Hemlighetsfulla skuggor dansar över stigarna. Något prasslar och rör sig i buskaget och ett skratt hörs längre fram bakom trädet trots att det inte finns någon där. Märkliga saker försiggår i Kensington Gardens om söndagarna.

Till exempel är det en sådan där dag när vädret spelar ständiga spratt och växlar från en djupblå och klar sommarhimmel och +24 grader i solen till att i nästa sekund förvandlas till en isande höstdag med kyliga vindar och hotande mörka moln och ett svagt mullrande som av åska i fjärran.

Den stora engelska parken Kensington Gardens är enorm med breda nästan parisiska avenyer som löper kors och tvärs, stora och välklippta gräsmattor och lummiga träd med kraftiga, fårade stammar och vidsträckta kronor. Många av träden är säkert flera hundra år gamla och stod där troligen redan när J M Barrie strövade omkring under dess kronor. Området utformades av drottning Caroline, hustru till George II på 1700-talet. Den 111 hektar stora parken som egentligen är en del av Hyde Park, rymmer statyer, dammar, Kensington Palace, Albert Memorial och en lekplats till prinsessan Dianas minne komplett med ett stort piratskepp. Kensington och Hyde Park ligger mitt i London och är en viktig del av stans gröna lunga och ett populärt utflyktsbor för både turister och londonbor om söndagarna.

Två hundar springer lösa över gräsmattan med tungorna hängande långt ut i värmen. Under ett träd ligger en man och sover med kepsen djupt nerdragen i pannan, litet längre bort vid några snår övertyngda av blommor håller ett picknicksällskap till. Under ett särskilt stort träd där solen strilar ner genom lövverket och skapar ett mönster av skuggor och solljus står en grupp människor och pekar och kisar uppåt mellan löven. Trädet är fullt av små ilsket gröna papegojor med mörkröda näbbar som nyfiket kommer fram och girigt nappar åt sig av bröd och äpplen som besökare håller fram. De ser närmast ut att höra hemma på sydligare breddgrader i en djungel och inte mitt i London men är en population förvildade papegojor.

Om igen tycker jag mig höra tysta smygande steg bakom ryggen men när jag stannar till och vänder mig om finns ingen där.

Två unga tjejer joggar förbi och en tax på korta ben pinnar efter sin ägare och stannar en sekund för att nosa på et träd. Några turister har slagit sig ner på en parkbänk och äter medhavda mackor. Ett stenkast från sjön blir buskarna tätare och dungar av vildblommor kantar vägen där mängder av fjärilar hägrar som ett luftburet dis i olika färger. De svaga viskningarna och skratten som anas i vinden blir tydligare. Starkare.

Är det verkligen fjärilar eller är det de älvor som sägs bo här i Kensington Gardens och ta med sig borttappade barn.

Märkliga saker försiggår i Kensington Gardens om söndagarna. Runt ett hörn står pojken som aldrig ville växa upp och därför rymde och bosatte sig i Kensington Gardens, staty. Skuggorna leker över hans ansikte tills ansiktsdragen; de glittrande ögonen och spjuveraktiga leendet nästan känns verkliga. Vinden rör runt bland blommorna och gräset. När turisthopen gått förbi efter att ha tagit selfies bredvid honom hägrar tystnaden. Jag tar fram mobilen och ska ta bilder men istället för ett foto lycka jag ta…146 stycken i rad. Varje gång jag ska göra om det händer samma sak. Och detta har faktiskt aldrig hänt tidigare.
Jag ger upp.
Jag vänder mig bort för att fortsätta promenaden.
Bakom ryggen hör jag det retsamma skrattet sippra fram ur skuggorna.