vattnet stelnat i istappar. En iskall vind virvlar omkring snö i luften. Utsikten är vidunderlig.

Det gäller att ha respekt för berget, naturen, klimatet och vindarna. Enligt en annan sägen har eldguden Hefaistos sin smedja under Etna och då slår det gnistor från vulkanen när han hamrar och smider. Det är inte konstigt att sagorna kring vulkanen frodas. Marken utanför den lilla grottan där vi stannat är varm och ånga stiger i små moln mot himlen. Som om något levande fortfarande finns där långt inne i urberget under våra fötter och då och då vaknar till liv…